Etikett: palestina

En bref: Gaza är en kollaps för moralen

Läser den israeliska ambassadörens debattartikel på Svenska Dagbladet för någon dag sedan och förundras över den moralsyn han visar prov på. Ingen relevant debattör försvarar Hamas eller har något stöd att ge till den i grunden desperata och hämningslösa kampanj mot Israel som Hamas för. Men när ambassadören för det Israel som vill beteckna sig som Mellanösterns enda demokrati anser att det faktum att Hamas använder civilbefolkningen som skydd för sina vapen berättigar Israel att döda denna civilbefolkning så baxnar jag. Jag förväntar mig mycket mer av en välutbildad och diplomatiskt förfaren person som Bachman.

Israel vill framställa sig som den moraliskt högstående parten och lutar sig mot sin folkrättsliga rätt att försvara sig – men hur det kan leda fram till att denna moral är bortflugen i samma ögonblick som en moraliskt mindre högtstående aktör bryter mot alla rimliga internationella regler är för mig obegripligt. Det finns såvitt jag vet inga belägg för att Hamas använder civilbefolkningen som sköldar och absolut inte för det som ambassadören påstår, nämligen att Hamas har som ”mål” att palestinska civila skall dö. Men om så vore – hur kan det vara moraliskt försvarbart att gå med på dessa moraliskt korrupta spelregler och döda de civila som naturligtvis är helt oskyldiga i konflikten? Det är Israel som trycker på knappen, det är Israel som fattar beslutet att bekämpningen av Hamas är värt att döda ett stort antal civila! Israel har makten i sin hand att skona eller döda dessa civila – det är Israel som fattar detta moraliska val.

För övrigt hänvisar jag till vad jag skrev om Palestinakonflikten redan för mer än fem år sedan – då jag menade att en stat, inte en tvåstatslösning, vore det lyckligaste. Lite i samma riktning som det initiativ som Mathias Mossberg presenterade i Aftonbladet igår.

Sprickorna i muren (reserapport III)

På väg ut ur Israel blev en kartbok anledning till bekymmer. Säkerhetspersonalen fick konferera en stund innan de kom överens om att den i en vanlig bokhandel inköpta kartboken över de av Israel ockuperade områdena på Västbanken samt Gaza var oskyldig nog att få följa med hem. Hur kan en kartbok vara så explosiv?

Redan när jag gick i småskolan var jag fascinerad av kartor, tänkte göra en egen atlas över världens alla länder men när jag kom till Bahrein insåg jag att det förelåg en del praktiska problem med det projektet. Jag älskade geografi och särskilt de där kartorna som visade t ex näringsstruktur, befolkningssammansättning och klimatzoner. Jag insåg att geografiämnet inrymde politiska överväganden och gav förståelse för hur och varför länder och regioner utvecklats som de gjort. Och det är just därför kartboken var farlig – den visar i svart på vitt hur omöjligt det är att skapa en livskraftig stat på ett territorium som ser ut som leopardens päls. Kartan visar också hur gränser avskiljer geografiskt sammanhållna regioner från varandra och många territorier från nödvändiga utvecklingsmöjligheter i form av vatten, hamnar/flygplatser och kommunikationer. Genom kartor över befolkningstäthet blir det tydligt var gränserna skär rätt igenom behoven av infrastruktur och utbildning är som störst. Gränser blir tydliga och blir politiska.

Fixeringen vid gränser och murar gör något med oss människor. Vi börjar fundera på vem som befinner sig var, när och varför. Vi ser på varandra som bärare av rätt papper. I Israel och Palestina präglar detta synsätt människorna. Gränserna på territoriet blir till mentala gränser mellan människor. Den enorma muren som helt plötsligt reser sig utanför Jerusalem skapar oro, och varje checkpoint blir en kraftmätning mellan individer som ser på varandra som hot och risker. Genom gränsdragningar hindras kommunikation, utveckling, handel och kreativitet. Man måste byta telefonoperatör, använda olika typer av biljetter och posten fungerar inte gemensamt. Men allvarligare är kanske den minskade möjligheten att utveckla marknader, att få en adekvat utbildning och minskad kreativiteten genom brist på mångfald.

