En bit kvar till jämställdhet i statsvetenskapen

Under de här dagarna pågår Statsvetenskapliga Förbundets årsmöte i Karlstad, jag är inte själv där men jag har läst den ambitiösa jämställdhetskartläggning (O Folke, M Hagevi och M Solevid 2017) av det svenska statsvetarsamhället som förbundet genomfört. Jag är väldigt glad att tillhöra en akademisk gemenskap som är så självreflekterande att man genomför denna typ av kartläggning, och det är inte första gången utan istället den femte sedan starten 1996!

Mycket är positivt i denna femte omgång, det bör verkligen understrykas. Det svenska statsvetarsamhället består av nästan 550 svenska statsvetare (doktorander och disputerade verksamma inom akademin) och av dem är ca 40 procent kvinnor. När jag disputerade 1993 fanns i landet inga kvinnor som var professorer i statsvetenskap och mer än 90 procent av alla lektorer var män!

Men, fortfarande återstår mycket att göra. Andelen professorer som är kvinnor är mycket låg vid de två av de fyra största institutionerna, de i Göteborg (24 procent) och i Uppsala (16 procent). Både i Stockholm och Lund är könsbalansen betydligt bättre bland professorerna. Totalt finns det idag 25 kvinnor i landet som är professorer i statsvetenskap medan antalet män i samma position är drygt dubbelt så många (56). Och bland lektorerna är fortfarande männen i majoritet (61 procent) och utjämningen mellan könen har stannat upp sedan 2007.

Rapporten konstaterar också att kvinnor tar längre tid på sig för professorsmeritering, oftare än män leder egna projekt men mindre ofta bjuds in att medverka i andras forskningsprojekt, oftare än män lämnar akademin efter disputation, oftare innehar anställningar med lägre andel forskning i anställningen samt oftare arbetar med kvalitativa metoder vilka har sämre förutsättningar för publicering i de högst rankade tidskrifterna. Sammantaget är alltså de akademiska trösklarna enligt denna rapport högre för en kvinna som disputerar i statsvetenskap än för en man.

Rapporten finns att läsa på SWEPSA:s hemsida.

Det är alltså bara att kavla upp ärmarna och fortsätta jobba mot en jämställd akademi! Sådana här kartläggningar gör dock det jobbet mycket lättare.

Staden som politisk arena och aktör

Mer än hälften av världens invånare bor numera i städer. Staden framstår alltmera också som en politisk utmanare mot nationalstater, regionala samarbeten och intrakontinentala nätverk. Urbanisering, urbana studier och urban politik en viktig intellektuell strömfåra inom statsvetenskap, politisk sociologi, kulturgeografi och näraliggande ämnen. Staden framstår alltmera inte bara som en plats att leva och bo på utan också som politisk arena och aktör. Stora städer världen över tenderar att likna varandra mer än de liknar sitt nationella omland. New York, Paris, Shanghai och Sydney är mer av samma sak än att de är stora städer på olika kontinenter.

Det kanske började med Richard Floridas bok ”The rise of the creative class” där han pekade på de egenskaper hos städer som skapade utrymme för dynamiska, växande och kreativa miljöer. Men alltfler samhällsvetare har lyft fram det faktum att städer och stadsbor tycks få alltmer gemensamt. I Sverige förs ofta en debatt som går ut på att de politiska partierna måste vinna ”städernas medelklass” för att kunna vinna val. Poängen med den debatten är just att städer skapar en politisk dynamik som är något mer än bara summan av dess delar.

Under medeltiden var stadsstater legio och många förbund av städer var starka politiska aktörer, t ex den nordeuropeiska Hansan. Men sedan nationalstaten blev den centrala ramen för politisk makt har städer inte haft egen betydelse annat än som del i nationella politiska konfliktlinjer mellan handel (städer) och jordbruk (landsbygd). Men tänk om globaliseringen skapar en världsvid skiljelinje mellan stad och landsbygd, en skiljelinje som inte stannar inom nationalstaten? Hur skall denna komma till politiskt uttryck?

