Utan att vara helt insatt i förhistorien reagerade jag mycket negativt på Rikspolisstyrelsens nya policy att idrottsklubbar som drivs i bolagsform skall betala poliskostnaderna för bevakning av sina matcher, alltså bevakningen på allmän plats. Frågan har debatterats tidigare vid ett flertal tillfällen och flera klubbar har nu sagt att de kommer att vägra betala.
Polismakten är ett uttryck för det statliga våldsmonopol som är statsmaktens unika egenskap jämfört med andra sammanslutningar. Polisen är auktoriserad av statsmakten, och därmed av folkmakten, att använda våld och tvång mot enskilda medborgare i syfte att säkerställa allmän ordning och/eller skydda landets säkerhet. Nationalstaterna förlorar alltmer av sin makt men då pga internationellt tryck, den inrikes våldsmakten är fortfarande intakt.
Polisen förklarade också i ett TV-inslag jag såg i början på veckan att det var de själva som bestämde omfattningen av bevakningen och insatsen, sedan fick klubben betala vad det kostade. Det låter som om begreppet ”oskäliga avtalsvillkor” skulle vara tillämpliga rakt av. Tänk er själva – vi rörmokare och asfaltläggare bestämmer vad som skall göras, sedan får du betala vad det kostade! Om polisen nu så gärna vill leka marknad med det yttersta maktmedel staten har till sitt förfogande så borde man väl göra det på riktigt då – polisen ger den bevakning klubben betalar för. AIK kanske väljer att använda sig av Black Army istället, det blir säkert billigare. Då, kära farbror polisen, talar vi marknadsekonomi.
Nej, denna tanke är felaktig från början till slut. Må så vara att många retar sig på fotbollsbråk och huliganer, men detta öppnar en port ut på ett sluttande plan som inte ens polisen själva verkar förstå. Nästa steg bör bli att den kvinna som inte vill gå genom Vasaparken på natten kan få eskort av en polis och sedan får hon betala vad det kostar.
Våldsmonopolet leker man inte med. Polisen agerar inte seriöst i detta fall. Polisens uppgift är att garantera medborgarnas säkerhet, att förebygga och beivra brott och att medverka i den process som leder fram till gripande och åtal. Där återstår mycket att önska från polisens sida. Se till att göra det på ett bättre sätt, även kring fotbollsmatcher, istället för leka marknad.
VÄNSTRA STRANDEN 
Helt rätt. Jag tycker det är helt sjukt att det här inte debatteras utan att det i övrigt så principfasta media glömmer bort sig i moralpaniken runt fotbollsstök. När konsertarrangörer och framför allt Kulturkalaset skulle få betala skrev GP artiklar som åtminstone kunde tolkas som ifrågasättande, men ledarsidorna har såvitt jag sett inte ifrågasatt det pricipiellt sjuka i att polisen skall sälja sina tjänster. Att de sedan dessutom skall beställa tjänsten själva åt den ofrivillige och rättslöse köparen är ju också helt absurt som du påpekar.
Magnus: Nej, tyvärr är det som du säger så att huliganbråken skymmer sikten för den principiellt viktiga frågan om polisens roll i vårt samhälle. Jag tycker också att nästan alla klubbledningar aktivt och entydigt tar avstånd från supportergrupper som skapar oro och ställer till med skadegörelse.
Dock finns det tendenser någon enstaka gång inom någon klubb att sända dubbla signaler och det är livsfarligt om man vill bli av med eländet (man anser sig inte vara ansvarig, man säger att supportrarna ”egentligen” är bra eller försöker förklara att vissa blir lite för entusiastiska t ex). Fotboll handlar för många män om stark identifikation och det går faktiskt inte att ändra på. Vi som gillar fotboll borde försöka hitta kreativa lösningar för hur denna känsla kan ta sig andra uttryck (många genomförs) och vi som tillhör den stora majoriteten borde helt enkelt vara de som bestämmer hur kärleken skall se ut!
Men det grundläggande är ju att så gott som allt våld/bråk i samband med fotboll är kriminella handlingar som bör lagföras, att det mesta begås under rusets inverkan och att i stort sett alla är män. Vi har att göra med samhällsproblem av samma dignitet och precision som krogslagsmål och kvinnomisshandel. Där någonstans borde tankemödan börja – inte i att diskutera vilka klubbar som är företag och vilka som inte är det.
PS För övrigt är min personliga åsikt att alkohol inte borde serveras alls på arenan och alla fåniga VIP-lounger borde bort. Det är för fotbollens skull vi är där.
VS
Högriskmatcher är resursslukande arrangemang som inte är i närheten av att kunna hanteras med ordinära polisinsatser eller normal vardags-bemanning. Då alla berörda klubbar för länge sedan identifierat sina problem och sina egna problemskapare, men ännu inte vidtagit någon verklig åtgärd, så är nog ett ekonomiskt ansvar till slut en logisk följd.
