Johanna Koljonen har fått utstå spott och spe för sin kolumn i DN om städning. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet att ”(V)arje skattesubventionerad hjälp i det privata innebär minskade resurser till något gemensamt.” och menade då att Koljonens städerska finansierades med hjälp av RUT-avdrag. Diskussionen om Koljonen, RUT-avdrag och städning har löpt vidare.
Johanna Koljonen nämner ingenting om RUT-avdrag i sin kolumn. Varför Åsa Linderborg m fl ondgör sig över att Koljonens städerska tar resurser från det gemensamm begriper jag därför inte. Det är regeringen som skall stå till svars för att man lägger skattemedel på att subventionera Koljonens städerska. Det blir en väldigt moralistisk diskussion om vi avkräver varje individ ett val som innebär att exkludera sig från de principer som beslutats av en legitim Riksdag. Jag gillar inte heller RUT, jag tycker t o m att det är helt fel att subventionera en bransch som jag inte kan se är den som skall bidra till vårt samhälles utveckling, dynamik och förbättring. Jag tycker det är fel att subventionera restaurangnäringen också, inte heller den tror jag bidrar till något annat än känslan hos en storstadsmedelklass att befinna sig i en ”kontinental” miljö. Restauranger, städfirmor och hantverkare skall såklart berättigas på sina egna meriter, sin kompetens och på den efterfrågan på deras tjänster som finns. Det är mycket mer marknadsekonomiskt logiskt – och konsistent med borgerlig ideologi – att sänka skatten för alla om man vill gynna den enskildes möjlighet att efterfråga sådana tjänster, än att subventionera en bransch.Nu gör regeringen dessutom båda sakerna vilket leder närmast till en ”överhettning” och konstlad tillväxt i denna bransch.
Jag delar helt Linderborgs uppfattning att det är den gemensamma sektorn som behöver stärkas, ”branscher” som skola, vård och omsorg behöver vårt gemensamma stöd.
Men vad Koljonen talar om är en slags identitetsförändring, en förändring hon inte känner sig alldeles hemma i. Som klassresenär känner jag mycket väl igen detta. Det är en smärtsam insikt om samhällets skiktning, det vi vanligen kallar klass-samhälle.
VÄNSTRA STRANDEN 
Ja, det är onekligen mycket intressant att man från högerhåll inte anser att branscher som tydligen inte kan konkurrera på egna villkor ”förtjänar” att tyna bort. Om man inte kan konkurrera så får man väl sänka priserna (eller förbättra servicen) eller byta näringsfång, inte gå till staten och be om särskilda skattesänkningar, skulle väl en renodlad liberal argumentera. Och även om vi tog bort alla arbetsgivaravgifter och all moms så skulle det ju troligen fortfarande finnas vissa tjänster som skulle ha svårt att överleva. Skulle man stötta dem också bara för att det räddar ett antal jobb…?
Slightly OT och avfyrat från höften utan att ha läst debatten:
Med Linderborgs logik borde vi väl egentligen avstå alla avdrag som på samma sätt stjäl resurser från något gemensamt? Om jag i deklarationen drar av för pendlingskostnader eller arbetskläder blir det mindre resurser kvar till skola och barnomsorg.
Kanske logiken också gäller bidrag och socialförsäkringar? Om man tillhör den välbeställda medelklassen och tar emot barnbidrag, till exempel, innebär ju även det minskade resurser till något gemensamt.
Resonemanget tycks leda bort från den socialdemokratiska välfärdsmodellen. Fast det kanske är det Linderborg vill? Från ”alla ska med [och betala mycket skatt men också få mycket ut i generella lösningar]” till ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”?
Johan: Barnbidrag är ju lite speciellt, något klassisk vänsterpolitik vill ska vara lika för alla just för att inte stigmatisera vissa familjer. Socialförsäkringar är behovsprövade. Så logiken funkar nog inte. Men man kan nog diskutera en del avdrag och så kanske. Jag tycker dock att Johanna Koljonen kan kritiseras trots att det inte är hennes fel att det förkastliga RUT finns. Som någon skrev är är arbetarklassen inte behjälpt av medelklassens skuldkänslor. Oavsett om den var fattig några år efter studierna. Må Gud slå mig ned om jag någonsin kommer på att låta statens pengar betala för min städning emedan jag twittrar om mina skuldkänslor över densamma.
Koljonens inlägg väcker uppenbart en mängd känslor. Och vi verkar läsa hennes text med olika ögon. Jag läser den som en personlig krönika/betraktelse över en identitetsförändring som hon aldrig riktigt lade märke till när den inträffade – och denna förändring får för henne gestaltas av/uttryckas genom att hon finner sig köpa städtjänster.
För mig som är uppvuxen i arbetarklassen (och som aldrig mentalt lämnat den) är dessa kollisioner legio. Jag förstår exakt vad hon menar – oavsett Koljonens ursprungsklass som jag inte vet något om. Det är som om arbetarungar skall straffas dubbelt för vår klasstillhörighet: dels skall vi få slå oss fram och aldrig betraktas som riktigt likvärdiga med medelklassen, dels skall vi straffas av vår egen klass för att vi lägger oss till med medelklassvanor trots att detta mer eller mindre är systemfaktorer om vi vill leva det liv vi lever. Detta är klassresenärens ok. Jag bär det gärna eftersom en klassresa också innebär möjligheten att lära sig så mycket mer om livet och världen än vad den som står utanför den erfarenheten kan göra.
