Sprickorna i muren (reserapport III)

På väg ut ur Israel blev en kartbok anledning till bekymmer. Säkerhetspersonalen fick konferera en stund innan de kom överens om att den i en vanlig bokhandel inköpta kartboken över de av Israel ockuperade områdena på Västbanken samt Gaza var oskyldig nog att få följa med hem. Hur kan en kartbok vara så explosiv?

Redan när jag gick i småskolan var jag fascinerad av kartor, tänkte göra en egen atlas över världens alla länder men när jag kom till Bahrein insåg jag att det förelåg en del praktiska problem med det projektet. Jag älskade geografi och särskilt de där kartorna som visade t ex näringsstruktur, befolkningssammansättning och klimatzoner. Jag insåg att geografiämnet inrymde politiska överväganden och gav förståelse för hur och varför länder och regioner utvecklats som de gjort. Och det är just därför kartboken var farlig – den visar i svart på vitt hur omöjligt det är att skapa en livskraftig stat på ett territorium som ser ut som leopardens päls. Kartan visar också hur gränser avskiljer geografiskt sammanhållna regioner från varandra och många territorier från nödvändiga utvecklingsmöjligheter i form av vatten, hamnar/flygplatser och kommunikationer. Genom kartor över befolkningstäthet blir det tydligt var gränserna skär rätt igenom behoven av infrastruktur och utbildning är som störst. Gränser blir tydliga och blir politiska.

Fixeringen vid gränser och murar gör något med oss människor. Vi börjar fundera på vem som befinner sig var, när och varför. Vi ser på varandra som bärare av rätt papper. I Israel och Palestina präglar detta synsätt människorna. Gränserna på territoriet blir till mentala gränser mellan människor. Den enorma muren som helt plötsligt reser sig utanför Jerusalem skapar oro, och varje checkpoint blir en kraftmätning mellan individer som ser på varandra som hot och risker. Genom gränsdragningar hindras kommunikation, utveckling, handel och kreativitet. Man måste byta telefonoperatör, använda olika typer av biljetter och posten fungerar inte gemensamt. Men allvarligare är kanske den minskade möjligheten att utveckla marknader, att få en adekvat utbildning och minskad kreativiteten genom brist på mångfald.

Rent juridiskt är gränsdragningar avgörande för politisk utveckling, men de är också mentala gränser. Den nordiska passunionen var t ex länge ett uttryck för att en nordisk samhörighetskänsla var starkare än de gränser som fanns mellan våra länder. Det gemensamma var viktigare än det som skiljde. I Israel och Palestina är det tvärtom. I en region som geografiskt hör ihop skapar gränserna misstro och ju mer misstron ökar desto fler och kraftfullare gränsdragningar. Ju starkare gränsdragningen blir desto fortare blir gränsen också en mental blockering. Området på ”andra sidan” blir en icke-plats, ett farligt område från vilket hoten mot det egna personen kommer.

Gränser och passager gör något med oss människor. När vi skapar passager ökar förståelsen och utvecklingen tar fart. När vi skapar gränser hindrar vi både personlig utveckling och samhällelig dynamik. Vägen framåt i Israel och Palestina är inte fler överenskommelser om gränser utan om nya passager.

Det är genom sprickorna i muren som livet strömmar in.

(Detta är den sista av mina reserapporter från Israel och Palestina.)