Etikett: journalistik

Nej, Ester Blenda Nordström har inte varit bortglömd i mer än sju decennier

Först kom en uppmärksammad film, därefter en Augustbelönad biografi och nu denna sommar en rik utställning. Ester Blenda Nordströms äventyrliga liv, banbrytande journalistik och normbrytande författarskap har på bara några år hamnat i strålkastarljuset, efter att denna makalösa personlighet varit bortgången i sju decennier och bortglömd än längre. (DN 190819)

Så skriver idag Birgitta Rubin i Dagens Nyheter när hon recenserar en utställning om journalisten Ester Blenda Nordström, signaturen Bansai. Tematiken att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” och nu återupptäckts genom en biografi av Fatima Bremmer har återkommit flera gånger under det sista året. Och det gör mig både irriterad och faktiskt också upprörd.

Nordström, som avled 1948, kanske försvann från agendan efter sin produktiva tid, hennes missbruk och sjukdom påverkade säkert. Men att hon skulle varit bortglömd som Rubin skriver i mer än sjuttio år är helt enkelt inte sant. Att något inte finns på näthinnan hos varje journalist eller på agendan på kulturredaktionerna betyder INTE att det inte finns eller är bortglömt.

Nordström förekom i Fredrik Sjöbergs Augustnominerade bok ”Flugfällan” som kom 2004, hennes banbrytande reportage ”Piga bland pigor” kom ut igen år 2012 och väckte stor uppmärksamhet. År 2016 kom en dokumentärfilm om Nordströms liv gjord av Anna Hylander som också är släkt med Nordström.

Under min tid på Journalisthögskolan i Göteborg (1982-84) var Nordströms journalistik en självklar referenspunkt och jag och många i min generation kan rimligen inte anse henne ”bortglömd”.

Jag finner de återkommande påståendena om att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” präglade av det egna jagets begränsade synfält. Många är de som i så fall är bortglömda trots att de utgör navet i centrala forskningsfält eller akademiska studier.

Och tyvärr skulle jag säga att detta är en principfråga – när filmen ”Kvinnorna på Fröken Frimans Tid” sändes 2016 påstods också att programledaren/journalisten mer eller mindre själv återupptäckt de tidiga svenska kvinnosakskvinnornas liv och verksamhet. Detta trots att forskningen inom området är omfattande, och att vissa av forskarna varit behjälpliga vid programmets färdigställande. Jag – och många andra – kritiserade då Sveriges Television hårt för deras syn på vetenskapligt arbete inom humaniora och samhällsvetenskap.

Inom humanvetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning finns ett kunskapsdjup och en beläsenhet som borde kunna vara ett avstamp för de journalister och författare som vill skriva om eller arbeta med medieberättelser kring historiska (och samtida) fenomen i vårt samhälle.

Att påstå att något eller någon varit ”bortglömd/t” är såvitt jag förstår bara en marknadsföringsteknik. Risken är dock att det som verkligen blir bortglömt är den seriösa och uthålliga forskning som bedrivs av tusentals akademiker inom universitet och högskolor.

Almedalsveckan III: Religion i medier, partiregleringar och återbesök i biskopens trädgård

Onsdagen i Almedalen började i solsken men slutade i gråväder. Tur man har varm kofta med sig! Samtidigt undrar jag var ni alla medsystrar köper era vackra sommarklänningar? Almedalen är fylld av glittrande, färgglada, svepande, mönstrade och urtjusiga klänningar i alla stilar och storlekar. Själv har jag i alla fall röda byxor… 🙂

Min dag började med något så prosaiskt som handledning – på kafé men ändå. Lyckosam sådan och släppte sedan doktoranden vidare till semester. Lite kall kände jag mig så jag drog till katolska kyrkans trädgårds soldränkta altan för att lyssna på Per Svensson, Martin Wicklin och Anna Lindman som talade på temat ”Vad vet medierna om religion?” under Lisbeth Gustavssons ledning. Svaret från alla var nog entydigt tyckte jag – inte mycket!