Räddningstjänsten fakturerar t.ex. företag som på grund av återkommande brister orsakar utryckningar och pådrag. Detta förfarande är trots allt accepterat sedan länge.
För i slutänden blir väl frågan: Skall klubbarna kunna kräva och förvänta sig oändligt med fria polisresurser varje vecka, till varje match?
David: Detta är inte enkelt. Men om den principen skall gälla, varför då bara vissa klubbar? Varför inte de klubbar som ”ställer till” mest bråk? Med den nya policyn drabbas ju klubbarna av kostnader inte i relation till bråk utan i relation till organisationsform.
För övrigt pågår det närmast ”högriskmatcher” varje helg på de stora kroggatorna. Borde kanske krogarna faktureras då när det är de som tillhandahåller alkoholen?
Nej, detta är ett sluttande plan som leker med grundläggande värden i rättsstaten. Sedan förstår jag också att många är trötta på allt bråk och all oro, det är jag med. Men ibland, lite ibland, undrar jag om vi inte fått en ”huligandiskurs” som innebär att fotbollsbråk är ett fenomen som vi ser för att vi benämner det medan annat manligt fylle-/drogrelaterat bråk aldrig blir något fenomen. Vi skapar världen med våra ord, också.
VS
Visst är det absurt att det är de klubbar som är bolag som faktureras, medan de som klassas som ”ideella” slipper undan. I själva huvudfrågan är jag ändå kluven, för i princip håller jag helt med VS om att det vore mycket olyckligt om vi får en utveckling där polisen börjar uppträda som en marknadsaktör. Å andra sidan är det ett problem att klubbarna inte tar itu med sina huliganer, och det är möjligt att det skall behövas ekonomiska incentiv för att de skall börja ta sitt ansvar.
Alla ursäktanden och undanflykter, och en sorts underliggande ide om att om man verkligen är en hängiven AIK:are/IFK:are/XX:are, så är man inte helt igenom klandervärd — allt detta är en sjuka som måste bort. Och då räcker det inte men halvkvädna apologier.
I ansltuning till detta tycker jag att vi borde fundera lite mer på vad det innebär att vara supporter. Supporterboomen som började under 90-talet hade många positiva inslag. Det var inte längre töntigt att hålla på ett lag, publiksiffrorna steg och vi fick flera bra böcker, fanzines osv. Fotbollen blev roligare.
Men baksidan av allt detta var att det också utvecklades en mentalitet som gick ut på att det mesta kan ursäktas med att man är hängiven sitt lag. Jag kommer t ex ihåg Camilla Henemark i en radiodiskussion för en del år sedan, när AIK var på väg att åka ur allsvenskan, och det var så allvarliga störningar i en match så att lagen fick tas av planen, och sedan fick man spela nästa hemmamatch inför tomma läktare. CH fick detta till någon sorts legitim protest, och att AIK-fansen var i sin fulla rätt att visa sin vrede på detta sätt.
Den sortens föhÅllningssätt är oacceptabelt. Jag har varit tämligen fanatisk supporter till två lag i större delen av mitt liv, och det har ofta varit upphov till stora frustrationer. Men jag har ingen förståelse för de som tar det så långt som t ex AIK-arna gjorde den gången. Så viktigt kan det aldrig bli. Det kan aldrig vara legitimt med våld och skadegörelse, oavsett hur misskött klubben är, och oavsett hur dåligt laget spelar. Publiksport är ett nöje. Nöjen lever inte alltid upp till förväntningarna, det gäller ocksa t ex musik, teater och litteatur. Men det är inte någon mänsklig rättighet att en konsert är lyckad, att en bok uppfyller förväntningarna, att ens fotbollslag spelar bra eller ens favoritklubb är välskött.
Problemet är att en del klubbar inte vill eller vågar slå fast detta. Om vi inte gör det får vi aldrig bukt med problemen. De regler som nu håller på att utformas är minst sagt knepiga. Ett alternativ vore t ex att sponsorerna drog åt tumskruvarna så att huliganism blir dyrt. Fotbollen är en kommersiell verksamhet, och pengar är nog det språk som klubbarnas ledningar förstår bäst.
Kan bara instämma i att betalningsupplägget inte är optimalt, och det är väl en detalj som bör snidas om till en rättvisare lösning (trots att idén träffar ganska rätt i t.ex. Stockholm. Risksupportrarna i regionen kommer trots allt främst från AIK, DIF och Hammarby; alla tre är bolagiserade).