Rent juridiskt är gränsdragningar avgörande för politisk utveckling, men de är också mentala gränser. Den nordiska passunionen var t ex länge ett uttryck för att en nordisk samhörighetskänsla var starkare än de gränser som fanns mellan våra länder. Det gemensamma var viktigare än det som skiljde. I Israel och Palestina är det tvärtom. I en region som geografiskt hör ihop skapar gränserna misstro och ju mer misstron ökar desto fler och kraftfullare gränsdragningar. Ju starkare gränsdragningen blir desto fortare blir gränsen också en mental blockering. Området på ”andra sidan” blir en icke-plats, ett farligt område från vilket hoten mot det egna personen kommer.

Gränser och passager gör något med oss människor. När vi skapar passager ökar förståelsen och utvecklingen tar fart. När vi skapar gränser hindrar vi både personlig utveckling och samhällelig dynamik. Vägen framåt i Israel och Palestina är inte fler överenskommelser om gränser utan om nya passager.

Det är genom sprickorna i muren som livet strömmar in.

(Detta är den sista av mina reserapporter från Israel och Palestina.)

 

Mer religion i Palestina, inte mindre (Reserapport II)

Ofta framförs uppfattningen att religion och politik inte bör blandas ihop och begrepp som ett ”sekulärt samhälle” används utan att man förstår konsekvenserna. Uttalandet bygger i allmänhet på okunnighet då religion och politik är hopblandat sedan århundranden, liksom en hel del annat mänskligt är hopblandat med varandra. Något sekulärt samhälle existerar inte med mindre än att vi förbjuder alla medborgare att ha en religion eller religiösa föreställningar. I en bok från förra året poängterades inte bara att religionen har allt större betydelse globalt utan också att religiösa aktörer gör mer till än ifrån avseende demokratisering i världen.

Efter min resa i Israel/Palestina skulle man kanske tro att jag nu skulle vara vaccinerad mot dessa tankar – religionen är väl ett enormt hinder för en fredlig och demokratisk utveckling i Mellanöstern? Föga förvånande för denna bloggs läsare är mitt svar nej, inte alls. Religionen är istället en central och kanske t o m avgörande föreställningsvärld t ex för den enstatslösning jag tidigare förespråkat.

I många repressiva stater med stark religiös identitet har de religiösa aktörerna varit de enda som kunnat kanalisera uppror och motstånd eftersom de inte varit helt förbjudna samt haft folklig förankring. Så var det i Polen och så var det i Egypten. Den religiösa föreställningsvärlden kan därmed kanalisera politiska visioner, hopp och motstånd. Naturligtvis kommer begreppsliggörandet av framtiden att få en religiös prägel, i några fall säkert närmast messianska övertoner. Men, religionen både som organisation och som bild av världen är formbar och anpassningsbar. Den judiska lagen kan omtolkas av rabbiner så att de praktiska buden blir möjliga i vår värld, påbuden om medmänsklighet och solidaritet blir kanaler för en möjlig politisk ordning och religiösa ledare kan påverka samtalsklimatet i förhandlingar. Självklart kan religiös makt också användas förtryckande. Men, det finns inget essentiellt i en religiös föreställning som säger att den skall vara repressiv eller konserverande. Det är trots allt en fråga om vilka människor som lever fram sin religion och på vilket sätt.