Anna Lindman och Martin Wicklin menade att religion var något som många redaktioner gjorde en ära av att inte kunna något om, men lika mycket ansåg sig kunna tycka och uttala sig om. Per Svensson konstaterade att på Expressen fanns det en frikyrklig bias under hans tid, en bias som innebar kritisk hållning till staten och positiv hållning till flit, skötsamhet och företagande. – Då var alla journalister präst/pastorsbarn, sa Svensson, i min generation är vi lärarbarn och nästa generation är journalistbarn. Han menade att idag är kunskaperna om både svensk kristendoms schatteringar i synnerhet och religion i allmänhet något som inte går att ta för givet.

Därefter galopperade jag ned till hamnen och hörde mot bakgrund av förra årets SOU om partiers finansiering SOU 2016:74 en diskussion om svensk lagstiftning kring partiers finansiering och reglering av organisationen, ordnat av Mittuniversitetet och med Niklas Bolin som samtalsledare för Sofie Blombäck, Hans Ekström (s) och Mia Sydow Mölleby (v). Svensk lagstiftning kring partier är ganska svag och Sofie Blombäck påtalade att ju äldre demokratier desto mindre av detaljerade regler, vilket ju kan tyckas logiskt. Ju närmare diktaturen ligger i tid desto mer viktigt att försöka reglera fram demokratin i partisystemet. Men Hans Ekström menade också att risken för korruption kanske inte var så stor på riksplanet. – Att köpa en kandidat till riksdagen är inte så sannolikt, men däremot att försöka få en byggrätt via en nämndordförande i en kommun om man erbjuder en bra bostad istället, menade han. Regleringen borde vara mer inriktad på det lokala var hans budskap. Mia Sydow Mölleby var också av åsikten att de förslag som kommit efter utredningen handlade mer om att tillmötesgå EU än att ta itu med verkliga problem i vårt partiväsen.

Dagen avslutade jag ånyo i biskopens trädgård, denna gång för att fira att Nämnden för statens stöd till trossamfund blivit en myndighet under namnet ”Myndigheten för stöd till trossamfund” med Åke Göransson som myndighetschef. Pratade religionsfrihet före maten och kom sedan i samspråk med en representant för RFSL som delade med sig av sina erfarenheter av svårigheterna att få asyl på grundval av HBTQ-motiv. Visade sig att konvertiter och HBTQ-personer har gemensamma intressen i denna fråga, båda står inför en omöjlig uppgift, att bevisa sin tro eller sin könsidentitet/sexuella identitet. Hur många intyg som än skrivs så finns det alltid utrymme för tvivel. Tänk tanken, om jag skulle bevisa för en tvivlande att jag var heterosexuell, hur skulle det gå till? Det finns invändningar mot allt om normen i samhället är en annan. Här kunde kyrkor och HBTQ-rörelsen göra gemensam sak tycker jag.

Idag torsdag lyser solen igen och jag deltar i ett seminarium om hur vi bedömer integration – använder vi berättelser, anekdoter, forskning, fakta, statistik eller ideologi när vi drar slutsatser? I Katolska kyrkans trädgård på Newman/Bildascenen klockan 13.

 

”Det är ni som bestämmer!” Om demokrati och journalistik

I inledningen till Melodifestivalen på Sveriges Television säger programledarna att vissa bidrag skall till finalen och andra till andra chansen. ”Det är ni som bestämmer” säger de och viftar med armarna mot tittarna på andra sidan kameran.

Det är ni som bestämmer, ja så uppfattar många också demokratin. Med en ökad individualisering och minskad auktoritetstro har demokratibegreppet kommit att bli alltmer av ett ”det är jag som bestämmer”. Men som jag ofta påpekat på den här bloggen är folkvilja och en enkel addition av alla väljares preferenser inte samma sak. Jag tror att en del av både mediernas och opinionens villrådighet i relation till mobiliseringen som sker via de s k trollfabrikerna och desinformationsgrupperingerna kan hänföras till en bristande förståelse av demokratibegreppet i en digital tid.

I en representativ demokrati måste preferenser och förslag artikuleras, aggregeras och kanaliseras. Och det är partiernas jobb – ett jobb de blivit sämre på att göra. Skälen till det är många, de flesta diskuteras i min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” (2011). Men viktigare här är att mobilisering av specifika intressen direkt mot de demokratiska institutionerna inte får ersätta partiernas uppgift (lobbying omges av många regler). Med digitalisering och individualisering kan dock en handfull individer sätta en enorm press på t ex ett mediebolag eller en organisation – en mobilisering som alltså inte alls motsvarar något allmänintresse eller har slipats av och vägts mot andra intressen och konsekvenser. Medierna är ofta rädda för att inte spegla debatten bland medborgarna och även känsliga för anklagelser om att vara elitistiska – sådana anklagelser underminerar ju mediernas roll i en levande demokrati.