I ett par nya böcker undersöks frågorna om städer som våra nya politiska arenor och aktörer. Statsvetaren Benjamin R Barber har i sin ”If mayors rules the world” närmast förespråkat ett världsparlament av städer, städer som enligt Barber är de egentliga makthavarna i dagens värld. Städer som politiska arenor mer eller mindre tvingar fram allt det som politiken idag kräver: samarbete, ömsesidigt beroende och möjligheten att övervinna kollektiva dilemman, menar Barber. Städer gynnas av sin mångfald, inte missgynnas. Städer hyser på en begränsad yta en mängd problem vars förutsättningar hänger samman och som därför tvingar fram innovationer i arbetet med lösningarna, något som skapar utveckling. (Recension i New York Times)

I en annan bok har en kvartett europeiska samhällsvetare ”The political ecology of the Metropolis” lyft fram den globala skiljelinjen mellan land och stad. De menar att städernas befolkningar tenderar att skapa ett särpräglat politiskt beteende som kanske visar på större likheter mellan städer än inom nationalstater. Stadsbefolkningar tenderar att få alltmer gemensamma politiska preferenser, möta liknande kollektiva problem och genom städernas befolkningsmässiga mångfald och speciella produktionsförhållanden (tjänster, handel, utbildning, transport) också skapa politiska universum som skiljer sig dramatiskt från andra, mindre urbana delar av det egna politiska systemet. Tunnebaneutbyggnaden i Stockholm, biltullarnas införande i Göteborg och Öresundsbrons tillkomst är alla del i samma urbana politiska dagordning. Gruvbrytning i Norrbotten, bruksnedläggning i Borlänge och SAABs försvinnande i Trollhättan tillhör en helt annan politisk dagordning. Vad betyder det på sikt för demokratin om stockholmare, göteborgare och malmöbor har mer gemensamt med oslobor, köpenhamnare och parisare än med dem som bor i Askersund, Gällivare eller Emmaboda? Spelar det kanske ingen roll så länge alla svenskar är föremål för samma auktoritativa fördelning av resurser?

Städer får en speciell politisk dynamik. Behov, preferenser och livsstilar i olika globala storstäder tenderar att likna varandra och t ex kulturliberala strömningar är mycket starkare i städer än på landsbygden. Nationalstaterna har berövats makt både genom finanskapitalets globalisering och genom internationella politiska regleringar. Vad betyder dessa nya förhållanden för väljarbeteende, partiväsende och politiska dagordningar framöver? De frågorna bör vara centrala i vägval för framtidens statsvetenskap.

PS Uppdaterat 27 nov: Kan rekommendera en titt på Guggenheims experimentella nätsida 100 Urban Trends – Participatory City. Här finns något av den dynamik och det sökande efter urban kultur som jag syftar på ovan. Och här finns möten mellan medborgare, publik och aktivister. DS

20131126453

Finns det någon framtid för demokratin efter folkrörelsepartiet?

Är partiaktivister vakthundar mot strategiska och ideologiska förändringar i parterna, alltid mer renläriga och mer radikala än väljare och partiledning? Det är frågan som Svend Dahl försöker besvara när han imorgon fredagen den 28 oktober lägger fram sin avhandling i statsvetenskap för granskning vid Stockholms universitet. Svaret som Dahl ger är mest åt det nekande hållet, men som vanligt beror det lite på hur man menar. Partiaktivisterna har idag en samsyn med partiledningen, de är intresserade av inflytande och makt och därmed är de också positiva till förändringar som kan tänkas leda till just det, både för deras egen del och för partiets.

