Partierna behåller sitt grepp om makten men tappar banden till medborgarna. Om man generaliserar rejält är detta kontentan av den nyutkomna antologin ”The Madisonian turn. Political parties and parliamentary democracy in Nordic Europe” under ledning av redaktörerna Torbjörn Bergman och Kaare Ström (Univ of Michigan Press, 2011).
De nordiska parlamentariska demokratierna har egentligen aldrig liknat den s k Westminster-modell som normalt appliceras på dem, särskilt inte med tanke på att normen varit minoritetsregering. Westminstermodellen bygger på det brittiska systemet, utan maktdelning, en-dimensionell partikonkurrens och där regeringen förutsätts kontrollera majoriteten i parlamentet. Men alla de nordiska länderna har nu tagit ett kliv (från olika utgångspunkter) mot den modell som här benämns ”the Madisonian”. Innebörden i denna term är ett allt större fokus på vad som kallas en amerikansk demokrati-modell där starka politiska institutioner (parlament, regering, partier) och externa oftast juridiska och ekonomiska aktörer (domstolar, riksbank) håller varandra i balans, där ansvarsutkrävande efteråt är mer central än kontroll av de politiska krafterna som får tillträde till systemet och ett system där politiska partier i form av mobiliserande och aktiverande krafter har liten plats.
Författarna konstaterar – som alla andra – att partimedlemskapet går ned och att väljarna blir alltmer rörliga. Men intressantare är att de också pekar på ökande skillnader mellan de nordiska länderna avseende demokratins utveckling. Några exempel på tankeväckande resonemang är att utbildningsnivån hos svenska ministrar har sjunkit medan den i Danmark har ökat så till den milda grad att Danmark från 1991 t o m 2007 inte haft en enda minister (i core cabinet) utan ”postgraduate degree” (lägst Masterexamen). De centrala ministrarna i de nordiska länderna skiljer sig också åt avseende det fenomen som kallas ”politikerbroiler” där 53 procent av svenska ”key cabinet member” tidigare varit avlönade i sina respektive partier, högst i Norden och att jämföra med motsvarande siffra i Danmark som var 27 procent.
Partierna i Norden har, menar författarna, tagit ett allt starkare grepp om makten, aktiviteterna ökar i parlamentet, regeringsstabiliteten ökat, partierna som rekryteringsgrund för uppdrag minskar inte alls och i organisationen ersätts frivilligt arbete av betalt. Partistödet skapar möjlighet till långsiktighet. Homogeniteten i partigrupperna ökar och förmågan att skapa politik är det inga problem med. Men det är relationen till väljarna och medborgarna som sviktar.
Tilltron och tilliten till politiker är lägre i Sverige och i Norge än i övriga nordiska länder, dock inte till institutionerna. I Danmark har t o m tilltron till politiker ökat under perioden. Danmark tenderar att skilja ut sig från övriga länder, konstaterar Bergman och Ström. Regeringsstabiliteten har ökat efter turbulenta år, lägst minskning av valdeltagande, har den högsta partiidentifikationen, lägst förluster av partimedlemmar och regeringar förlorar mindre i val än för övriga. Tänkbara förklaringar är fler politiska skiljelinjer i Danmark menar Bergman och Ström (men då borde samma sak gälla Norge och det gör det inte). En mer sannolik förklaring är att de danska partierna tidigt gav medlemmar och sympatisörer stort svängrum inom partiorganisationen. De lokala medlemsskikten stärktes på partiledarens bekostnad och gavs också möjlighet till inflytande på hög nivå. I Sverige, skriver författarna, har medlemmarna trängts ut till förmån för den egna partieliten och politiska tjänstemän.
Partiernas roll är fortfarande central, och partiernas anpassningsförmåga är beundransvärd. Men vad händer med en demokrati som domineras av partier vars grepp om makten är viktigare än deras uppgift som medborgarnas kanal, samtalspartner och organisatör?
PS. För en statsvetare med ingående kännedom om de nordiska länderna rekommenderar jag primärt läsning av kap 1,8 och 10 DS.
Uppdatering: Maria Sköld i Göteborgs-Posten skriver om boken och intervjuar en av författarna, professor Torbjörn Bergman, som är verksam vid Södertörns Högskola, den 5 december.
VÄNSTRA STRANDEN 
Låter mycket intressant, det hela. Frågan är vad för slags demokrati man har om de partier som ska bära upp den inte är öppna och demokratiska. Finns det månne anledning att fundera på konstitutionella regleringar av hur partier måste fungera?
I en del länder (Frankrike paragraf 4) finns partier med i författningen, men i de flesta är partier bara någon slags förgivettagna medlare mellan institutioner och medborgare. Jag tror det är svårt att reglera partierna författningsmässigt, men jag tycker att deras betydelse borde synliggöras ungefär som i Frankrike. I Sverige nämns de enbart i anslutning till riksdagsval, som en teknisk förutsättning. (Partier är till sin natur anpassningsbara och syftet att mobilisera kan uppfyllas på olika sätt i olika tider.)
VS
Vad man ska fundera över är alltså vad det exakt bör betyda att partierna ”doivent respecter les principes de la souveraineté nationale et de la démocratie” (hittade konstitutionen efter en snabb googling). Betyder det att partierna ska respektera statens demokratiska system (och inte göra statskupp) eller att de ska respektera demokratins principer i sitt eget interna arbete (eller både och)? Har du koll på hur de lärde i Frankrike brukar tolka paragraf 4?
Skarpsynt! Nej, jag har inte riktigt kunskap om det du efterfrågar, men min kvalificerade gissning (med tanke på hur konstitutionen kom till 1958) är att det handlar om att de inte skall göra eller uppvigla till statskupp. Men, det var och är i den franska kontexten kanske mer uppfordrande än det låter. Att respektera demokratin blir ett slags moralprincip, inte bara ”lyfta på hatten”, skulle jag säga.
VS