Åkesson otaktisk i sitt sommartal

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson höll idag sitt politiska sommartal i Sölvesborg. Åkesson valde att helt inrikta sitt tal på det politiska massmordet och bombdådet i Norge den 22 juli, trots att han själv menade att det fanns mycket annat att säga, t ex om regeringens vänsterorienterade ”villfarelser” inom barnomsorgen eller om de ”bisarra” reaktionerna på hans Almedalstal. Nu fick vi aldrig veta vilka villfarelserna var och inte heller vilka reaktioner som hans tal i Almedalen som var ”bisarra”. (Enligt min uppfattning var reaktionerna i seriösa medier ganska lågmälda och sakliga, men smaken är ju som baken.)

För mig framstår det som mycket otaktiskt att ägna hela talet åt att försöka distansera sig från händelserna i Norge. Det är ett känt retoriskt faktum att när försvaret mot angrepp sker på bekostnad av talet om den egna politiken då hamnar man på defensiven och fotfästet sviktar snabbt. Genom att oavbrutet tala om Ander Behring Breivik och hans manifest förlänger Åkesson debatten om kopplingen mellan SD och dåden i Norge. Åkesson har en faiblesse för att lägga saker tillrätta, han vill äga spelplanen innan han ger sig in i debatten. Hans Almedalstal var en genomgång av det politiska året från SD:s synpunkt, men syftet var också att därmed rätta till verklighetsbeskrivningen så att de egna argumenten och ståndpunkterna blev de adekvata. På samma sätt tycktes han nu inte kunna motstå frestelsen att lägga tillrätta och förklara genom att gå igenom Breiviks manifest bit för bit och visa på hur intellektuellt undermåligt det var – och att det inte fanns några kopplingar till SD.

Åkesson lyckas troligen få Breiviks dåd att kleta fast än mer vid SD genom att så ihärdigt tala om det i nästan 40 minuter.

I talet påtalade Åkesson att man ”måste självklart tillåtas kritisera svensk invandringspolitik” utan att anses ansvarig för Ander Behring Breviks dåd. Vem har sagt emot? Många partier har kritiserat svensk invandringspolitik – från olika perspektiv – utan att anses ansvariga för Breviks handlingar. Detta vet förstås Åkesson.Vad Åkesson egentligen menar är att Sverigedemokraternas kritik och avståndstagande från svensk invandringspolitik skall få passera utan motargument – något som framstår som lite naivt i den politiska sfär där partiet genom sin riksdagsplats nu rör sig.*

De mothugg som SD får tolkar partiledningen som försök att ”tysta” dem, ett argument som skulle kunna gälla så länge partiet inte fanns med i riksdagen, satt i utskott och deltog på lika villkor i Sveriges politiska liv. Inget annat svenskt riksdagsparti skulle drömma om att anse kritik mot den egna politiken vara försök att tysta dem. Politik är en tuff bransch, för alla partier. Kritik och argument är politikens livsnerv.

Jag tror att Jimmie Åkesson gör ett taktiskt misstag i sitt tal som själv väljer att låta Breiviks dåd få så stora proportioner för partiet att han försvarar sig mot en mediedebatt istället för att lansera sin egen politik. Det kanske peppar den inre kretsen i partiet, men det mobiliserar inga nya väljare. Jag tror att Åkesson skulle låtit en passage i början handla om dåden i Norge, han skulle tagit avstånd (som den självklaraste sak i världen) och därefter gått vidare och pratat om vilken typ av politik och vilka förslag SD har både inom invandringens område och t ex barnomsorg, skola och äldrevård. Då hade han visat ett moget politiskt ledarskap som kunnat mobilisera de politiskt mer perifera väljarna och sympatisörerna.

* Logiken lär oss dessutom att om jag framför åsikt X och uppfattar kritik mot innehållet i X som försök att tysta debatten då deltar jag överhuvudtaget inte i någon debatt. Då är den enda lösningen att jag får framföra åsikt X utan något mothugg och endast beröm och medhåll accepteras. Jag har svårt att logiskt uppfatta detta som något annat än att just ”tysta debatten”.

Hela talet kan du läsa här.