Men ett delvis annat svar, som stöds av Dahls undersökning, är att partiernas medlemmar idag inte längre kan karaktäriseras av tredelningen i elit, aktivister och gräsrotsmedlemmar. Partierna idag behöver och använder medlemmar instrumentellt och den av partiets uppgifter som innebär att utgöra rekryteringsgrund för politiska poster i demokratin har nästan överordnats andra uppgifter. Konsekvensen är kanske att parters medlemmar idag har helt andra motiv för och förväntningar på sitt medlemskap i ett parti.

Dahls avhandling, som heter ”Efter folkrörelsepartiet. Om aktivism och politiska kursomläggningar i tre svenska riksdagspartier”, utgår från den i statsvetenskapen berömda Mays lag. Enligt denna lagliknande tes så bör mellanskikten i alla politiska partier vara de mest ideologiskt radikala och därmed också utgöra en restriktion på partiledningens möjligheter att förändra partiet, både ideologiskt och strategiskt. Mays lag har alltid ifrågasatts eftersom den i praktiken aldrig gått att driva hem (vilka samhällsvetenskapliga s k lagar gör det?) men alla inser att den tillför något värdefullt till partiforskningen. Som teorem och därmed konsekvensen av en teori kring vad som driver partimedlemmar och om hur partiorganisationer fungerar utgör den emellertid ett utmärkt underlag för forskning om partier.

I sin avhandling har Dahl intervjuat totalt 36 aktivister i fyra kommuner, nio funktionärer plus tre partisekreterare från de utvalda partierna Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Som helhet är det en tankeväckande genomgång av partikulturer och organisationsmönster. Några nedslag som jag fann vara av stort intresse var att Moderaternas tillkomst som kaderparti (parti med smal medlemsbas, elitparti) avspeglar sig i dagens instrumentella syn på medlemmarna på motsvarande sätt som socialdemokraternas mass-partimodell avspeglas i deras medlemssyn idag. Ränderna går inte ur, kan man således säga. Dahl noterar också att önskan att få en förtroendepost eller att får inflytande över reella politiska beslut är en avgörande motivation för aktivisterna i partierna. Partimedlemmar är människor som vill vara med och bestämma, men också ta ansvar och försvara sina uppfattningar. I flera partier är dock kaderbristen så stor att mycket juniora personer kastas in på tunga uppdrag. I ett fall anger en av aktivisterna t o m att han själv i en valberedning aldrig nominerat sig själv till den post som han erbjöds efter tre veckors medlemskap.

Intressant med tanke på den just genomlevda Moderatstämman är också att läsa citat från Dahls intervju med dåvarande partisekreterare Per Schlingmann från 2007. Schlingmann säger i avhandlingen att angående sitt eget parti att:

(V)år uppgift är inte att företräda medlemmarna eller deras intressen. Våra uppgift är heller inte att företräda våra väljare. Utan vår uppgift är att företräda alla som bor i Sverige. (s 68)

Dahl konkluderar sitt arbete med att konstatera att de svenska partierna går emot att bli elektoralt-professionella partier där medlemmarnas roll är instrumentell. Han ställer några frågor kring hur detta påverkar demokratin och lyfter fram möjligheten av att väljarnas åsikter kan speglas bättre än med tidigare medlemsorganisationer. Men risken är också att starka lobbyorganisationer får större inflytande. Men den risk som jag ser som den största, som Dahl nämner allra sist, är att medborgare och partier/styrande fjärmas från varandra. Medborgarnas roll blir som Dahl skriver att ”bekräfta eller förkasta” förslag från partier och andra elitorganisationer. Och så fort medborgarna organiserar sig till protest vid sidan av partierna kan detta avfärdas i termer av ”särintressen”. Sällan har väl en slutkläm i en avhandling kommit mer i rättan tid.