Men demokratin behöver journalistiken, den verkliga journalistiken, den professionella journalistiken. Journalister skall aldrig vara lojala mot något annat än allmänintresset och sanningen – men tyvärr har journalistiken i marknadslogikens tid blivit ängslig och vågar inte stå upp för sin egen roll som tredje statsmakten. Plus att tiden och kunskaperna brister för många journalister. Jag har t o m hört en programledare i ett radioprogram i public service avbryta en inbjuden gäst som kritiserade politiker i allmänhet för att de inte fattat beslut av mer allmän typ med att ”nu är ju inga politiker här och kan försvara sig”. Sådant är bara trams.

Journalistiken och journalister som tar sin roll på allvar är oberoende, sanningssökande och orädda för kritik. Jean Paul Sartre sa att en intellektuell inte har något fosterland, samma sak är det med journalistiken. Journalister har aldrig varit, är inte och kommer aldrig att vara populära personer (om de blir det bör de dra öronen åt sig). I ett samhälle där partier och organisationer har backat från sina uppgifter och där medierna istället – både som aktörer och arenor – är de som artikulerar, aggregerar och kanaliserar medborgarnas preferenser är journalistiken inte bara viktig för opinionsbildningen utan också för att värna demokratin. Så, ja visst, i en demokrati är det vi som bestämmer – men om medierna låter sig styras av enskilda med starka preferenser och små grupper med tillgång till effektiva mediala strategier som får en privilegierad ställning då är frågan vem som bestämmer? Inte är det vi i alla fall.

***

Lästips: Om medierna och demokratin, ”Mediekratin – Mediernas makt i svenska val” av Kent Asp och Johannes Bjerling (2014), samt om informationsmäklarnas centrala roll i en demokrati, klassikern ”An economic theroy of democracy” av Anthony Downs (1957)

Om ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid”: Bristande insikter i vetenskapligt arbete

Efter programmet ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid” som visades i Sveriges Television under jul- och nyårshelgerna uppstod en livlig debatt om relationen mellan journalistik och vetenskap. Jag såg båda programmen och reagerade mest på att de var lite, hur skall jag säga, tunna. De var uppbyggda mer som underhållningsprogram än som vetenskapsjournalistik. Men i och med att debatten drog igång fick jag anledning att fundera lite vidare.

Jag har ofta kontakt med journalister, vanligen vill de prata om något statsvetenskapligt relevant eller ha med en i någon sändning någonstans, men ibland vill de också ha tips på andra personer att tala med eller kolla upp fakta i vissa frågor. Många gånger är det också s k bakgrundssamtal inför något jobb de skall göra. Jag är i princip alltid nöjd med mina journalistkontakter, där finns ömsesidig respekt och förståelse för den andres arbetssituation. Om jag förklarat något som sedan återfinns i en text eller prata utan att mitt namn nämns är jag glad att ha kunnat förmedla förståelse och sammanhang – sådant är aldrig menat att ”ta äran åt sig” utan resultatet av en normal redaktionell och journalistisk praktik.

Men, när detta är sagt, svaren i debatten från produktionsbolaget och Sveriges Television tyder på en väldigt naiv syn på humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Flera gånger har påståenden om att journalister minsann själva varit i arkiven eller själva beställs fram filmer som ingen annan haft framme utgjort argument för att journalisterna gjort sin ”research”. Men för mig är poängen i kritiken inte att journalisterna skulle ha varit lata och inte gjort sitt jobb – istället handlar kritiken om att dessa journalister inte verkar förstå att forskning och vetenskap är något annat än att ”plocka fram” saker ur ett arkiv eller läsa en avhandling. Vetenskapens huvudsakliga uppgift är att lära oss att ställa rätt frågor – programmets frågor har formulerats i en kontext av kvinnohistorisk forskning som är både bred och omfattande. Något som programledaren låtsas helt okunnig om. Men hela programmets utgångspunkt är istället att dessa kvinnor varit ”bortglömda” och att de nu tagits fram i ljuset av programledaren. Så är det helt enkelt inte alls.

