Etikett: partiledare

Partiledaren – om ideologi (men mest om politikens medel)

Idag är det första maj. Politikens stora helg får man nog säga även om det mest är den röd-grön-rosa sidan som manifesterar sig. Sålunda en lämplig dag att diskutera ideologi i bredare bemärkelse.

När partiledarna får i uppgift att prata ideologi blir det litet si och så med innehållet. Slutsatsen drar jag efter att ha sett – mer eller mindre helt – sju av åtta avsnitt av Sveriges televisions satsning ”Partiledaren” under ett par veckor. Den första intervjun med Åsa Romson var den sämsta, Romson fick frågor kring dagsaktuella frågor i syfte att komma in på ideologiska dilemman. Men dynamiken fungerade inte, och intervjuaren agerade också mer som en klassisk politisk journalist än som en ideologiskt nyfiken programledare. Bäst fungerade programmen med Ebba Busch Thor och Annie Lööf, men även intervjuerna med Jonas Sjöstedt och Jan Björklund fungerade hyggligt. Däremot var programmen med Anna Kinberg Batra och Stefan Löfven närmast katastrofala ur ett ideologiperspektiv. Båda var snåla med sig själva, knäppte ihop, var ängsliga, ville inte tappa kontrollen och inte släppa talepunkterna.

Under seriens gång tyckte jag dock att intervjuerna blev bättre då programledaren lät partiledaren tala allt friare, använde inte nyhetsjournalistikens mer granskande och pressande teknik och frågade nyfiket, vädjande och undrande istället för antagonistiskt. Men, det krävs också att partiledaren själv bjuder till. Det gjorde såväl Annie Lööf som Ebba Busch Thor, men också Jonas Sjöstedt och Jan Björklund. (Åsa Romson försökte nog men det fungerade helt enkelt inte.)

Annie Lööf visade sig vara positiv till statliga ingripanden för att jämna ut och stötta landsbygden där marknaden går bet, Ebba Busch Thor hade en välartikulerad uppfattning om jämställdhet och familj till stöd för sin syn på föräldraledighet och Jonas Sjöstedt talade varmt om ett samhälle där ägandet är gemensamt och jämlikheten i inflytande genomförd men tillstod att det inte går att veta riktigt hur det skall gå till. Jan Björklund landade till slut i att föräldrars valfrihet för skolval är viktigare än att alla barn får en jämlik skolgång, även om han inte ville tillstå det själv.

Stefan Löfven däremot var ängslig och ville under inga som helst omständigheter tala fördelningspolitik. Tanken på att avskaffa ränteavdragen verkade vara livsfarlig att närma sig, trots att vi vet att det vore ett skarpt fördelningspolitisk medel till förmån för arbetarklassen och de icke-bostadsägande. Inte heller några andra aspekter av skattesystemet ville han diskutera, men talade jobbpolitik som om han inte förstod att offentliga investeringar krävs för att få fram jobb, både i offentlig och privat sektor. Anna Kinberg Batra verkade inte vilja ta i sin företrädare med tång och lyckades med konststycket att inte nämna hans namn trots att halva programmet cirklade kring Fredrik Reinfeldts sommartal om ”öppna hjärtan”. Själv talade hon om ansvar, ungefär som Stefan Löfven talade om jobb, alltså utan konkretion och patos. Talepunkter, dessa politikens dödgrävare, talepunkter.

Men, programmen handlade för mycket om politikens medel (vilket kanske inte är så märkligt med tanke på kravet på konkretion) och för litet om de utopier och framtida samhällen som partiledaren såg som sin politiska drivkraft. Ja, de partiledare som har sådana vill säga. Vi tycks ha en politik i Sverige idag som anförs av två partiledare som gjort ängsligheten till sin fana och tävlar om vem som kan smeka flest väljare medhårs (vilket resulterar i en gäspning).

För mig blev programserien en bekräftelse på att politikens mitt tömts på ideologiskt innehåll och mobiliserande berättelser – på flankerna verkar dock drömmarna om ett annat samhälle hållas vid liv.

Hur skall det gå för Kristdemokraterna?

