Idag kom budgeten. Anders Borg målar upp en mörk bild, men han tar det snarast till intäkt för att hålla hårt i statens plånbok. Hade han målat upp en ljus bild hade det också varit ett argument för att hålla hårt i samma plånbok. Det sistnämnda är rationellt, men knappast det förstnämnda. Å andra sidan gäller det inte regeringens enorma vurm för restaurangbesök! I en svår tid tycks svenska folket behöva tröst med lite mer vin och en biff på krogen – en bit över 15 miljarder skall det kosta under de kommande åren.
Säg som det är – regeringen jobbar med skattesubventioner som ekonomiska incitament och nu vill man stimulera ännu en bransch. Städning i hemmet, snickeriarbeten i villan och nu latten på väg till jobbet eller after-work, det är regeringens bild av vilka aktiviteter som skall stimuleras och därmed rimligen är framtidens ekonomiska fundament.
Jobbskatteavdraget skall stimulera oss som jobbar att jobba ännu mer och dessutom få dem som inte jobbar att vilja jobba. Problemet är ju bara att de jobb som finns inte matchar de som är arbetslösa. Men genom att stimulera låglönebranscher med ofta otrygga anställningar, obekväma arbetstider och en arbetsmiljö som har en del övrigt att önska så skall de arbetslösa ges möjlighet att gå från arbetslöshet till jobbskatteavdrag.
Men vad är det för framtid dessa branscher erbjuder ungdomar och invandrad arbetskraft? Visst har restaurangbranschen utvecklingsmöjligheter, för den som är kock, krögare eller sysslar med mer avancerad restauratörsverksamhet. Men det är pizzeriorna, paj-och-kaffebarerna och kebabstånden som det handlar om. Jag har inte hört en enda restaurangägare säga att de skall sänka priserna eller anställa fler, istället betonar de hur små vinster de har och hur viktigt det är att öka dem. Många av dessa småföretagare lever ur hand i mun. Är det regeringens bild av svensk ekonomis utveckling i framtiden?
Komiskt är ju också när branschens företrädare föraktfullt talar om ”sifferexercis” när Ekots reporter frågar hur många nya jobb sänkningen av krogmomsen ger. Det är motsatsen till den massiva kampanj som jag och många andra iakttagit t ex i Almedalen till förmån för en sänkt krogmoms. Då skulle den ge tusentals nya jobb. Toast Skagen – en räkmacka in på arbetsmarknaden hette det då.
Alla vet att om man subventionerar en bransch så växer den. Alltså skall man tänka noga efter inför sådana beslut, de är i viss mening irreversibla. Vilka branscher har – givet vår historia – möjlighet att vara Sveriges framtid i en värld där vi inte vill konkurrera med låga löner utan med kompetens? Mitt svar är t ex Energibranschen, Läkemedel och medicinsk teknik, Ekologisk djur- och naturvård, Kulturverksamhet, Medieteknik och mediekompetens. Och för detta behövs kompetent, tolerant, välutbildad och frisk befolkning med plats för kreativitet och möjligheter att misslyckas.
Är detta vad regeringen stimulerar med den nya budgeten? Knappast. Synd.
VÄNSTRA STRANDEN 
En annan minister i regeringen vill ju göra Sverige till ett känt matland, fast kanske inte just genom att sänka restaurangmomsen. Men hur vore det att satsa dessa miljarder på att ställa om odling från miljö- och hälsosaboterande kemikalie- och giftodling till ekologisk odling som producerar livsmedel med kvalitet och samtidigt förbättrar miljön och räddar Östersjön?
Tänk om man en gång ändå kunde få se politiker sikta mot framtiden och ta *rätt* beslut.
Mycket bra tänkt och formulerat!
Som pensionär vill jag bara tillägga att denna politik bidrar till åldersdiskrimineringen. Oavsett hur mycket man bidragit under sina yrkesverksamma år, är man att betrakta som parasit den dag man passerat 65. Pensionen ses som understöd i stället för vad den faktiskt är; uppskjuten lön.
Finns det någon mer regering än den svenska som så medvetet subventionerar de minst avancerade typerna av näringar? Ända sen 1500-talet har ju regeringar gjort tvärtom, satsat på det som ska göra landet rikt, dvs de mest avancerade i termer av kunskap, kapitalinvesteringar etc.