Sedan förra valet har nu Centerpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och faktiskt också Kristdemokraterna valt nya partiledare. Dessförinnan fick Miljöpartiet nya språkrör och under förra mandatperioden fick Folkpartiet ny ledare. Omloppstiden på partiledare tycks bli allt kortare. Kvar sedan den borgerliga valsegern är nu bara den nygamle Göran Hägglund och statsminister Fredrik Reinfeldt. Processen att välja partiledare har hamnat i allt större medialt fokus genom att att flera partier har genomfört – och andra fått krav på sig – en s k öppen process i valet av ledare.
Statsvetarna William Cross och André Blais från Kanada diskuterar i sin artikel Who selects the party leader? i Party Politics (ännu bara på nätet) olika hypoteser om hur och när partier väljer att s a s demokratisera valprocessen. De undersöker parlamentariska system av Westminstermodell (som i Storbritannien) och tittar därför på partier i Irland, Kanada, Nya Zeeland, Australien och just Storbritannien. Deras slutsatser pekar på att partier som hamnat i opposition, som varit med väljarnederlag och även nya partier tenderar att öppna upp sina valprocesser. Men, och det är viktigt, öppna valprocesser till partiledare verkar vara något som smittar! Har några partier börjat så följer andra efter.
Mekanismen som leder till att gräsrötterna får vara med och bestämma, det som alltså överför väljarförlusten och/eller oppositionsställningen till ett beslut om en öppnare process, verkar vara att partiernas parlamentsgrupper får mindre makt. Det är alltså genom att den parlamentariska delen av partiet tappar i inflytande som gräsrötterna kan tillskansa sig mer inflytande. I nya partier tenderar redan från början den parlamentariska delen av partiet att vara mer jämnstark med övriga delar av organisationen och kan därför inte utöva så starkt ledarskap. Men, utöver detta, så har alltså öppna processer en tendens att få efterföljare i de egna partisystemen.
Miljöpartiet har kanske fått både Centern och Vänsterpartiet att fundera på öppna processer? För Kristdemokraterna har nog ledarstriden upplevts som mer påtvingad. Troligare är dock kanske att de partierna har sett väljarförluster och även förluster som gett riksdagsgrupperna mindre att säga till om, trots att två av dem är i regeringsställning. Än märkligare är det då att Socialdemokraterna mot alla odds – valförluster som heter duga, minskat inflytande för riksdagsgruppen och även utsatt för hårda krav på öppen process – motstått situationen och valt en ledare på ungefär samma sätt som man väljer påve. Hur kunde detta komma sig? Vilka var de avgörande faktorerna?
Jag hoppas att någon kollega kommer att ta sig det socialdemokratiska ledarskapet från Sahlin till Löfven för att medelst process-spårning finna teoretiskt intressanta aspekter av partiorganisationers förändring och motstånd mot förändring. Men tills dess så kan väl ett par hypoteser framkastas.
En första hypotes inriktar sig på den bristande konflikthanteringen. Socialdemokratin har alltid varit en koalition av intressen och grupperingar, det är t o m dess styrka och fördel jämfört med övriga svenska partier (något som Moderaterna insett). Men under efter valförlusten 2010 gick inte dessa motsättningar att överbrygga, istället odlades i motgångens stund karteller som bekrigade varandra. Ett parti av koalitioner behöver en ledare – eller ett ledarskap – som förmår förhandla internt, annars blir konflikterna destruktiva. Dit hade man kommit under Juholt. Nu var därför goda råd dyra för själva partiorganisationen – det var anledningen till att VU uppfattade att man i denna ledares ställe helt enkelt fick ta uppdraget att ena partiet, och det genom en ledare. Ett högt spel, men med stor vinst om det går hem. Ingen plats för demokratiska processer med gräsrötter där.