Kristdemokraterna är ett litet parti, men ett uthålligt dito. Partiet bildades redan 1964, men kom inte in i riksdagen förrän 1991.* Under 1960- och 1970-talen sågs partiet som en liten kämpande frikyrkosekt som inte ens samlade något större stöd i de egna kretsarna. Pingstvännerna var nog de mest entusiastiska då rörelsens ledare Lewi Pethrus var partiets egentliga skapare.

Men, idag är Kristdemokraterna ett parti som har suttit i två borgerliga regeringar, som genomfört ett flertal av sina politiska förslag (vårdnadsbidrag, gåvoavdrag, fastighetsavgift, apoteksmarknad m m) och vars ledare under den parlamentariska perioden varit väldigt populära, oftast mer än sitt parti. Det är inget dåligt resultat med tanke på att ett partis främsta mål inte är att samla maximalt med väljare utan att genomföra sitt program!

Vem skall nu synas i badbyxor i populärpressen eller ordvitsa sig igenom ett Almedalstal?

Partiet har vuxit ideologiskt (breddats) men den huvudsakliga inriktningen har också blivit mer pragmatisk än när partiet var ungt. Partiet förknippas fortfarande med moralfrågor som de lämnat bakom sig, något som delvis kan skyllas att en del av partiets företrädare har lite svårt att hantera partiets misslyckanden på dessa områden. Under en lång tid fyllde Kristdemokraterna ett socialkonservativt tomrum i den svenska partirymden, men åren i regeringsställning och förändringen av konkurrenssituationen (t ex SD och Ms förändring) har försatt partiet i ett svårt läge. Finns möjligheten för en anständig socialkonservatism kvar?

Platsen i riksdagen är idag beroende av att betydligt fler än kärnväljarna stoppar KD-valsedeln i kuvertet. Många väljare är också äldre kvinnor, men partiet har svårt att vinna väljare i de yngre åldersgrupperna.

Partiets framtid beror på vilken av de olika falangerna som får stöd i form av partiledare – den pragmatiska (trots allt konservativa) falangen har fört partiet till regeringsmakten (visserligen ihop med övriga borgerliga) och har störst chans. Partiet behöver också en ledare som bottnar i de socialkonservativa värdena, men som inte är uppfylld av moralfrågorna, om partiet vill överleva som parlamentarisk kraft. En ren gissning från min sida är att Acko Ankarberg har förutsättningarna för det. Ett extra plus för henne är att hennes arbete som partisekreterare kan ge skjuts åt partiledarens viktigaste uppgift – att hålla ihop partiet.

* Alf Svensson blev riksdagsman på ett centermandat 1985 genom teknisk valsamverkan.

Mer att läsa:

Demker, M ”Religion och Politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma” (1998)

Hagevi, M ”Religion och politik” (2005)

 

Åkessons frånvaro – hur stor prövning för Sverigedemokraterna?

Hur kommer Jimmie Åkessons frånvaro att påverka Sverigedemokraterna? Först och främst beror det förstås frånvarons tidsutdräkt. Men om Åkesson inte blir aktiv på allvar förrän efter jul- och nyårshelgerna (vilket sas i SvT Rapport 17 oktober) så påverkar det sannolikt bilden av partiet och förmågan att påverka dagordningen.

Svenska väljares partisympatier påverkas inte så mycket av partiledare, viktigast är pålitlighet, inte ytliga bilder eller karisma. Men för Sverigedemokraterna var just Jimmie Åkesson ett viktigt skäl för ovanligt många väljare att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Det är också Åkesson som varit partiets ansikte, ett städat, lugnt, samlat och kompetent ansikte som kompenserat en del av den turbulens som då och då varit tydlig i partiet. Åkesson är också den som förknippas med – och uttolkat – partiets s k noll-tolerans mot rasism.

Sverigedemokraterna är ett toppstyrt parti där partistyrelsen, och framför allt en mindre grupp inom den, har utomordentligt stort inflytande över partiet som helhet. Mattias Karlsson som gruppledare i Riksdagen tar enligt uppgifter idag över större delen av Åkessons uppgifter. Vice ordförande Jonas Åkerlund uppges inte komma ifråga. Karlsson är i kraft av sin roll som gruppledare en viktig person för att lotsa riksdagsgruppen genom budgetomröstningen i Riksdagen. Den omröstningen var en möjlighet för Sverigedemokraterna att sätta en egen agenda genom att agera tillsammans med Alliansen, eller på annat sätt föra en högprofilerad oppositionspolitik. Samtidigt har Sverigedemokraternas partigrupp i Europaparlamentet just fallit sönder, en utmaning inte bara för Europapolitiken utan också mot bilden av partiet i Sverige. Partiets organisation kräver vård samtidigt som den externa verksamheten är ovanligt intensiv med ny regering och budgetdebatt.