En tidslinje eller en historieskrivning är inte något som ”finns”, den skapas av forskare som ställer rätt frågor till sitt material. För att kunna göra just det krävs vetenskaplig kompetens och erfarenhet – det är därför vi låter unga människor ägna fyra år en utbildning till forskare.

Den här debatten handlar inte om ”credd” till olika forskare, den handlar om synen på forskning och vetenskap inom human- och samhällsvetenskaperna.

Jag delar därför i mångt och mycket Ida Östenbergs uppfattning, som hon framförde i SvD den 16 januari i år.

Och när det gäller påståendet att man inte ”kan redovisa alla källor” som forskare gör så håller jag helt med Jack Werner, krönikör i programmet ”Medierna” som menade att i en digital tid är det påståendet bara dumheter. Programmet skulle bli mycket bättre genom en fördjupande sida för vidareläsning, kanske kunde man där chatta med forskare och se fler filmer och dokument själv.

Titta också gärna in på projektet om en digital kvinnobiografisk databas på Göteborgs universitet!

Historien om Jan Guillou, Paul Frigyes och en bok

I samband med diskussionen om Paul Frigyes bok om Jan Guillou har det i olika medier flödat över av diskussioner om ”hur det kunde gå så illa.” Boken ”Höjd över varje misstanke” drogs in i princip innan den hann att komma ut, och Jan Guillou kunde i sedvanlig Guillousk stil trumfa Frigyes i direktsändning genom att visa upp det betyg som Frigyes påstod att Guillou aldrig fått.

I radioprogrammet ”Medierna” gör reportern Martin Wicklin det som Paul Frigyes tydligen aldrig gjort (men som blivit Guillous adelsmärke) nämligen går till källorna. Wicklin besöker Landsarkivet och verifierar där både att Guillou fått et s k slutbetyg och att han slutade skolan tillsammans med sin klass i juni månad. Det framstår för mig som helt obegripligt att Frigyes vare sig ställt en direkt fråga till Guillou eller varit på Landsarkivet. Frigyes själv har insett att han gjort en dundertabbe och har inte gjort något för att slingra sig, tvärtom. Men, en av de förklaringar som givits till en del indragna eller rättade böcker under senaste åren (t ex Herman Lindkvist, Ann-Marie Åsheden och Hanne Kjöller) är att dagens journalistik är så slimmad att de verkliga reportagen hänvisas till just böcker. Förlagen har då inte den kompetens som krävs för att hantera journalistiska texter och de krav som ställs på dem.

Först tyckte jag detta var en ganska plausibel förklaring, men med litet eftertanke började jag ifrågasätta förklaringen. Jag funderade på vad jag läst på Journalisthögskolan en gång i tiden. Och sedan inventerade jag bokhyllan efter de böckerna. Jag hittade då fyra böcker som var mer eller mindre obligatorisk läsning på JHG (fast inget var egentligen obligatoriskt läsning då…) nämligen Günter Wallraffs ”7 icke önskvärda industrireportage” (1970), John Reeds ”Tio dagar som skakade världen” (1967), Göran Palms ”Ett år på L M” (1972) samt – *FANFAR* – Jan Guillous ”Reporter” (1979).

Faktum är att de år som jag tillbringade på Journalisthögskolan i Göteborg så satt fortfarande s k new journalism i högsätet. (Mitt problem med det var att denna journalistik alltid var manligt kodad – vi fick t ex inte läsa Ester Blenda Nordström…) Så inte är det så att journalistik i den form som numera dyker upp i böcker egentligen är särskilt ny, annat än till formen.

Kvar står då en mediecentrerad förklaring. Ni får gärna argumentera emot, men jag tror att 1. Den digitala erans uppdrivna hastighet avseende skrivande, publicerande och mottagande skapar en ”stress” i systemet som gör att människor inte agerar förnuftigt, sakligt och tillräckligt omsorgsfullt, samt att 2. Den digitala erans virala spridning av ALLT inklusive faktauppgifter, kontroll av detaljer och skandaler gör att skadan får så avgörande kommersiella följder för förlagen att de hellre tar en snabb uppsmiskning än en utdragen plågsamt process av återkommande kritik.

Genom mängden och hastigheten av mediala budskap kommer skandalerna att glömmas fortare än vi tror och genom kommersialiseringen av kulturen ger skandalen snarast en lite uppfriskande bitsk smak åt såväl författare som förlag.