I en konflikt som den mellan Israel och Palestina finns det inga enkla religiösa motsättningar som går på samma linje som de mer maktpolitiska motsättningarna. Istället finns det starka konflikter kring tolkningar och livsstilar inom såväl det israeliska som det palestinska samhällena. Vägen framåt bör därför vara inte att förneka och trycka tillbaka de religiösa föreställningarna utan istället bejaka och arbeta med dem. Accepterandet av en religiös pluralism, inkluderandet av religiösa ledare i en politisk diskussion och betoning på religionens begränsande/möjliggörande av en samhällelig integration är en rimligare väg framåt än den verklighetsfrånvända tanken att bygga en statsbildning och ett samhälle bortanför de religiösa föreställningarna. Genom att bygga in dem, göra dem till grundstenar och element i en framtida statsbildning omöjliggörs religionen som en destruktiv kraft. I en öppen diskussion kring religiösa föreställningar kommer det snart att visa sig att majoriteten önskar tolerans, vidsyn och framåtskridande. Det är med hjälp av repression som fundamentalistiska och konservativa grupperingar kan hävda att deras tolkning är den enda rätta. Kom ihåg att det är genom exkluderingen av religionen som arabnationalismens/Baathpartierna blivit offer för opposition från moskéerna.

En acceptans av de religiösa föreställningarna, av religionens förmåga till hopp och förändring och en inkludering av progressiva religiösa element torde kunna ge en mer framtidsinriktad statslösning än den som just nu råder i Israel/Palestina.

Nationalismens principer går på grund i Palestina (Reserapport I)

Sedan lång tid har huvudfåran i diskussionen kring självbestämmande och demokrati varit att det finns territorier och det finns folk. Det är detta folk som har rätt till självbestämmande på sitt eget territorium. Men i en värld där nationalstaten utmanas både inifrån och utifrån – globalisering, migration, ekonomi – ser vi idéerna om folken och territorierna alltmer undermineras. Att själva grundidén är problematisk syns med smärtsam tydlighet i Israel/Palestina där såväl folk och som territorium är den centrala konfliktpunkten. Så länge diskussionen utgår från att det finns ett, två eller flera folk samt ett, två eller flera territorier så kommer konflikten att vara olöslig. Och diskursen kring konflikten är sådan att endast den som skulle vunnit tävlingen ”Vem-vet-mest?” på ämnet Palestinakonflikten har någon rätt att uttala sig. Innebörden är att endast de på förhand erbjuda och etablerade perspektiven anses utgöra legitima argument, om dina resonemang inte passar in där så är ingen intresserad. Något som naturligtvis borgar för att inga nya vinklar lanseras, inga nya argument dyker upp och inga nya aktörer blir relevanta. I ingen annan konflikt i världen åläggs samtalets aktörer den typen av restriktioner.

Inspirerad av en resa i och genom Israel, det annekterade östra Jerusalem och de ockuperade områdena förfäktar jag ändå min rätt till en analys, oavsett att jag talar för döva öron. I tre korta reserapporter avser jag att ta upp några av de frågor jag uppfattar centrala i en konfliktlösningsprocess. Den första frågan rör nationalismens principer.

De nationalistiska idéerna vaknar primärt under 1800-talet i Europa. Dessförinnan har nationalstaten upprättats men på grundval av våldsmakt och territoriell kontroll, inklusive skatteuppbörd, inte på en romantisk idé om en en nation som består av ett folk och ett land. Under lång tid, ja faktiskt ända fram till 1918, var imperiet ett politiskt projekt. Imperiet byggde på mångkulturalism, flerspråkighet och mycket rudimentärt folkligt inflytande. Med nationalismen kom också demokratin, tanken på ett folkligt inflytande som naturligtvis måste ha gränser (medborgarskap och territorium).  Det är därför det nationalistiska projekt som är Israel idag är så anakronistiskt. Nationalstaten är under stark press, inte som stat men som nation. Vi ser motstånd mot den utvecklingen bland annat i form av nationalkonservativa grupper som mobiliserar väljare och aktivister, men vi ser också grova våldsdåd som i Tyskland och Norge. Mot bakgrund av den nationalistiska diskursen har det varit en viktig fråga för palestinierna att betraktas som ett folk, det palestinska folket med en egen historia och därmed en egen rätt till ett territorium.