För Sverigedemokraterna är Jimmie Åkesson en otvivelaktig tillgång i projektet att göra partiet rumsrent, anständigt och accepterat i bredare väljarkretsar. Ett parti med stark maktkoncentration till partiledningen tappar också efter sitt mer när partiledaren försvinner. Beroende på hur tolkningarna av Åkessons utmattningssyndrom får fäste kan hans frånvaro bli mer eller mindre olycklig. Om Åkessons egen bild – att motståndet mot partiet har varit alltför tungt för honom som person – får fäste är det lättare att acceptera för väljare och medlemmar. Om istället oron för vart partiet nu tar vägen ger plats åt de interna konflikter som här och där i landet fortfarande finns kvar blir frånvaron av partiledare desto mer skadlig för partiet.

Avseende Åkessons person så hoppas jag innerligt att han får den vila, hjälp och rekreation som han behöver. Den här typen av sjukdom är extremt påfrestande och det krävs tid för att läka ihop igen.

Men för partiet kan detta också bli en stor prövning.

Vem blir partiledare och hur?

Partiledare i västvärldens sitter numera kortare tid men väljs oftare genom medlemsomröstningar. När partiledaren väljs av medlemmarna har de i allmänhet fler kandidater att välja på än när partistyrelser tar besluten.  Men de som istället väljs av partistyrelser, partikongresser eller parlamentsgrupper sitter längre än de som väljs i medlemsomröstningar.

Det är några resultat från boken ”The selection of political party leaders in contemporary parliamentary democracies” (Routledge, 2014) med Jean-Benoit Pilet och William Cross som redaktörer. I en genomgång av tretton parlamentariska demokratier under perioden 1965 till 2012 har de genom noggranna fallstudier av partiernas intern-demokratiska processer fått ett empirisk underlag bestående av nästan 900 partiledarval och mer än 400 enskilda partiledare!

Bara att problematisera vem som är ”partiledare” är en intressant uppgift: i en del länder kan man inte vara partiledare och minister och i andra finns det flera partiledare. Var ligger den reella makten? I nästan alla partier har makten allt mera koncentrerats till en ledare oavsett att det formellt finns flera ledarpositioner. Maktkoncentrationen förklaras av allt mer offentligt partistöd som favoriserar en del av partieliten framför andra men också av medialiseringen av politiken.

Och ja, allt fler partiledare väljs i öppna medlemsomröstningar – år 2012 nästan 27 procent mot noll (sic) procent 1965. På den tiden var det valda partidelegater (representantskap/kongress) samt parlamentsgruppen som utsåg partiledare. År 2012 utses endast hälften av partiledarna i någon form av valda representanter.

Partiers interndemokrati utvidgas mest efter en valförlust och när partiet är i opposition. Då är uppenbarligen tid att ompröva både ledarskap och det sätt på vilket ledaren väljs. I de fall när alla medlemmar får rösta om partiledare i öppna val finns det också oftare – sex fall av tio – mer än en kandidat att rösta på. När partirepresentanter i kongresser/stämmor väljer, eller för den delen partistyrelser, då är det istället en kandidat som gäller i åtta fall av tio. Undersökningen ger också visst belägg för att påstå att öppna medlemsomröstningar för att välja partiledare gynnar etablerade politiker, men också kvinnor. Partiledare som å andra sidan tycks vara lättare att avsätta om de inte lever upp till vad som förväntas.

Partiledarval är också betydligt tajtare och tuffare efter valförluster medan regeringspartier tenderar att snyggt och prydligt välja eller välja om en enda kandidat utan större konkurrens.

Som alla statsvetare vet så är det i partiers nomineringsprocesser den framtida politiska makten fördelas, samtidigt är intresset (både vetenskapligt och medialt) för dessa processer orimligt litet. Något som Pilet och Cross noterar i inledningen till sin bok. En bok som finns att läsa som e-bok via Göteborgs universitetsbibliotek. Rekommenderas för alla partiintresserade.

