Är partiaktivister vakthundar mot strategiska och ideologiska förändringar i parterna, alltid mer renläriga och mer radikala än väljare och partiledning? Det är frågan som Svend Dahl försöker besvara när han imorgon fredagen den 28 oktober lägger fram sin avhandling i statsvetenskap för granskning vid Stockholms universitet. Svaret som Dahl ger är mest åt det nekande hållet, men som vanligt beror det lite på hur man menar. Partiaktivisterna har idag en samsyn med partiledningen, de är intresserade av inflytande och makt och därmed är de också positiva till förändringar som kan tänkas leda till just det, både för deras egen del och för partiets.
Men ett delvis annat svar, som stöds av Dahls undersökning, är att partiernas medlemmar idag inte längre kan karaktäriseras av tredelningen i elit, aktivister och gräsrotsmedlemmar. Partierna idag behöver och använder medlemmar instrumentellt och den av partiets uppgifter som innebär att utgöra rekryteringsgrund för politiska poster i demokratin har nästan överordnats andra uppgifter. Konsekvensen är kanske att parters medlemmar idag har helt andra motiv för och förväntningar på sitt medlemskap i ett parti.
Dahls avhandling, som heter ”Efter folkrörelsepartiet. Om aktivism och politiska kursomläggningar i tre svenska riksdagspartier”, utgår från den i statsvetenskapen berömda Mays lag. Enligt denna lagliknande tes så bör mellanskikten i alla politiska partier vara de mest ideologiskt radikala och därmed också utgöra en restriktion på partiledningens möjligheter att förändra partiet, både ideologiskt och strategiskt. Mays lag har alltid ifrågasatts eftersom den i praktiken aldrig gått att driva hem (vilka samhällsvetenskapliga s k lagar gör det?) men alla inser att den tillför något värdefullt till partiforskningen. Som teorem och därmed konsekvensen av en teori kring vad som driver partimedlemmar och om hur partiorganisationer fungerar utgör den emellertid ett utmärkt underlag för forskning om partier.
I sin avhandling har Dahl intervjuat totalt 36 aktivister i fyra kommuner, nio funktionärer plus tre partisekreterare från de utvalda partierna Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Som helhet är det en tankeväckande genomgång av partikulturer och organisationsmönster. Några nedslag som jag fann vara av stort intresse var att Moderaternas tillkomst som kaderparti (parti med smal medlemsbas, elitparti) avspeglar sig i dagens instrumentella syn på medlemmarna på motsvarande sätt som socialdemokraternas mass-partimodell avspeglas i deras medlemssyn idag. Ränderna går inte ur, kan man således säga. Dahl noterar också att önskan att få en förtroendepost eller att får inflytande över reella politiska beslut är en avgörande motivation för aktivisterna i partierna. Partimedlemmar är människor som vill vara med och bestämma, men också ta ansvar och försvara sina uppfattningar. I flera partier är dock kaderbristen så stor att mycket juniora personer kastas in på tunga uppdrag. I ett fall anger en av aktivisterna t o m att han själv i en valberedning aldrig nominerat sig själv till den post som han erbjöds efter tre veckors medlemskap.
Intressant med tanke på den just genomlevda Moderatstämman är också att läsa citat från Dahls intervju med dåvarande partisekreterare Per Schlingmann från 2007. Schlingmann säger i avhandlingen att angående sitt eget parti att:
(V)år uppgift är inte att företräda medlemmarna eller deras intressen. Våra uppgift är heller inte att företräda våra väljare. Utan vår uppgift är att företräda alla som bor i Sverige. (s 68)
Dahl konkluderar sitt arbete med att konstatera att de svenska partierna går emot att bli elektoralt-professionella partier där medlemmarnas roll är instrumentell. Han ställer några frågor kring hur detta påverkar demokratin och lyfter fram möjligheten av att väljarnas åsikter kan speglas bättre än med tidigare medlemsorganisationer. Men risken är också att starka lobbyorganisationer får större inflytande. Men den risk som jag ser som den största, som Dahl nämner allra sist, är att medborgare och partier/styrande fjärmas från varandra. Medborgarnas roll blir som Dahl skriver att ”bekräfta eller förkasta” förslag från partier och andra elitorganisationer. Och så fort medborgarna organiserar sig till protest vid sidan av partierna kan detta avfärdas i termer av ”särintressen”. Sällan har väl en slutkläm i en avhandling kommit mer i rättan tid.
Mina invändningar mot avhandlingen lämpar sig för ett akademiskt seminarium, men nämnas kan att Dahls intervjupersoner alla tillhör den grupp i partierna som kan tänkas ha just de incitament och den strävan som han finner. Som en prövning av Mays lag är detta utmärkt, men för att säga något om partimedlemmarnas motiv i generella termer hade behövs undersökningar som riktat in sig på just dem som Dahl kallar ”postgiromedlemmar”. Jag tycker också att Dahl går bort sig bland forskningsdesignens alla buskar och snår. Avhandlingen har en teoriprövande ambition och syftar till öka förståelsen för partiorganisationers förändring, inget konstigt med det. Och i detta avseende sätter den fingret på punkter som fortsatt bör teoretiseras och utvecklas. Märkligt är också att vare sig skiljelinjetänkandet eller Stein Rokkan nämns i avhandlingen. Det tänkandet utgör dock grunden för den syn på partier som Dahl är ute efter att problematisera och pröva.