VS
Åsa Linderborg (och undertecknad) är också klassresenärer, det måste alltså inte innebära att man ser subventionerad städhjälp som oundvikliga systemfaktorer. Det är väl som att säga att bara för att man är man så måste man förtrycka kvinnor. Det finns också gott om födda rika som inte använder sig av arbetarklasskvinnors tjänster. Det är lika omoraliskt vem det än är som gör det, oavsett bakgrund. När jag läser en sån här text som den Koljonen skrivit om sitt förhållande till städningen fungerar den som en påminnelse om vem jag är, var jag kommer ifrån. Jag har heller inte kommit lika långt som du. Min ekonomi är långt ifrån trygg. Jag har nyligen jobbat för medelklassen för låga löner och jag är hela tiden mycket nära att behöva göra det igen. Varje piga och ännu mer klassresenärers försvar för dem – detta är ett starkt ord, men med rätt färg – ett hån mot mina försök att ta mig ur min predestinerade lott. Det är riktigt att klassresenärer angrips från två håll men det legitimerar inte att man identifierar sig med sin angripare.
SLJ: Här måste jag faktiskt säga att du fullständigt missförstått mina intentioner. Jag försöker förstå Koljonens text utifrån en personlig läsning. Och, jag vill betona, Koljonen skriver inte om subventioner till städbranschen.
Skall jag vara riktigt ärlig så måste jag säga att jag de du kallar ”pigor” var både mina och mina barndomskamraters mödrar och anmödrar. De skurade andras trappor, tvättade andras tvätt, lagade andras mat och passade andras barn och på det sättet var de lönearbetare och försörjare. Vad det är för slags ”försvar” jag skulle gjort mig skyldig till förstås jag inte? Fortfarande sköter arbetarklassens kvinnor huvuddelen av det som kallas vård och omsorg, anställda som vårdbiträden, undersköterskor, elevassistenter, städare m m.
Jag skulle inte göra som Koljonen, men det är inte det frågan handlar om.
VS
Ja, okej, jag missförstår säkert mycket. Hur du läser ordet piga kan jag dock inte svara för. För att vara helt tydlig: jag talar inte bara min och mina barndomskamraters mödrar och anmödrar. Jag talar om mig själv. Jag har arbetat med det där du räknar upp. Att det är lågstatusjobb är inte mitt fel, men medelklassen brukar vara mycket noga med att döpa om saker som de inte vill se.
De är vi många som gjort.
Jag läser Koljonen på annat sätt än du gör. Jag vill inte ta klass-samhället i försvar. Aldrig. Aldrig någonsin.
VS
Ja bra, vi får kämpa på!
Är du emot att momsen för vissa varor, ex. böcker, är lägre än för andra varor?
Viktor: Inte om man värdemässigt anser att denna bransch skall subventioneras. Mina värderingar säger mig att böcker inte behöver lägre moms, samt att städbranschen och restaurangbranschen inte är framtidens spetsområden. (Och att branscher i allmänhet anpassar sina priser till ett lägre skattetryck f ö.) Prissättning är ett effektivt sätt att styra konsumtion, det är inte någon naturlag som säger vad en tjänst är värd (även om kontexten bestämmer rätt mycket av produktionskostnaderna).
VS
Detta:
”Hinner känna efter, märker att lättnaden är blandad med irrationell men tydlig skam. Jag är nämligen en jävel på att städa, grundlig och orädd. När jag hinner. Hinner jag inte har jag misslyckats som kvinna. Och kanske som medmänniska. /…/
Böjd över badkaret inser jag att jag har blivit en sån där makthavargubbe som behöver konstant markservice för att klara vardagen. Inget i min uppfostran eller erfarenhet har förberett mig på detta.
När jag prioriterar bort hemarbetet för att allt det andra är roligare, viktigare eller mer lönsamt blir jag arg på min egen arrogans. För jag har ju själv stått där med huvudansvaret för hemmet, i relation efter relation, och sagt att det här är viktigt, du kan inte bara välja bort det här.”
Hur många manliga skribenter har skrivit något liknande? Upplevt samma känslor? Jan Guillou!?
:
Niclas: Viktig poäng.
VS
VS: Jag kan köpa den argumentationen, men för vissa branscher/tjänster/varor kan det ju finnas ekonomiska argument för att sänka momsen/avgiften – om skatteintäkterna som det ger är större än avgiftsreduktionen. Finns det även då hållbara argument för att behålla en högre momsnivå? Jag gillar för övrigt inte att man pratar om RUT som en subvention eftersom man fortfarande behöver skatta för tjänsten, även om skatten är lägre. EU:s jordbrukssubventioner å andra sidan innebär ju ett ekonomiskt bidrag till bönderna.
Detta är inte riktigt min sak att ge ett uttömmande ekonomiskt svar på detta, men jag uppfattar saken som så att skatterna är inte ett mål i sig själva utan syftar till att a) garantera välfärd på viss nivå samt b) gynna samhällsutvecklingen i en viss inriktning. Det är i det ljuset skattesatser och subventioner skall ses.
VS