Avkoloniseringen efter andra världskriget främjade och närde idén om att varje folk har rätt till självbestämmande och detta på ”sitt” territorium. Och visst var det verktyget kraftfullt och ledde också till en mängd nya, fria och självstyrande stater under 1950- och 1960-talen. Men lika instrumentellt som det var då, i takt med dåtidens diskurs, lika problematiskt riskerar det att bli idag när nationalismen är en anakronism. Pierre Mendès France förespråkade som fransk premiärminister 1954-1955 – just när Algerietkriget utbröt – en idé om medborgarskap som stod fri från nationalism och exklusion. Han ville se ett Frankrike som tog emot alla människor som önskade medverka till ett demokratiskt och rättvist samhälle. Kulturell gemenskap uppstod, tänkte han sig, genom de gemensamma ansträngningarna och samarbetet, inte genom ärvd historia eller härkomst. Genom rättvisa och öppna processer för fördelning skulle gemenskapen upprätthållas. Det franska samhället skulle därmed stå öppet för alla som önskade bli delaktiga, kravet var vilja till samarbete och delaktighet, inte hudfärg, historia, arv eller familj. Det är kanske ingen slump att Pierre Mendès France kom att engagera sig i just den israelisk-palestinska konflikten.

Mot bakgrund av nationalismens radikalisering som exkluderande kraft i en globaliserad och migrerande värld menar jag att dessa principer inte längre är rimliga som nödvändiga villkor för statsbildningarna legitimitet. Nationalism är inte heller tillräcklig grund för en livskraftig statsbildning. Istället borde en s k enstatslösning vara den enda rimliga utvägen på den israel-palestinska konflikten. Det är mycket möjligt att ett första steg är ett erkännande av den palestinska staten som en stat vid sidan av Israel, men målet bör vara en stat för alla judar, palestinier, kristna och alla övriga som önskar vara medborgare. Genom demokratiskt förankrade och med hjälp av medlare framförhandlade konstitutionella lösningar kan man enas om en minsta gemensam politisk nämnare som rör styrelseskicket och därutöver om parlamentskvoter, regionala självstyren, minoritetsskydd och integration av de olika delarna av området. På sikt är jag övertygad om att en sådan inramning kommer att integrera både delar och människor med varandra genom ekonomiskt utbyte, gemensam utbildning och rättsväsende.

En titt i den förgripliga kartbok över de ockuperade områdena i Palestina som jag inköpt i eminenta Educational Bookshop i det annekterade östra Jerusalem ger vid handen att möjligheten där för en livskraftig stat, ekonomiskt och politiskt, är så gott som noll. Denna kartbok renderade mig en lång diskussion med säkerhetspersonalen på Ben Gurion-flygplatsen. Bara det faktum att kartor och gränsdragningar är så känsliga visar hur hopplöst ute nationalismen är som ensam grund för statsbildning.

Läs gärna Noam Chomskys text om USAs helt centrala roll i lösningen av den israelisk-palestinska konflikten.

…and the rest is silence

Inför det som händer i Gaza har orden tagit slut. Jag har i två dagar försökt att samla ihop mig till en post om ekonomiska modeller och synen på samhällsutveckling, men det går faktiskt inte.

När jag idag hörde att Israel bombar UNRWA:s kontor på Gaza, och anförde som skäl att ”de blivit beskjutna därifrån” så vek ordens kraft ifrån mig. Jag har försökt att förstå, att analysera, att begripa och göra begripligt, Men idag tog orden slut. Det avskyvärda som hänt på Gaza har jag försökt klä i ord och analys. Men nu tog orden slut. Israels agerande i denna situation saknar motstycke och proportion. Och brutaliseringen dödar inte bara alldeles för många människor just nu utan Israel intecknar sin egen framtid. Kriget kommer att kväva demokratin, toleransen och styrkan i den judiska staten samtidigt som det uppammar ett än större hat på den andra sidan.

På samma sätt gick det för Frankrike, i många år fick landet rensa upp i ett träsk av militarisering, tortyr, brutalitet som blivit de inrikespolitiska konsekvensen av krigen i Indokina och Algeriet. Och de spåren är inte över än.

