Den politiska hösten närmar sig, inte bara den kalendermässiga. Det förra riksdagsåret kännetecknades förstås av valet 2010 och ett nytt partis inträde i Riksdagen. Dessutom fick vi en ny partiledare för det största partiet, Socialdemokraterna. Något som faktiskt visade sig engagera även långt utanför de socialdemokratiska kretsarna. Partiledarbytena fortsatte och Miljöpartiet bytte – enligt schema – ut sina språkrör och under detta riksdagsår står såväl Centern som Vänsterpartiet inför partiledarbyten. Folkpartiet bytte partiledare under förra mandatperioden. Kvar är Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt. Men är det också mer djupgående förändringar vi kan se framför oss? Ja, jag tror det. Jag tror att Sverige definitivt håller på att byta partisystem. Sverige går från ett klassiskt flerpartisystem – med ett stort parti – till ett, ja, vadå?
Ja, de flesta partisystemtypologier skapades på 1960-talet, men mycket har hänt sedan dess, som statsvetaren Steven Wolinetz säger. Jag tror att Sverige nu kan vara på väg in i en dansk situation avseende partisystem, och då särskilt Danmark på 1970-talet. Det danska partisystemet på 1970-talet kännetecknades av multipolär konkurrens, stark fragmentering (mer än sex partier) men ändå svag polarisering. Partier kunde alltså samarbeta med varandra ganska fritt, samtidigt som inget parti var starkt nog att leda själv. Det var naturligtvis inte bara partisystemets fel att Danmark genomlevde ekonomiska svårigheter under den här tiden (kanske inte ens partisystemet fel alls) men det underlättade ju inte situationen – vare sig för väljarna eller för regeringsmakten. Väljarnas alternativ framstod inte som särskilt tydliga och grogrunden fanns för småpartier vars möjlighet att infria sina politiska visioner var små eller inga.
Sverige har sedan länge kännetecknats av en bipolär konkurrens (vänster-höger) och en låg fragmentering (mindre än sex partier) där ett parti varit dominerande. Idag ser vi att vänster-höger-skiljelinjen tonas ned i konkurrensen, parierna närmar sig varandra, spelplanen krymper. Fyra borgerliga partier försöker låta bli att konkurrera alls, och med Sverigedemokraterna vill ingen (eller alla på en gång) konkurrera. Nya dimensioner kommer in i konkurrensen (t ex liberalism-auktoritarianism, land-stad), vilket ger grund för nya partier. Två partier konkurrerar nu om att vara dominerande (moderater och socialdemokrater) utan att kunna samarbeta, och allt fler små partier med seriösa möjligheter ställer upp i nationella val.
Tillväxten av nya partier kan inte bara förklaras av medborgarnas politiska engagemang, också den bristande konkurrensen mellan partierna och den bristande relevansen för den traditionella skiljelinjen mellan vänster och höger måste anses förklara partibildningar. Frågan är om det är nya partier Sverige behöver – kanske borde vi se en förnyelse av de partier vi redan har istället? Vilka partier kommer att få lämna scenen? Och vilka nya dyker upp? Den som lever får se.
Läs mer om partisystem hos Steven Wolinetz här.
När jag läser detta tänker jag genast på Italien och hur situationen ser ut där. Italiens parlament är väldigt uppdelat på många olika partier och de stora koalitionerna är beroende av småpartier vilket har effektivt förhindrat framgångsrika regeringsbildningar många gånger. Det är ett mardrömsscenario för svensk politik. Italien är exemplet jag brukar använda när jag försvarar fyraprocentsspärren.
Jag är dock förhållandevis skeptisk till huruvida vi tågar mot en sådan utveckling. Jag fruktar mer en utveckling där valdeltagandet överlag minskar till ohållbara nivåer. Det är ett hot mot partisystemet, och jag tror också att det är ett resultat av ett skiftande fokus från ideologi till sakpolitik i den politiska debatten. Det är dock bara en känsla. Det som talar emot det är den stora ökningen som partier som miljöpartiet har gjort, som är jämförelsevis ideologilösa och fokuserar på sakfrågor. Miljöpartiet verkar ändå ha engagerad människor både i och kring partiet. Väljare som medlem. Kanske det är framtiden ändå. Men ändå minskar valdeltagandet överlag.
Olof: Jag är inte säker alls – jag testar. Vad jag är säker på, alldeles säker, är att vi är inne i en övergångsperiod från det klassiska skandinaviska flerpartisystemet. Det har varit kvar längst i Sverige. Min uppfattning som det ser ut nu är att vi går mot en dansk situation, I Norge har vi sett en ökad polarisering, det syns inte i svensk partipolitik. men, som sagt, detta är en spännande tid.
VS
En viktig skillnad mellan Sverige idag och Danmark på 1970-talet är svensk blockpolitik. Den starka blockpolitiken — som bestäms av Alliansen — innebär att det svenska partisystemet får drag av tvåpartisystem. Oavsett graden av samarbete bland rödgröna partier kan väljarna också, sannolikt, betrakta dem som ett regeringsalternativ i blockpolitikens anda.
Magnus: Ja, jag var i valet och kvalet hur jag skulle hantera det borgerliga blocket, men jag upplever det som en allt lösare förening, snarare än tvärtom, så därför vidhåller jag fragmentiseringen. På röd-gröna sidan är det ju nu fritt fall för blockpolitiken, vilket rimligen också långsiktigt påverkar det borgerliga ”blocket”. Vi har lite av det sämsta av två världar tycker jag 🙂
VS
I början på nittitalet eller kanske slutet av åttio diskuterade vi och trodde vi att vi skulle ha en hoppande majoritet. Skulle regera förståss men ha överenskommelser med flera olika partier i olika frågor. Vilket ochså blev följder i budgetsaneringen då folkpartiet stod oss bi och centern i några frågor. men sen blev det ju mer och mer så att miljöpartet och vänstern samarbetade med S.
Jag anser att de små partierna i alliansen kommer att falla ur riksdagen. och förhoppningsvis även sd Då finns det ett par tre på varje block som kan samregera. Synd men kanske bra ändå jag vet inte riktigt. det blir väl ett förvaltande och bara väldigt angelägna frågor fås igenom genom att de största partierna sammarbetar. detta är intressant.
åff topic radiotips
Kino i p1 om klasskilldringar på film. Anneli Jordahl m fl.
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3051
Utöver detta handlade Filosofiska rummet om hur Breiviks verklighetsbild kan ha skapats. http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=793
Nya vågen ”kan ord leda till massmord”
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3048