En av de roligaste – och mest trovärdiga – förklaringarna till både boken och debaclet framför Jens Liljestrand i Expressen. Nog har vi en närmast Hegeliansk maktkamp där Frigyes önskar den ultimata bekräftelsen – om så i nederlaget – från den enda auktoritet han i grund och botten erkänner; Jan Guillou själv?

Om hundar, journalistik och granskningen av makten

Idag hörde jag Centerpartiets Abir Al-Sahlani grillas i P1-programmet  Studio Ett. Frågorna haglade över henne. Vad gällde saken? Jo, hur hon kunde medverka till den folkliga ”blockad” som upprättades på Arlanda i samband med att 90-åriga Ganna Chyzhevska skulle utvisas från Sverige. Enligt programledarna hade man inte fått migrationsminister Tobias Billström att ställa upp. Jag undrar lite försiktigt om programledarna då tyckte att Abir var den som skulle utsättas för samma behandling som de avsett för Billström? Hade de redan liksom ”gått igång” och kunde likt en terrier inte släppa taget?

Faktum är att ju att Tobias Billström representerar makten och skall utsättas för granskning och kritiska frågor från t ex Studio Ett. Men vad representerar Abir? Jo, hon engagerade sig i saken eftersom hon på humanitära grunder ansåg att beslutet om utvisning var felaktigt. Hon har lika stor rätt att göra det som jag eller någon annan – beslutet fattades inte i Riksdagen utan av en myndighet. Självklart skall medierna granska alla sidor i en konflikt men är det rimligt att utsätta den folkliga kampanjen för en hagelsvärm av frågor samtidigt som vare sig beslutande myndigheter eller regeringsföreträdare överhuvudtaget granskas eftersom de inte vill ställa upp?

Under de senaste dagarna har vi sett hur den så kallades Juholt-affären nu alltmer öppet ifrågasätts i termer av mediernas agerande. Häromdagen meddelade reportern Frida Björk att Aktuellt sökt Riksdagsförvaltningen i en vecka utan att ha fått någon som ville kommentera både de oklara reglerna/praxis samt den förändring av hemsidans innehåll rörande bostadssubventionen som genomfördes måndagen den 10 oktober. Fortfarande har ingen från Riksdagsförvaltningen svarat på någon enda fråga (såvitt jag vet i alla fall) trots att det är de som beslutar och betalar ut bidraget.

Gemensamt för dessa båda händelser är att mediernas medarbetare på ett närmast automatiserat sätt använder stora granskningsmaskineriet à la Janne Josefsson oavsett vem som råkar stå i skottgluggen. Sedan när blev det tredje statsmaktens uppgift att grilla medborgare som protesterar mot myndighetsbeslut eller kasta sig över den som ansökt om ett bidrag? Det är inte centerpartisten Al-Sahlani som representerar makten här – bara det faktum att hon var politiker verkar fått programledarna i Studio Ett att gå igång. Inte heller är det Juholt som fattar beslut om sin egen hyressubvention, något som verkar ha gått inte bara Aftonbladet (som t o m skapade egna regelsystem för subventionerna) utan de flesta andra medier förbi. Eller har ni sett Riksdagsdirektören svara på frågor? (Vet någon ens att hon heter Kathrin Flossing och är jurist?)

Jag tycker det är ynkligt att se journalister i våra främsta medier använda sig av någon slags ryggmärgsreflex istället för gedigen och maktgranskande journalistik. Det finns bandhundar och det finns jakthundar.*

(*Bandhundar skäller på allt som rör sig för de är kedjade vid sin koja, jakthundar jagar fritt och skäller inte förrän de ställer sitt på förhand bestämda byte – ja, utom grythundar då, men nu blir det för komplicerat….)

Zaremba och de andra

Jag imponerades av Zarembas artiklar om skolan. De fyra första vill säga. Den femte och sista artikeln var ett märkligt ode där högt och lågt, stort och smått och vetenskap och myt blandats samman. Zarembas avslutande ord var:

Sveriges kommuner och landsting bör hållas utanför debatter och utredningar om skolans framtid, ty i dessa sammanhang saknar SKL all legitimitet. Detta sällskap av kommunala chefer representerar inte väljarna, inte eleverna, inte lärarna, inte Sveriges nationella intressen.