Med Wolf Biermann får man bara ödmjukt be att inte låta sig förhårdna i denna hårda tid. Men momentant stum har jag blivit.

Den gäckande freden

Dagens TV-tips: Se reprisen från 2005 av BBC-reportaget i SvT Dokument utifrån, ”Den gäckande freden”, där del I sändes torsdag 8 januari 20-21 men som sänds i fyra repriser den 11, 15, 17 januari. Det tycks som om det är del I som sänds och det fyra gånger. Kanske repriseras snart också del II och III. Om del I skriver SvT att

Del 1: Bill Clinton i centrum
Bill Clinton var ytterligt frustrerad och besviken när han i ett andra Camp David möte hade försökt få Israels president Ehud Barak och den palestinske ledaren Yassir Arafat att enas. Clinton hade fört antagonisterna närmare ett fredsfördrag än någon annan dessförinnan. Men i sista stund fick båda ledarna kalla fötter. Hur hade Clinton överhuvudtaget gjort dem talbara med varandra?
– Jag fuskade, säger han i filmen.

Finns det någon lösning i Palestina?

Den militära konflikten mellan Israel och Hamas har följt mig varje dag, ja nästan timma för timma, under några dagar i Paris. De franska analyserna och den franska rapporteringen är faktiskt – tycker jag – bredare och mer analytiskt. Konflikten i Palestina behandlas djupt engagerat och seriöst, utan sidoblickar på fransk inrikespolitik, och med en hälsosam svalka i tonläget. I Sverige ställer journalisterna frågor av typen ”hur har människorna det i Gaza?” Är det någon tittare/läsare som inte redan vet svaret på den frågan?

Israels flygattacker, och ikväll även artillerield och eventuellt en påbörjad markinvasion, över Gazaremsan kan analyseras utifrån vilka konsekvenser de får för en framtida fred, vilka konsekvenser de får för den palestinska myndigheten, för Hamas och för Israel. Utöver det kan man försöka förklara varför attackerna sker nu, varför de sker överhuvudtaget och varför de palestinska parterna reagerar som de gör. Man kan också diskutera vad aktörer utanför området kan göra, på kort sikt och på lång sikt.

Att motståndet och demonstrationerna mot Israels militära våld är så starkt i många länder och leder till demonstrationer (bl a i Paris) beror i stor utsträckning på att dessa olika analytiska perspektiv flyter samman i ett luddigt men kraftfullt avståndstagande från statligt militärt våld (Israel) mot civila och från en amerikansk regim som under två veckor varit helt stum inför händelseutvecklingen i Gaza.

För mig framstår de historiska anspråken på området mellan Sinaihalvön i söder, de libanesiska bergen i norr och Jordanfloden i öster som helt ointressanta eftersom båda parter (Israel och Palestina) har hur många olika argument och belägg som helst för sin historia i området. Alltså bör varje fredlig lösning börja med situationen såsom den ser ut nu, de rättvisebegrepp och de folkrättsliga principer som vi är ense om via FN och den kunskap om demokrati och konflikthantering som är aktuell.

Attackerna på Hamas kan förstås utifrån en inrikespolitisk kontext där det kommande israeliska valet kan ha varit avgörande. Den nu sittande regeringen önskar inte att bädda för en Likud-seger i februari mot bakgrund av visad svaghet mot det bombardemang som delar av Israel utsätts för från Hamas. Som så ofta är det dock alltid lätt att hitta goda skäl att påbörja en attack (eller en bojkott eller annan sanktion) men alltid svårt att hitta en lämplig tidpunkt att dra sig ur. När har Israel ”vunnit”? Den israeliska regeringen riskerar att inte bli den vinnare som taktiken syftade till.

Som Le Monde skriver så försvagar den israeliska attacken fr a president Abbas. För regionen är konsekvenserna avseende Abbas väsentligare än tillfälliga dito avseende Hamas. En försvagad Abbas underminerar möjligheten för Israel att få en auktoritativ partner att diskutera vapenvila/fred med. Visserligen har Hamas jämställt Abbas med Israel i sin propaganda, men trots allt skulle Hamas beteende gentemot Israel kunna ses som ett försök att ”bomba sig in i” fredsförhandlingarna. Om Israel istället försökt underlätta för ett på sikt oundvikligt närmande mellan de palestinska parterna kunde samtal komma närmare.