Det finns mycket att ventilera i ämnet, allt från grundläggande frågor som ”Ska man få fortsätta anordna event där man som arrangör ständigt misslyckas och missköter grundläggande säkerhet?” till mer praktiska som ”Borde inte tillträdesförbud och straffskärpningar för enskilda huliganer vara mer prioriterat?” och ”Vad gör våra politiker eller vår osynlige idrottsminister?”.
Ett annan aspekt som glider i kölvattnet: I nya numret av Accent (IOGT-NTO:s tidning) så tas kopplingen alkohol och idrott upp i en liten, men kärnfull artikel. http://www.accentmagasin.se/2011/05/alkohol-idrott-sant/
Huruvida klubbarna motverkar läktar-/supporterbekymmer genom alkoholserveringar i arenorna kan nog debatteras även det. Det borde inte vara en irrelevant frågeställning, särskilt om man står med alltför många problemsupporters på läktarna. AIK:s sponsor Åbro är ju inte direkt frånvarande på lagets matcher.
Men för att återgå till frågan om att betala för polisinsatser: Jag utgår naturligtvis från att jag som skötsam medborgare aldrig någonsin kommer att vara måltavla för polisens fakturering. Den skyddsbehövande är inte den som skall betala när pöbeln kommer, och det är ju inte heller den typen av sluttande plan som polisen nu satt sig på.
Skulle man däremot rikta (ännu mer) ekonomiska krav mot oss fredliga flanörer; ja då får vi invånare nog ta oss en funderare om dylika riskevent ens skall accepteras i bebodda områden.
Anders: Jag tror som du att ekonomiska incitament bör komma via sponsorer istället, mycket mer effektivt. Och träffar rätt, nämligen klubbledningens kultur, som ofta är alldeles för tillåtande (ingen nämnd och ingen glömd). Har finns en kultur/identitets-fråga som klubbarna borde jobba med, inte bara ta avstånd i största allmänhet. Vi borde samarbeta med lite sociologer och etnologer och titta lite närmare på detta (jag vet att du börjat).
David: Du sätter fingret på en öm punkt, alkoholkulturen är dessvärre en del av de ekonomiska incitamenten bakom idrotten – trots att ingen vill låtsas om det. Idag hörde jag f ö att det där med fakturering av krogar inte är så långt bort, i Göteborg skall tydligen varje krog tvingas ha ett visst antal vakter av viss kvalitet, annars får de stänga. Orsaken sägs vara att krogarna måste ta ansvar för ordningsstörningarna. Med tanke på att polisen klarar upp 4 procent av alla inbrott (Kaliber, SR P1 14/5) kan man ju undra lite vad polisen ägnar sig åt. Allt det som jag trodde polisen borde ägna sig åt är tydligen nedprioriterat till förmån för något annat. Upphandlingar kanske…
Jag rekommenderar f ö ”Med uppenbar känsla för stil” av Stefan Mendel-Enk om man vill ytterligare försöka förstå de manliga identitetsmekanismer som kommer till uttryck i fotbollskulturen (den negativa alltså).
VS (Stolt och Blåvit!)
Kan konsert- och festivalarrangörer tvingas betala så bör fotbollen också göra det. Det vore dessutom ännu rimligare att just fotbollen, oavsett vilken form klubbarna är organiserade i, betalade för de kostnader den faktiskt står åsamkar (och den levande musiken sällan eller aldrig gör).
Expo idag:
http://expo.se/2011/angreps-av-nazister_4075.html
Match på Råsunda, polisen kan inte skydda politiskt aktiva från nazister. Visst, säkert dålig resurshantering, men hur ska polisen klara av alla resurser som krävs för att hålla ordning? Om polisen hade åkt på larmet och lämnat Råsunda, vad hade hänt då och hur hade det låtit?
Om ni kunde uttrycka en principiell hållning utan att basera den på oro för era favoritklubbar så skulle jag kunna ta det här på allvar, men faktum kvarstår. Fotbollen kräver enorma resurser, levande musik är ingenting i jämförelse, men det ena kommer ändå undan väldigt billigt. Av någon underlig anledning så är det inte den aktivitet där det förekommer minst våld och skadegörelse. Naturligtvis är jag inte naiv nog att tro att den heliga fotbollen någonsin kommer att tvingas växa upp till att bära sina egna kostnader fullt ut i det här samhället, men det irriterar mig att den tillåts komma undan så ostörd och obrydd.
Hjalmar: Nej, jag tycker inte att fotboll skall gå i en särskild division – oavsett mina favoritlag. Jag tycker det är lika fel att konsert- och festivalarrangörer skall betala, men där har det inte blivit samma moraliserande debatt.
Fotbollen måste pressas att jobba med sina problem själva, men det är inte en bra väg att införa marknad inom våldsmonopolet.
VS