Med tanke på att Zaremba tidigare i artikeln har svingat svärdet mot allt från den amerikanske pragmatisten John Dewey, steriliseringslagarna i Sverige och svenska pedagogikprofessorer verkar slutorden närmast lite futtiga, torftiga. Var det allt? Njae, inte riktigt, alla former av skolbyråkrati får sin släng av sleven, och ”högern” (Zarembas citationstecken) kunde inte slängt skolan till marknaden utan att ”vänstern” (Zarembas citationstecken) gjort läraryrket till ett ”knog som andra”.

Om man skall ta Zarembas kritik på vetenskapligt allvar så är den svenska skolans sjunkande kunskapsnivåer idag allas fel, i alla fall alla som varit inblandade i skolutveckling under de senaste 60 åren. Det är faktiskt inte trovärdigt.

Zaremba har ett svepande sätt att skriva som gör det svårt att sätta fingret på vad det är han egentligen säger. Skall man verkligen ta Zaremba på allvar att alla avhandlingar i pedagogik skall vara instruktioner i hur man undervisar alternativt utvärderingar av hur an undervisar? Som statsvetare eller ekonomer får vi följaktligen inte skriva något annat än sådant som är direkt tillämpbart på politikers beslutsfattande eller finansministerns budgetarbete. Det är en totalt verklighetsfrämmande akademisk värld.

Zaremba måste också medvetet missförstå de relativa betygen. Att enskilda lärare inte förstod, eller kanske medvetet felanvände teorin, genom att tro att varje klass skulle representera det nationella genomsnittet är trist, för att inte säga riktigt illa. Hela idén med de relativa betygen var att motverka betygsinflation genom att se på varje årskull i hela landet som en normalfördelningskurva. Det är väl illa nog kan man tycka idag, men att få det till att syftet var att varje skola/klass skulle utgöra hela normalfördelningskurvan är illa underbyggd journalistik.

Men, Maciej Zaremba gör ofta så – skriver goda reportage med nerv, känsla, närvaro, tryck och hetta, för att sedan falla ned i ett intellektuellt hål när han känner sig tvungen att dra slutsatser, ge förklaringar och tala om ”hur det är”. När jag recenserade hans bok ”De rena och de andra” i Svenska Dagbladet för många år sedan noterade jag hur han tycktes betrakta reportaget som en transportsträcka fram till domen.

Zaremba skriver bra, tankeväckande och politiskt relevanta reportage. För mig som anser att journalistik är en profession är det tillräckligt. Alldeles tillräckligt.  En god journalist skriver samhällsrelevanta texter och tvingar därmed makthavare och andra att relatera sig till den fråga som tas upp i texterna. I uppföljning och granskning får reportaget ett andra liv och påerkar opinionsbildning och samtal inom ett viktigt område, t ex skolan. Men Zaremba måste också avkunna domen. På det sättet sluter han sina reportage, gör dem till ointagliga fästningar. Och gör det lätt för dem som inte gillar hans texter att gömma sig bakom de taffliga slutsatserna och säga att ”Ja, Zaremba har ju en agenda, det är inte så intressant.” Och så förblir allt vid det gamla.

Synd på så rara ärter.

Många har skrivit om Zarembas artiklar. Läs mer här.

Vill dock rekommendera en post i ämnet på bloggen ”4F Forum för fria filosofer”.

Revolten i Nordafrika och journalistikens värdegrund

Revolten i Nordafrika sprider sig från Tunisien till Egypten och även i Jordanien, Algeriet och Libyen har det förekommit protester och demonstrationer mot regimen under den senaste tiden. Att tillgången till sociala medier och till internet är en viktig förklaring till upprorets styrka och spridning är odiskutabelt. Vilken betydelse och effekt den kommunikationsteknologiska utvecklingen får på längre sikt i dessa delar av världen är svårare att uttala sig om. Rapporter, bilder och videoklipp strömmar oavbrutet från vad som kan kallas medborgarjournalistik – alltså valiga människor som ser som sin uppgift att sprida nyheter, information, kunskap och åsikter via mobiler och datorer.