Israel är ett av världen mest militariserade länder och dess medborgare kommer inte att känna sig lugnare oavsett hur offensiven mot Hamas slutar. Den israeliska underrättelsetjänsten och dess analyser tillhör de bästa i världen, om de inte t om är bäst, men på samma sätt som fransmännen fick bita i gräset i Algeriet och amerikanarna i Vietnam så är Israels militära kamp mot Hamas, och mot den pan-islamiska rörelse som Hamas är en del av, dömd att misslyckas.

Den palestinska nationalismen har en kort historia. Den mobiliserades av sionismen under 1920-talet men parallellt existerade också en motsatt ideologi, en pan-arabism, som på 1950-talet hade sitt centrum i Kairo. Sedan Junikriget 1967 har den palestinska nationalismen, och sympati med den, kommit att ersätta pan-arabismen. Vi ser därmed en pan-islamism som paradoxalt nog stödjer nationella anspråk. (I Algeriet fanns länge en skarp konflikt mellan pan-arabismen och den algeriska nationalismen per se då Algeriet var ett berberterritorium som invaderas av araber omkring 665 e kr)  Pan-islamismen har nästan helt marginaliserat den stora kristna palestinska minoriteten. På samma sätt som jag menar att den palestinska nationalismen inte bör utgöra grunden för en statsbildning så menar jag att inte heller en judisk eller hebreisk nationalism bör utgöra en sådan grund. Kampen mellan dessa nationalistiska ideologier polariserar och driver konflikten mot allt större oförsonlighet. Stater bör inte grundas på etniska, religiösa eller biologiska egenskaper hos medborgarna. Jag omfattar en republikansk syn på medborgarskapet där lojalitet mot staten återgäldas med jämlik behandling oavsett egenskaper.

Som jag ser det så bör staten Palestina – som inkluderar hela Israel och hela det palestinska territoriet – kunna rymma både sefarder, ortodoxa, amerikanska nyfrälsta, araber, libaneser, perser, kopter, egyptier och alla andra identitetsdrivna grupper vi kan komma på som redan finns i området. Religiösa, kulturella, språkliga och andra specifika rättigheter skall garanteras för olika grupper och en internationell övervakning av den nya statsbildningen bör instiftas under mycket lång tid. Med den goda infrastruktur och de utomordentliga landvinningar som den israeliska staten visade fram till dess att militären och försvaret av landet blev den överskuggande politiska uppgiften är jag övertygad om att ett judiskt-arabiskt Palestina skulle bli regionens mest attraktiva plats att leva och arbeta på. På det sättet undviker man också den tragedi som utspelar sig i Zimbabwe nu, där de tidigare förtrycktas ledare ägnat större delen av sin energi åt att hämnas gamla oförätter och därmed ruinerar det egna landet ch det egna folket.

Men självklart är detta en vision, och en vision som bara kan infrias på grundval av de israeliska medborgarna vilja å ena sidan och de palestinska medborgarnas å den andra. Jag skulle dock önska att målet för freden inte vore två antagonistiska stater bredvid varandra (den s k tvåstatslösningen) utan en stat på demokratiska grundvalar.

En eloge åt Nicolas Sarkozy som sedan nyårsdagen likt en Duracell-kanin träffar israeliska och libanesiska ledare och som redan på måndag gör en rundresa i regionen för undersöka möjligheterna att få en vapenvila till stånd. Den franske utrikesministern Bernard Kouchner var också den enda som försökte få fram ett kortare humanitär vapenstillestånd. Nu har också EU-trojkans utrikesministrar bestämt sig för att resa till regionen.  Hoppet får aldrig slockna.

I annat fall lär min farfar få rätt om Har-Magedon.