 

Varför inget öppet partiledarval inom socialdemokratin?

Sedan förra valet har nu Centerpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och faktiskt också Kristdemokraterna valt nya partiledare. Dessförinnan fick Miljöpartiet nya språkrör och under förra mandatperioden fick Folkpartiet ny ledare. Omloppstiden på partiledare tycks bli allt kortare. Kvar sedan den borgerliga valsegern är nu bara den nygamle Göran Hägglund och statsminister Fredrik Reinfeldt. Processen att välja partiledare har hamnat i allt större medialt fokus genom att att flera partier har genomfört – och andra fått krav på sig – en s k öppen process i valet av ledare.

Statsvetarna William Cross och André Blais från Kanada diskuterar i sin artikel Who selects the party leader? i Party Politics (ännu bara på nätet) olika hypoteser om hur och när partier väljer att s a s demokratisera valprocessen. De undersöker parlamentariska system av Westminstermodell (som i Storbritannien) och tittar därför på partier i Irland, Kanada, Nya Zeeland, Australien och just Storbritannien. Deras slutsatser pekar på att partier som hamnat i opposition, som varit med väljarnederlag och även nya partier tenderar att öppna upp sina valprocesser. Men, och det är viktigt, öppna valprocesser till partiledare verkar vara något som smittar! Har några partier börjat så följer andra efter.

Mekanismen som leder till att gräsrötterna får vara med och bestämma, det som alltså överför väljarförlusten och/eller oppositionsställningen till ett beslut om en öppnare process, verkar vara att partiernas parlamentsgrupper får mindre makt. Det är alltså genom att den parlamentariska delen av partiet tappar i inflytande som gräsrötterna kan tillskansa sig mer inflytande. I nya partier tenderar redan från början den parlamentariska delen av partiet att vara mer jämnstark med övriga delar av organisationen och kan därför inte utöva så starkt ledarskap. Men, utöver detta, så har alltså öppna processer en tendens att få efterföljare i de egna partisystemen.

Miljöpartiet har kanske fått både Centern och Vänsterpartiet att fundera på öppna processer? För Kristdemokraterna har nog ledarstriden upplevts som mer påtvingad. Troligare är dock kanske att de partierna har sett väljarförluster och även förluster som gett riksdagsgrupperna mindre att säga till om, trots att två av dem är i regeringsställning. Än märkligare är det då att Socialdemokraterna mot alla odds – valförluster som heter duga, minskat inflytande för riksdagsgruppen och även utsatt för hårda krav på öppen process – motstått situationen och valt en ledare på ungefär samma sätt som man väljer påve. Hur kunde detta komma sig? Vilka var de avgörande faktorerna?

Jag hoppas att någon kollega kommer att ta sig det socialdemokratiska ledarskapet från Sahlin till Löfven för att medelst process-spårning finna teoretiskt intressanta aspekter av partiorganisationers förändring och motstånd mot förändring. Men tills dess så kan väl ett par hypoteser framkastas.

En första hypotes inriktar sig på den bristande konflikthanteringen. Socialdemokratin har alltid varit en koalition av intressen och grupperingar, det är t o m dess styrka och fördel jämfört med övriga svenska partier (något som Moderaterna insett). Men under efter valförlusten 2010 gick inte dessa motsättningar att överbrygga, istället odlades i motgångens stund karteller som bekrigade varandra. Ett parti av koalitioner behöver en ledare – eller ett ledarskap – som förmår förhandla internt, annars blir konflikterna destruktiva. Dit hade man kommit under Juholt. Nu var därför goda råd dyra för själva partiorganisationen – det var anledningen till att VU uppfattade att man i denna ledares ställe helt enkelt fick ta uppdraget att ena partiet, och det genom en ledare. Ett högt spel, men med stor vinst om det går hem. Ingen plats för demokratiska processer med gräsrötter där.