Mina invändningar mot avhandlingen lämpar sig för ett akademiskt seminarium, men nämnas kan att Dahls intervjupersoner alla tillhör den grupp i partierna som kan tänkas ha just de incitament och den strävan som han finner. Som en prövning av Mays lag är detta utmärkt, men för att säga något om partimedlemmarnas motiv i generella termer hade behövs undersökningar som riktat in sig på just dem som Dahl kallar ”postgiromedlemmar”. Jag tycker också att Dahl går bort sig bland forskningsdesignens alla buskar och snår. Avhandlingen har en teoriprövande ambition och syftar till öka förståelsen för partiorganisationers förändring, inget konstigt med det. Och i detta avseende sätter den fingret på punkter som fortsatt bör teoretiseras och utvecklas. Märkligt är också att vare sig skiljelinjetänkandet eller Stein Rokkan nämns i avhandlingen. Det tänkandet utgör dock grunden för den syn på partier som Dahl är ute efter att problematisera och pröva.

Därutöver är det roligt med en avhandling som begreppsliggör politik på svenska.

Den nödvändiga politiken

I dag skriver jag och Ulf Bjereld på DN Debatt, utifrån vår nya bok Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg, 2011). Början på artikeln återfinns nedan, hela artikeln kan läsas här. Mer om boken kan du läsa här. Boken presenteras på ett seminarium på ABF i Stockholm torsdag den 14 april kl 18.00. Läs mer om seminariet här.

Under valrörelsen 2010 genomförde Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund en så kallad köksbordsturné där han hälsade på hemma hos verklighetens folk runt om i landet. Göran Hägglund utnämnde sig själv till en politikens gränspolis och förespråkade ett systemskifte där makt skulle flyttas från politikernas sammanträdesbord till föräldrarnas köksbord, eftersom det var där som makten ”hörde hemma”.

Många andra politiker har också talat om vikten av att politiken begränsas eller velat prioritera den enskilde individens möjligheter att lägga sina ”livspussel”: butler i tunnelbanan, avdrag för datasupport och hundpassning och subventioner för att äta på restaurang. På DN Debatt (24/3) redovisade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin en undersökning som påstods visa att LO:s medlemmar tappat tron på politikens möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.

Men många har också kritiserat vad man uppfattat som en urvattning av politiken och det politiska. Tidigare i år initierade till exempel Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder en ambitiös artikelserie om borgerlig idépolitik. Artikelserien kan betraktas som en stilla protest mot en regeringspolitik där en aldrig sinande ström av nya jobbskatteavdrag framställdes som politikens yttersta mål, som historiens slut och det goda samhällets fullbordan. Från olika politiska håll hörs nu röster om att av­regleringen av järnvägstrafiken, elproduktionen och skolväsendet gått så långt att viktiga samhällsintressen sätts på spel.

Vi menar att politik är en livsnödvändighet för att hantera de motsättningar och skiljelinjer som präglar samhället. Dagens svenska samhälle är det kanske mest individualistiska samhälle som världen hittills har skådat. Problemet är inte för mycket politik utan i stället att individualiseringens negativa sidor riskerar att luckra upp det kitt som håller samman ett samhälle.

Politiken – i meningen dess institutioner som de politiska partierna och de valda församlingarna – har åtskilts från det politiska – i meningen medborgarnas aktiva samhällsengagemang – för att använda statsvetaren Chantal Mouffes termer. Medborgarna är minst lika politiskt intresserade och engagerade som tidigare. Men intresset och engagemanget tar sig andra vägar än genom de politiska partier som egentligen har till uppgift att artikulera och aggregera medborgarengagemanget till konkret politik. Men om inte de politiska partierna får eller förmår ta ansvar för helheten, vem skall då göra det?

(Samma text publicerad på Ulf Bjerelds blogg)

Om statsvetare i medier

Idag skriver jag på SvT debatt om statsvetare i medier med anledning av den debatt som dragits igång bl a på facebook.

”Naturligtvis bör statsvetare medverka i medier. Frågan har kommit upp genom en facebook-diskussion mellan några statsvetarkolleger, bl a Björn Johnsson och Jenny Madestam (som också har skrivit om saken på sin blogg) efter ett seminarium kring statsvetare och medier.