Här i Sverige läser jag – och säkert många andra – gärna journalister som Bitte Hammargren för att tolka och förstå vad det är som händer i Maghreb, lyssnar på pålästa och kunniga journalister på BBC eller fransk TV samt tar del av experter och analytikers bidrag. Vi vill ju inte bara veta vad som händer i rent empirisk mening utan också förstå. Som Arne Ruth så klokt sa i dagens Medierna så kräver nyhetsvärdering en värdeståndpunkt. Han undrade varför morden på en guvernör som motsatte sig landets islamisering inte fått någon uppmärksamhet i Sverige samtidigt som BBC World bedömde det som en mycket stor nyhet.

Ruth vill se en mer subjektiv journalistik och går till storms mot konsekvensneutralitet och naiv tilltro till objektivitet. Händelserna i Nordafrika illustrerar tydligt hur omöjligt det är att förhålla sig neutralt till nyhetshändelserna – sådana försök innebär att man reducerar sig själv till en registreringsapparat och en sådan har inte medborgarna i Sverige någon glädje av. Personligt tolkande journalistik som drar ut konsekvenser och diskuterar förutsättningar för olika händelser, det är vad Ruth förespråkar. Medborgarjournalistiken är en viktig byggsten i en sådan tolkande journalistik. Men om den rapporteringen inte tolkas och sätts i ett sammanhang så fyller den bara på det kontinuerliga flöde av enstaka händelser som dränker våra medier idag.

Borde journalistiken förhållit sig neutral till Berlinmurens fall, till upptäckterna i Auschwitz eller till förhållandena i Abu Graib-fängelset eller Francos Spanien? Naturligtvis inte. Det är förmåga till en kombination av moraliskt engagemang och intellektuell skärpa som skapar god journalistik. Att tala om vad som hände på gatan utanför alldeles nyss kan vilken turist som helst göra. Och konsekvensneutralt blir det säkert.

Utländsk rapportering om Egypten kan man läsa här, (franska) här (engelska) och här (engelska). BBCs rapportering finns här.

Journalistik som profession på undantag?

I dagens Svenska Dagbladet skrivs en del om reklambyrån Studio Total som initierat såväl Gudrun Schymans pengabränning som fejkbloggaren Black Ascot. Det är inga problem att få medierna att skriva, säger de två grundarna. I Sveriges Radios medieprogram Medierna fördes häromveckan en diskussion om journalistikens frågor och ansats när man skall granska t ex övervakning. Ett uttalande i Medierna löd ”är det en vänsterperson så ställer jag frågor från höger och vice versa”.  Som om journalistik bara handlade om att vara tvärtemot. Och som om inte detta var nog så har vi också under den senaste tiden kunnat följa bloggen Makthavare.se som vill se sig som medborgarjournalister men tycker det är helt OK att själva jaga läckor. Samtidigt som en av de tidigare bärande programledarna för SvT:s samhällsjournalistik säger att det vore henne helt ”främmande” att engagera sig politiskt.

Jag tänker inte säga att det var bättre förr. Men faktum är att i den nya medielandskapet så uppfattar jag det som att journalistiken är vad som verkligen tar stryk. Ju fler som sysslar med informationsförmedling, tolkning och textproduktion desto mindre exklusivitet, förstås. Lägg därtill mediernas tidspress med uppdatering och tillgänglighet dygnet runt. Inte konstigt att journalistiken rinner ut bakvägen. Som en reaktion dyker tidskrifter som Filter liksom helgmagasin och stora helgreportage i dagstidningarna upp. Men där finns kanske främst utrymme den berättande/litterära delen av journalistiken. Vad som oroar mig är hur det står till med professionalismen i samhälls- och nyhetsjournalistiken. Och visst finns det plats för en sådan även i dagens medielandskap.

Jag tittade på programmet Hard Talk häromkvällen när Stephen Sackur intervjuade Torbjörn Jagland. De frågor som ställdes var initierade, de föddes ur ett engagemang och en kunskap om det ämne programmet handlade om. Sackur ställde inte frågor om tilldelningen av Nobels fredspris som utgick från ”tvärtom-position” och inte heller var det neutrala frågor om vad Jagland tänkte/tyckte/upplevde. Samtalet blev istället en dialog ur vilken man som lyssnare kunde mejsla fram flera positioner, flera dimensioner och flera argument. Sackur tvingade ut Jagland på svag is, men följde själv med.

God journalistik är en avgörande del i en demokrati. Journalister är de som har som sin profession att granska makten. Granskning är inte billiga motsägelser eller alarmism. Och granskning kräver etik, empati och engagemang vid sidan av gestaltningsförmåga. Utan professionell journalistik sviktar en avgörande del av vår demokrati.