En andra hypotes är att opinionssiffrorna idag betyder mer för partiledningar än tidigare. Opinionens skiftningar är avläsbara närmast dag för dag, inte bara genom mätningar utan genom det symbiotiska förhållningssättet mellan medier och politik. En öppen process i ett läge av vikande stöd och urholkad ideologisk moral riskerade att fördjupa och förstora negativa självbilder, något som skulle kunna de-mobilisera både sympatisörer och partiarbetare. Alltså måste partiledningen till vilket pris som helst få stopp på framställningarna i medielandskapet av socialdemokratin som förlorare och som förvirrade. Man måste kasta en god biff i munnen på de glupande ulvarna. En situation som inte är lika allvarlig för ett oppositionsparti vilket som helst, men allvarlig för det parti som gör anspråk på att leda oppositionen mot regeringen.

Det är bara att välja, eller komma på något bättre!

Partiledarens viktigaste uppgift är att hålla ihop partiet

Partiledarrollen har varit i fokus under en tid genom debatten inom socialdemokratierna men i denna månad i nådens år 2012 är det två små partier vars ledarbyten står i fokus: Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. I det medielandskap som vuxit fram det senaste decenniet har partiledarens betydelse för valresultat och image för partiet kommit att diskuteras alltmer. Det är kortare omloppstid på partiledare numera, i de flesta partier i alla fall. Och många är de f d partiledare som vittnat om en närmast omänsklig arbetsbörda som maler ned personen ifråga.

På Vänsterpartiets startbana i Trettonhelgen står tre kandidater: Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson och Rossana Dinamarca. På Kristdemokraternas startbana står två kandidater: Göran Hägglund och Mats Odell. De två processerna skiljer sig åt då Odell är en verklig utmanare medan Ohly – visserligen under press – har sagt att han avgår och därmed lämnar plats för en partiledare. En funktion som dock underskattas i vår medialiserade tid är partieldares betydelse för att hålla samman partiet. Trots att partierna numera är mindre (färre medborgare blir partimedlemmar) än på 1970-talet är det politiska intresset lika stort, det tar sig bara andra uttryck. För ett parti som skall välja ny ledare kan man då endera hamna i problemet att de som är medlemmar fastnar i gamla strider, bekymrar sig mest om sina egna ambitioner och avhandlar interna gräl offentligt (läs Socialdemokraterna och Kristdemokraterna) eller att partiapparaten tappar markkontakten och förlorar förmågan att attrahera väljare och intresserade i ett konstruktivt engagemang för sin politik (läs Vänsterpartiet och Centerpartiet). Partiledarens roll kan bli fullständigt omöjlig genom att man både skall tillgodose de interna behoven av bekräftelse och karriär å ena sidan och opinionsstöd och engagemang från väljarna å den andra. Lägg därtill att partiledaren skall vinna voteringarna i Riksdagen också, särskilt tufft med det parlamentariska läge vi har idag.

Jag menar att partiledarens första och avgörande uppgift är att hålla samman partiet. Utan den förmågan kan vare sig väljare eller voteringar vinnas. Ett problem för Håkan Juholt är därför faktiskt att han står utanför många av de socialdemokratiska elit-kotterierna, därmed har han heller inte makt över dem. Hur mycket han än går hem hos väljarna som person så röstar man inte på Juholt, man röstar på partiet. Och kan inte Juholt hålla samman partiet så blir det ingen röst. Annie Lööf tycks hittills ha lyckats rida på vågen och kan vara tacksam att Maud Olofsson gjorde grovjobbet åt henne genom att kväsa motståndet och leda Centerpartiet in i ett lyckosamt allianssamarbete. Göran Hägglund har fått samma problem som Juholt, men har haft ett grepp om partiet, ett grepp som han nu har tappat. En ganska stor grupp aktiva inom Kristdemokraterna är inte nöjda vare sig med hur samarbetet i regeringen skett (vilket skiljer dem från Centerpartisterna) eller hur partiet har utvecklats. Jag tillhör därför dem som tror att det är mycket som står på spel för Kristdemokraterna vid det extra tinget den 28 januari.

Lars Ohly lyckades mycket bra med en sak i Vänsterpartiet, han enade och höll ihop ett parti som var på väg att spricka eller åtminstone brytas upp i fraktioner. Priset var högt, men den nye partiledare som mest troligt heter Jonas Sjöstedt har därmed en ganska bra startsträcka där han kan koncentrera sig på att formulera politiska förslag och värma upp lite inför oppositionen. Sjöstedt, liksom Andersson, ser idag ut att kunna hålla samman partiet, något som jag är mindre säker på avseende Rossana Dinamarca.