Många universitetsanställda forskare bloggar, twittrar, skriver debattartiklar, recenserar böcker och deltar som kommentatorer i olika sammanhang. Medverkan tillhör en av de tre uppgifter som alla universitetsanställda bör arbeta med – de tre är forskning, utbildning och samverkan med det omgivande samhället. Det sistnämnda kallas ”tredje uppgiften” och innebar förr att hålla offentliga föredrag, delta i paneldebatter eller någon enstaka gång medverka i TV/radio.

Sedan ett decennium tillbaka är medielandskapet helt förändrat, stora delar av tiden som forskare tillbringas på nätet där man samverkar inte bara med allmänheten utan med kolleger, forskningsnätverk och hanterar forskningsmaterial.”

Läs fortsättningen här på SvT Debatts sida.

Läs också Jenny Madestams tidigare inlägg.

Läs nu även Stig-Björn Ljunggrens inlägg i samma ämne.

Vad skall vi med staten till?

Har vi blivit mogna att på nytt och på allvar diskutera statens roll och den politiska synen på statsmakten? Ja, det var den fråga jag tog med mig från dagens seminarium ”Politik – mer än åtgärder” som hade förre skolministern Bengt Göransson och hans bok ”Tankar om politik” i centrum.  Det är alltid en fröjd att lyssna på Göranssons formuleringskonst och på hans klokskap. Han har en förmåga att tydliggöra abstrakta sammanhang på ett sätt som jag saknar hos dagens politiker.

I debatten framstod det dock alltmera som att vi alla var rörande överens om att det fanns stora problem med både kundperspektiv, skattebetalarperspektiv och köp-sälj-modeller liksom med att prioritera vad som i realiteten blir en valfrihet för några och ett tvång för andra. Att förändra systemen är dock lättare sagt än gjort, den inre logik och rationalitet som uppstår är inte lätt att rå på utan en statsmakt som har mer makt än de flesta av oss vill att den skall ha.

Och då uppkommer den intressanta frågan, vad skall vi med staten till? Göransson kallar sig folkrörelsesocialist och anti-etatist och i detta tror jag honom. Hans svar ligger därför i organisering av basen (alltså gräsrötterna) men i dagens individualiserade samhälle och virtuella medielandskap är det svårt att göra det utan att konceptet måste transformeras rejält. Som några av oss konstaterade redan före seminariet är möjligheten till s k parallella världar idag större än kanske någonsin tidigare.  Genom att använda sig av selektiva informationskanaler och ägna sig åt vad Manuel Castells kallar ”self mass-communication” kan vi undvika att konfronteras med uppfattningar och argument som ifrågasätter de egna föreställningarna på något grundläggande sätt.

När jag läste grundkurserna i statskunskap i mitten av 1980-talet var frågan om synen på staten mycket aktuell. Den liberala vågen i politiken hade förnyat frågorna om statsmakt, våldsmonopol, eliter och medborgarskap. Studiekamrater skrev uppsatser om olika partiers syn på staten, jämförde statsuppfattningar i europeiska länder och diskuterade t ex reklam i TV utifrån statsperspektivet. Och en av klassikerna inom mitt område, ”Bringing the state back in”, kom ut. Frågan är om pendeln är tillbaka och vi att vi återigen på allvar bör problematisera statens roll i politiken?

Frågor som internetövervakning, marknadsmekanismer, avreglering i offentlig sektor, europeisk integration och försvarets professionalisering är alla exempel på processer som rimligen borde påverka vår syn på staten och medborgarskapet.  Frågan kan tyckas enkel och besvarad för länge sedan. Men enkelheten bedrar. Sådana frågor måste alltid ställas eftersom kontexten varierar. Är det kanske dags att åtminstone vi statsvetare återigen tar tag i empiriska problematiseringar av vårt vanligaste forskningsobjekt – staten?

Dags för ”Bringing the state back in – återkomsten”.

Statsvetenskap som ämne – brist på maktkritik och hot om bristande relevans?