Svensk journalistik – även på de mest prominenta redaktioner – tenderar just nu att närma sig ett ideal med en neutral men också okunnig programledare där höjden av skicklighet tycks vara att ställa motfrågor. I så fall behöver vi inga journalister – då gör vi jobbet bättre själva. Låt moderater intervjua socialdemokrater  och vice versa samt låt Nisse i Hökarängen intervjua statsministern.

Journalister och journalister

I en plötslig akt av självanalys har jag funderat på varför vissa journalistsamtal efterlämnar en lite fadd eftersmak medan jag efter andra samtal känner mig nöjd med utfört arbete. Häromdagen insåg jag en analytisk skillnad mellan de olika samtalen: de som samtalar med mig och de som använder mig som en robot.

När jag får en påringning från någon som vill veta varför Sverigedemokraterna går upp eller ned i opinionsmätningarna, om valrörelsen blir si eller så eller varför de små partierna i regeringen tappar stöd så vill jag alltid samma sak – jag vill förklara. Det är först om jag får journalisten att förstå de principiella grunderna för mitt resonemang som hon/han också kan skriva något intressant, menar jag. Om journalisten ifråga inte anser att mina argument är relevanta är en helt anann sak, det är upp till henne/honom och den publicistiska bedömningen. Men jag vill att journalisten skall fatta sitt beslut att skriva eller inte skriva på grundval att hon/han förstått vad jag säger och framför allt på vilken grund jag säger det.

I väldigt många samtal fungerar det här väldigt bra. Ett samtal mellan mig och journalisten uppstår. Jag brukar börja med ett svar eller påstående som relaterar till journalistens fråga, därefter drar jag enkelt de principiella grunderna för detta påstående och avslutar oftast med en problematisering och tänkbar kritik av hållningen. Ofta leder detta till följdfrågor där man kan fördjupa och generalisera kring det specifika ämne som journalisten vill tala om. Jag lyfter alltid frågan till en generell nivå eftersom det är endast då som dess relevans (eller brist på relevans…) blir tydlig. Vad som sedan står i tidningen eller hörs i radion är då en eller ett par kondenserade och raka pratminus som förtydligar den resonerande text som journalisten själv skrivit genom sin research.

Men, allt för ofta får jag samtal där jag mitt i resonemanget avbryts av ett ”inte så fort” eller en fråga om den exakta ordalydelsen i den mening som jag inledde samtalet med… Det är då uppenbart att den journalist som ringt upp mig inte är intresserad av det ämne hon/han skall skriva om och inte heller intresserad av att förstå vad jag säger. Istället är det behovet av att få ett pratminus – vilket som helst? – som hon/han kan lägga in i texten. Det är oftast de journalisterna som inte vet varför de ringt mig. Att de inte vet varför det blev just jag visar sig när de först efter intervjun frågar huruvida jag är ”statsvetare” och om jag forskat om ”det här” (vad det nu är för ämne).

Jag skulle helst vilja lägga på luren när de här samtalen dyker upp, men snäll och vänlig som jag är försöker jag göra det bästa av situationen. Jag är dock sällan nöjd med vad som sedan dyker upp i skrift – helt enkelt därför att journalisten uppenbart inte förstått (vilken heller inte var meningen).

Det här är inget allmänt gnäll på journalister. Tvärtom. Huvuddelen av de samtal jag får fungerar som i det förstnämnda fallet. Och dessutom vet jag att en journalist har en tajt deadline, skall skriva kort och enkelt samt inte kan problematisera å ena sidan och å andra sidan. Det är vi akademiskt verksamma som får stå för det. Och ja, det är en del av den s k tredje uppgiften för oss samhällsvetare att delta i och kommentera samhällsdebatt och politik.

Men, vad är det för redaktioner som uppmuntrar en passiv samhällsjournalistik som går ut på att tilldela någon ett ämne för att denne skall ringa upp någon (vem som helst?) och skriva av vad den personen säger? Vart tar den initierade researchen och den egna vinkeln i ett förmedlande, undersökande och demokratiserande syfte vägen då?

Och det är för övrigt väldigt roligt att få samtala med journalister som vill förstå. Jag lär mig mycket om vilka frågor som är aktuella och hur sambanden mellan olika vinklar utvecklas.