Om Hägglund vinner omröstningen och förblir KD-ledare har han det inte lika väl förspänt. Han har en mycket tuff uppförsbacke och att han på sikt skall klara att hålla ihop partiet ter sig för mig mycket osäkert, för att inte säga osannolikt. Kanske blir en seger på det extra tinget en Pyrrhus-seger. Om Odell, mot alla odds, skulle bli partiledare är situationen inte mycket bättre. Odell lär få en stor opposition emot sig men kan möjligen genom att bara vara utmanare ändå få litet plan mark att springa på innan uppförsbacken börjar. Han har dock inte mycket tid på sig.

Underskatta inte partiledarens avgörande roll för att hålla ihop partiet och överskatta inte partiledarens roll som ansikte utåt.

Fördjupa sig kan man genom t ex Patrik Öhbergs avhandling i statsvetenskap, Svend Dahls dito eller i Peter Esaiassons lic-avhandling ”Partiledarna inför väljarna” från 1985 (ej på nätet)

Juholt: Att vara känd är inte tillräckligt

Den utkorade ledaren för socialdemokratin Håkan Juholt anses av journalister vara alldeles okänd. Beviset för det är att man säger det. Eller går ut på sta’n och frågar lite folk. Att flera stycken då känner igen honom som försvarspolitiker (!), en som vill bli socialdemokratisk partiledare eller riksdagsman/politiker låtsas journalisterna inte riktigt om. Istället tar man fasta på de uttalanden som säger att Juholt är ”helt okänd”.

Tre år före det val där den borgerliga alliansen övertog regeringsmakten (2006) ansåg en tredjedel av väljarkåren (33 procent) att Fredrik Reinfeldt var ”helt okänd” för dem. Detta var samma höst som Reinfeldt valdes till partiledare för Moderaterna. Tre år före Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen (2010) svarade nästan hälften av väljarkåren (43 procent) att Jimmie Åkesson var ”helt okänd” för dem. Vid den tidpunkten satt Sverigedemokraterna redan i nästan hälften av landets kommunfullmäktigeförsamlingar och hade bevakats intensivt inför valet 2006.*

Allmänt sett har män bättre kunskap och kännedom om enskilda politiker än kvinnor (utom <30 år) och äldre bättre kunskap än yngre. De s k partiledareffekterna (ung. att vi röstar på ett parti för att vi gillar partiledaren) är i Sverige mycket små och borde rationellt sett vara underordnade för ett parti som står inför ett partiledarval.

Ibland tror jag att svenska journalister numera är så obekanta med folkrörelser, föreningsarbete och organisationer som inte är mediehus eller PR-byråer att man inte riktigt förstår vad en partiledare är bra för. Jag kommer aldrig att glömma den opponent som ställde en disputand den impertinenta frågan ”Har kandidaten någon gång varit medlem i ett politiskt parti?” och när svaret ”Nej” kom log opponenten sardoniskt och sa ”Jag förstår det”. Avhandlingen behandlade interna partipolitiska processer och det var således uppenbart att författaren sett allting utifrån och utan att fullt ut förstå innebörden i det han iakttagit.

En partiledare skall hålla ihop partiet, utgöra en inspiration för aktivisterna, peka ut en riktning för det politiska arbetet och kunna tala så att sympatisörer, medlemmar och väljare förstår. Det är de grundläggande kvaliteter som alla partier önskar av sina ledare. Legitimitet och förtroende inåt i organisationen är fortfarande centralt även om mediala egenskaper betyder allt mer. Att gå hem i TV är inte ett tillräckligt villkor för en bra partiledare, men att INTE gå hem i TV kan vara vad som fäller en ledare som inte upplevs förmå att uppfylla partiets politiska mål – som alltid är politiskt inflytande och ytterst regeringsmakt.

Jag vet inte om Håkan Juholt blir socialdemokraternas frälsare, men en sak vet jag, förklaringen till succé eller misslyckande ligger inte i huruvida folk på torgen idag känner igen hans bild och kan berätta vad han heter.