Jag hade nöjet att delta i en paneldebatt den 1 oktober 2010, vid Statsvetenskapliga förbundets årsmötes och förbundets 40-års-jubileum, under rubriken “Statsvetenskap ett ämne I tiden?”. Jag publicerar här en redigerad variant av min inledning i debatten.

För mig utgör ämnet statsvetenskap utforskande av allt det som ligger i skärningspunkten mellan makt och rätt. Den spänningen var vad som lockade mig till statsvetenskapen från journalistiken. Och det är vad som håller mig kvar.

Makten kan utövas på många sätt, vi utsätts för beslut i allt från barnomsorg och hemtjänst till hur vi skall bete oss för att rösta. Men vi utsätts också för makt i form av språk, som beröm eller misstänkliggöranden och exkludering eller inkludering. Det spelar ingen roll hur den utövas, makt är det rätt och slätt. Enligt min uppfattning, som är inspirerad av Michel Foucault, kan ingen av oss undslippa maktutövningen, vare sig som subjekt eller objekt. Makten är alltid materiell.

Rätten är dock – till skillnad mot makten – sällan materiell. Rätten tar sig uttryck i artikulerade krav och organiserat motstånd från individer och grupper i samhället – de kräver sin rätt i kraft och namn av olika läror, filosofier, intressen och förväntningar.

Det är i mötet mellan dessa krav på rättfärdighet och rättvisa å ena sidan och makten å andra sidan som statsvetenskapens undersökningsområde finns, menar jag. Men för mig framstår dagens statsvetenskap som alldeles för okritisk. Vi skall försöka hålla oss kritiska och bibehålla vår integritet såväl mot makten som mot dem som ställer krav. Det finns ingenting som gör oss fria från diskursen, men vi har en plikt att försöka se den, dekonstruera den och göra medborgare på alla plan medvetna om var de befinner sig i på denna arena där kampen utspelar sig.

Det för oss in på statsvetenskapens relevans. Jag delar där Richard Rortys uppfattning att vetenskapen alltid måste motiveras på grundval av förmågan att göra sociala framsteg, I denna mening är jag något så paradoxalt som en klassisk modernist. Statsvetenskapens uppgift är att beskriva, förklara och förstå vårt samhälles utveckling utifrån konflikterna mellan makt och rätt. Det är statsvetenskapens unika arbetsfält och det är den åker vi måste plöja. I denna mening skall statsvetenskapen vara relevant för det samhälle vi är verksamma i – i bred mening.

 Jag menar att svensk statsvetenskap har brustit i sin förmåga att vara kritisk mot makten. Kritiken mot de artikulerade kraven har varit tydligare, t ex har kritiken mot politiska partier varit stark från statsvetenskapen. Jag  tillhör själv dem som burit fram den. Men vi har också osynliggjort många folkliga föreställningar om andra samhällen och alternativ politik och därmed undandragit dem både relevant kritik och intresse. Makten i form av de samhälleliga strukturer och institutioner har vi istället alldeles för godtroget satt i fokus och förhållit oss neutrala till. Insikten om att den som är ”neutral” också godtar status quo har inte trängt in i statsvetenskapens etos.

Ämnet har inte heller på allvar vare sig förstått eller uppmärksammat den maktförskjutning som nätet, sociala medier och virtualiteten i mediesamhället har inneburit. Studiet av den verkliga makten har därför alltför ofta kommit skuggan av studiet av institutioner, regler och beteende.