Därutöver är det roligt med en avhandling som begreppsliggör politik på svenska.
VÄNSTRA STRANDEN 
Schlingman blandar samman regeringsmakten med partiet. Regeringen skall väl representera alla, och sitter med folkets mandat, partiet är redskapet för att nå dit.
Men hans förvirring visar vådan med att uppfatta sig som förvaltare i första hand och vägröjare först i andra hand. Om ens det.
Tack!
Nu finns det alltså en doktorsavhandling som berättar att det politiskt aktiva och intresserade har iakttagit verkligen har inträffat!
Orkar man inte ta sig genom statsvetenskapliga avhandlingar, ens om man tycker sig ha tiden till det, så är det underbart att andra orkar – och dessutom berättar och kommenterar!
Det är säkert, på något sätt, viktigt med Svend Dahls avhandling, att den underlättar diskussionen om fjärmandet mellan väljare och valda – en diskussion som partierna inte har så lätt för att kanalisera.
Men det gäller ju att försöka se framåt också!
Vad kan göras?
Eller bör vi stillatigande stå och se på?
Spelar frågan om statens och den politiska klassens legitimitet någon roll om/när samhället påverkas av ekonomisk turbulens som är långt bortom vår kontroll?
De politiska partierna har en hel del att bevisa. Jag tycker MP:s initiativ (DN Debatt söndag 30/10) visar på lite nytänkande i alla fall. Även de öppna ledarvalsprocesserna i Centern och Vänsterpartiet bådar gott.
Men klimatet gentemot politik är också negativt, en del personer tror att politik = partipolitik trots att politik är alla former för beslut om gemensamma angelägenheter när resurser fördelas. Låtsas man att de besluten kan ske utan konflikt kan man kanske lura en del.
VS
Hej, jag skulle vilja att du tog bort mina kommentarer här, jag vill inte närvara där man arbiträrt stänger av kommentarmöjligheten. Ber om detta här eftersom inga andra kontaktmöjligheter finns. Du får gärna blockera mig från framtida deltagande också om du har den möjligheten.
Apropå vad du skrev:
”Du har helt enkelt inget att säga i sakfrågan som jag diskuterar. Dessutom är vare sig bipolaritet eller majoritetsval typiskt för europeiska demokratier.”
Jag tolkade sakfrågan som en frågeställning om Frankrike vill regeras från ”mitten” såsom jag nu tror mig ha förstått att du definerar ”mitten” i det inlägg det rör sig om. Jag skriver min reaktion på detta, det vill säga att jag snarare ser en tendens till att fransmännen liksom i Sverige och andra länder söker sig till partier som upplevs mindre bundna till makten (som inte haft regeringsmakt eller företräds av någon som ej varit i regering). Jag köper alltså inte Bayrous resonemang/logik.
Jag kan förstå vad du menar med bipolaritet och majoritetsval nu, men med tanke på hur du definerade ”mitten” tänkte jag att majoritetsval helt enkelt kunde betyda att majoriteten styr och bipolaritet block som ställs mot block. Fast jag skulle kanske inte vänta mig samma flexiblitet från dig som väntades av mig. Kontentan av vad jag skrev var oavsett att ifrågasätta hur fruktbart det är att vilja se så annorlunda på Frankrike och andra länder i förhållande till polariserandet i politiken och hur representanter väljs, förvisso kan man hitta tekniska skillnader, men som sagt tror jag inte resultatet, den reella politiken som förs vid makten och hur den upplevs för folk motiverar att dra särskilt stora växlar på detta.
En annan gång kunde du kanske ta upp den elitistiska kulturen i Frankrike, om jag inte missminner mig har Bourdieu ganska klarsynt visat hur det segmenterade samhället bidrar till att vem som kommer till makten av PS och UMP inte gör så stor skillnad, eftersom de alla hör till samma sfär. Det samma skulle man kunna säga om ledarskiktet i (S) och (M) till exempel.
M.E: Jag är allergisk mot personer som tar en bloggpost till förevändning för att diskutera tusen och en andra saker än det bloggposten handlar om. Det blir ett sätt att använda andras bloggar som klotterplank. Om jag inte har möjlighet att följa upp kommentarer till en post som plötsligt genererar en mängd kommentarer så stänger jag ibland kommentarsfunktionen just för att inte kidnappad av andra. Det är en strategi jag förbehåller mig rätten att använda så länge jag har som målsättning att föra dialog med mina läsare.
Nu använder du till och med en helt annan post för att få fram ditt budskap.
Du är i din fulla rätt att kommentera fransk politik i allmänhet, men det blir märkligt om kommentarsfältet blir en diskussion om något helt annat än avsett. Jag har mycket att säga om fransk politik i allmänhet, men det passade inte här.
VS