*Oscarsson, Henrik (2007) ”Partiledarkännedom” ur Holmberg, S och L Weibull (red) Skilda Världar, SOM-rapport 44, SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Noterar att jag och kollegan Oscarsson ironiskt nog suttit och plitat på samma tema ikväll 🙂

Socialdemokraternas partiledarval – Mer en fråga om hur än vem

Varje parti har sin historia och i den ingår hur man väljer sina ledare. I dominerande partier som socialdemokraterna i Sverige eller gaullisterna i Frankrike fanns det länge en tradition av ”handpåläggning”* och/eller en påläggskalv som skjuts framåt av den ledande kretsen. Sedan något decennium har emellertid allt fler partier förändrat processerna i valet av ledare. Många bjuder nu in medlemmar, fraktioner, sidoorganisationer och/eller sympatisörer i en valprocedur. Effekterna tycks inte påverka kompetensen eller väljarattraktiviteten hos den nye/-a partiledaren men däremot påverka partiet själv i flera avseenden. En ökad transparens och ett större medlemsdeltagande i arbetet med att välja en ny partiledare torde således helt enkelt vara viktiga medel för en demokratisering av partiorganisationen.

Socialdemokratin står nu inför val av partiledare. Ett stort antal kandidater har på olika sätt sagt att de inte är intresserade, och någon att de kanske är intresserade men tänker säga det till valberedningen. Genomgående hänvisar de tillfrågade till ”den process” som finns för partiledarval i partiet (t ex Stefan Löfvén). Som om detta vore något från Mose stentavlor. Samtidigt talas det i partiet om andra vägar och om behovet av demokratisering och förändring av organisationen.

Systemet med att ta fram en önskad profil inom valberedningen för att sedan gå ut och fråga lämpliga kandidater passade nog i ett parti med en miljon medlemmar, statsbärande, en koalition av intressen och med en partiledning som tillhörde samhällets framsynta. För ett parti i kris och ett parti utan tydligt budskap är det rena katastrofen skulle jag säga. Det toppstyre som en sådan process i praktiken är riskerar att förstärka bilden av SAP som ett förstelnat parti. SAP kan inte blunda för att när partimedlemskap blivit något ovanligt, när väljarna blivit mindre partitrogna och när det egna partiet anklagas för att inte ha en tydlig berättelse om vad man vill åstadkomma – då blir en valberedningsprocess detsamma som ett bunkerbeteende.

Forskning i ämnet partiledarval visar att öppna processer med någon form av medlems- eller sympatisörsval leder till förändringar inåt i partiet. Valet av partiledare kan ske i allt från öppna val för alla som registrerar sig som sympatisörer till slutna val endast för förtroendevalda. I det förstnämna fallet kommer partiledningen att också tappa kontrollen över processen, och effekterna långsiktigt på organisationen är oförutsägbara. Å andra sidan kan de ledare som väljs visserligen fortfarande ha en stark parlamentarisk bakgrund och lång partierfarenhet, men de är troligen ändå helt andra personligheter än de som väljs via slutna processer. Ledare valda i öppna processer upplevs ha relevans för en större andel potentiella väljare. Något som i en tid av rörliga väljare torde ha betydelse för partiets möjlighet att få stöd i valen.**

Forskning visar dock också att öppna val inte leder till tätare strid om partiledarposten med många kandidater som alla kan vinna en omröstning. Visserligen blir det fler kandidater men sannolikheten för att en står fram som den givna/-e är ändå stor. Å andra sidan skapar öppna omröstningar fler kandidater och ökat medieintresse. Och när den som väljs tillträder har hon/han ett ytterligt starkt mandat: man har valts genom ett öppet och brett urval och man vann med bred majoritet.***

De politiska konsekvenserna av valet av partiledare i socialdemokratin handlar alltså inte så mycket om vem det blir som hur det går till. Det är upp till partiledningen att avgöra vilka konsekvenser man vill ha och vilka risker man är beredd att ta. Kanske är det beslutet viktigare för partiets framtid än vad någon inser just nu.

* Med detta åsyftas egentligen den kyrkliga traditionen i valet av biskopar (och påve) som genom en sådan fysisk akt uppfattas ingå i en direkt kedja av uppdragstagare direkt från apostlarna. Läs mer om apostolisk succession.

** Lawrence leDuc (2001) Democratizing Party Leadership Party Politics vol 7 no 3 s 323-341

*** Ofer Kenig (2008) Democratization of party leadership selection: Do wider seletorates produce more competitive contests? Electoral Studies vol 28 no 2 s 240-247