Jag menar också att vi ofta brustit i samhällsrelevans, men inte i så stor uträckning som vi brustit i maktkritik. Många grenar av statsvetenskapen har tagit sin uppgift att beskriva, förklara och förstå svensk och europeisk politik på allvar. Men jag ser dessvärre en kantring mot minskad relevans. En kantring som uppmuntrats och kanske t o m initierats av statsmakternas kvantifierbara mål för att uppnå vad man tror sig veta vara excellens. Alltfler statsvetenskapliga avhandlingar presenteras på engelska och meriteringssystemet bygger på att yngre forskare skriver artiklar i amerikanska tidskrifter där man analyserar något nytt spännande mått eller en teoretisk implikation av en utsaga från en amerikansk kollega. Gott så – men vart tar rollen som intellektuell debattör, ordningsman och folkupplysare vägen? Den försvinner om vi inte gör den till en viktig del av ämnet, och på sikt kommer också med den ämnets maktbas, relevans och unika kännetecken att försvinna. Ämnet gröper ur sig självt. Vem behöver en statsvetenskap som inte engagerar sig i det egna samhällets politiska frågor?

Jag menar att vår unika uppgift är att beskriva, förklara och förstå konflikten mellan makt och rätt i vårt samhälle, i europeiska samhällen och i det globala samhället. Den uppgiften kräver integritet gentemot såväl makt som folkliga krav, men den kräver också att vi som hederliga intellektuella bidrar till sådana sociala framsteg och en sådan samhällelig utveckling som kan legitimeras inför en global publik.

Övriga deltagar i debatten var prof Lars Calmfors, prof Lauri Karvonen, EU-kommissionär Cecilia Malmström samt prof Bo Rothstein.

Politiskt ledarskap – hur förstår vi det?

Politiskt ledarskap är ett begrepp som kan spåras tillbaka till Machiavelli – åtminstone. Professorn i statsvetenskap Tommy Möller har skrivit en bok med just det namnet som kom ut i vintras. I går hade jag möjlighet att lyssna på honom själv pratandes om den på vårt statsvetenskapliga forskningsseminarium på Södertörns högskola. Tydligt är att boken systematiserar – om än på ett lite tankspritt sätt – den kunskap om politiskt ledarskap som de flesta medelålders statsvetare har samlat på sig. För min generation är det några starka anekdoter och berättelser som spelat roll, och dessa finns också här. Vi får läsa om Fälldin och kärnkraften, om Nixon i TV och förstås om Margaret Thatcher och högervågen.

Påpekandet att ”chefskap” och ”ledarskap” i den politiska världen är två olika saker är intressant. Här finns en statsvetenskaplig nisch att utveckla som står fri från managementlitteraturen. Att skilja på elitforskning och ledarskapsforskning är också en viktig pusselbit. Liksom att fundera på vad ”politiskt” står för i begreppet politiskt ledarskap?

I seminariesamtalet tyckte jag att det blev alltmera klart att politiskt ledarskap är som elefanten i vardagsrummet. Alla ser den, vet att den är där, men ingen pratar om den. Om statsvetarna lämnar ledarskapsfrågorna till psykologer, ekonomer och historiker så blir den vetenskapliga analysen och förståelsen av vår samtid lidande. Alla politiska analytiker talar om ledarskap men i den statsvetenskapliga världen hänvisar vi bara till att partiledare inte har betydelse för att vinna väljare. Må så vara, men något mer att utforska finns uppenbarligen där.

Möller påpekade själv att han skrivit texten med stor glädje och att det var mer av en essäsamling än en lärobok. Och det är väl bokens lilla svaghet – att den är lite obestämbar. Å andra sidan, som Möller skämtsamt svarade på en fråga, ”som professor får man skriva vilka böcker man vill!”. Jag skulle gärna sett att boken hetat just ”Essäer om politiskt ledarskap” eller något motsvarande, att stilistiken drivits ett varv till åt det personliga och att den kommit ut på Bonniers. Boken fungerar mycket bra som en fördjupning och kommentar till all den politiska litteratur av memoar- och biografiskt slag som utkommer i Sverige. Där kunde boken ha marknadsförts med ett ännu tydligare fokus.

Det är inte alltid man kan rekommendera statsvetenskaplig litteratur för fritidsläsning, men den här boken lämpar sig väl för verandan en solig eftermiddag. Många funderingar väcks utan att språket hindrar.