En andra hypotes är att opinionssiffrorna idag betyder mer för partiledningar än tidigare. Opinionens skiftningar är avläsbara närmast dag för dag, inte bara genom mätningar utan genom det symbiotiska förhållningssättet mellan medier och politik. En öppen process i ett läge av vikande stöd och urholkad ideologisk moral riskerade att fördjupa och förstora negativa självbilder, något som skulle kunna de-mobilisera både sympatisörer och partiarbetare. Alltså måste partiledningen till vilket pris som helst få stopp på framställningarna i medielandskapet av socialdemokratin som förlorare och som förvirrade. Man måste kasta en god biff i munnen på de glupande ulvarna. En situation som inte är lika allvarlig för ett oppositionsparti vilket som helst, men allvarlig för det parti som gör anspråk på att leda oppositionen mot regeringen.
Det är bara att välja, eller komma på något bättre!
VÄNSTRA STRANDEN 
Om man spinner vidare på den tes du refererar (om parlamentariker verus medlemmar) så kan man kanske tänka sig att det helt enkelt är ”partieliten” som slår vakt om sin makt/kontroll.
Intressant läsning. En reflektion. Valet av Juholt, Löfven och i viss mån Sahlin har mycket att göra med du beskriver som konfliktlösningsproblem . När problemen börjar har jag ingen aning om, men någonstans omkring början på 80-talet får man en tydlig ”spricka” mellan höger och vänster inom partiet. Så länge all dessa olika koalitioner är med i s-regeringen pågår samtalet mellan parter.
Valförlusten 2006 skapar självklart spänningar, men dem flesta kan någorlunda acceptera Sahlin – även det gnälldes rejält ifrån vissa. 2008 väljer Sahlin att enbart samarbeta med MP, det skapar mycket ilska. Samtalet som tidigare pågick mellan koalitioner i partiet, var inte längre ett samtal. Utan partiet hade gjort ett val; vägen för S var ”höger ut”. Identitets politik var S framtid. Samtalet avslutat. Vänstern tvingade till sig ett samarbete med V. Ett samarbete som Sahlin inte ville och inte trodde på. Valet förlorades och koalitioner skyllde på varandra.
Den här konflikten som sedan blev akut under hösten 2011 kunde inte partiet lösa. Det finns ingen plattform hur man ska hantera problemet – S har ju inte ens en medlemstidning där folk kan skriva och tycka. Så länge inte partiet ger sina medlemmar/anhängare en plattform/mötesplats kommer konflikten att gå vågor och kanske i slutändan äta upp partiet.
S-organisation är ju rena 1800-talet med dess indelning i lokala föreningar, arbetarkommuner mm. Systemet är trögt och i väggarna ligger konflikterna mellan parter djupt inmurade.
Mitt svar på frågan är; Det finns inte en ovilja till öppenhet I S, men organisationen motverkar konfliktlösningar och omöjliggör en öppenprocess. Vidare tror jag att självbilden av partiet som folkrörelse måste förändras. Visst två miljoner människor röstar på S men bara 100-tusen är medlemmar. Alla som röstar måste också få ett inflytande på något sätt, inte bara genom valsedeln. En folkrörelse utan medlemmar är faktisk möjligt, bara man tittar ut ifrån sin egen horisont.
Vad S behöver är kanske ett enande under en konkret idé som garanterat är attraktiv för alla som kallar sig socialdemokrater, precis som moderater av olika typ backar upp Reinfeldt eftersom han står för den gemensamma idén om skatte- och bidragssänkningar. Men vilken är den enande idén hos S som fraktionerna kan ställa sig bakom?
Peter: Ja i viss mån är det en ”gammal elit” men frågan är ju utifrån vilka motiv man agerade. Eliten är ju i viss mån vald och förväntas ta ansvar.
Henrik: Det är tungt för en gammal folkrörelse att hitta nya vägar men jag tror du har helt rätt i att sympatisörer måste få inflytande i partierna på ett nytt sätt om partierna skall behålla sin vitalitet. Centerns idé att skriva partiprogram som en wiki är ett intressant projekt att följa upp för sådana som jag.
Mikael: Ja, ett catch-word helt enkelt. Som funkar med den övriga framtoningen. Tror jag med, men som du säger, vad?
VS