Etikett: Mellanöstern

Sprickorna i muren (reserapport III)

På väg ut ur Israel blev en kartbok anledning till bekymmer. Säkerhetspersonalen fick konferera en stund innan de kom överens om att den i en vanlig bokhandel inköpta kartboken över de av Israel ockuperade områdena på Västbanken samt Gaza var oskyldig nog att få följa med hem. Hur kan en kartbok vara så explosiv?

Redan när jag gick i småskolan var jag fascinerad av kartor, tänkte göra en egen atlas över världens alla länder men när jag kom till Bahrein insåg jag att det förelåg en del praktiska problem med det projektet. Jag älskade geografi och särskilt de där kartorna som visade t ex näringsstruktur, befolkningssammansättning och klimatzoner. Jag insåg att geografiämnet inrymde politiska överväganden och gav förståelse för hur och varför länder och regioner utvecklats som de gjort. Och det är just därför kartboken var farlig – den visar i svart på vitt hur omöjligt det är att skapa en livskraftig stat på ett territorium som ser ut som leopardens päls. Kartan visar också hur gränser avskiljer geografiskt sammanhållna regioner från varandra och många territorier från nödvändiga utvecklingsmöjligheter i form av vatten, hamnar/flygplatser och kommunikationer. Genom kartor över befolkningstäthet blir det tydligt var gränserna skär rätt igenom behoven av infrastruktur och utbildning är som störst. Gränser blir tydliga och blir politiska.

Fixeringen vid gränser och murar gör något med oss människor. Vi börjar fundera på vem som befinner sig var, när och varför. Vi ser på varandra som bärare av rätt papper. I Israel och Palestina präglar detta synsätt människorna. Gränserna på territoriet blir till mentala gränser mellan människor. Den enorma muren som helt plötsligt reser sig utanför Jerusalem skapar oro, och varje checkpoint blir en kraftmätning mellan individer som ser på varandra som hot och risker. Genom gränsdragningar hindras kommunikation, utveckling, handel och kreativitet. Man måste byta telefonoperatör, använda olika typer av biljetter och posten fungerar inte gemensamt. Men allvarligare är kanske den minskade möjligheten att utveckla marknader, att få en adekvat utbildning och minskad kreativiteten genom brist på mångfald.

Rent juridiskt är gränsdragningar avgörande för politisk utveckling, men de är också mentala gränser. Den nordiska passunionen var t ex länge ett uttryck för att en nordisk samhörighetskänsla var starkare än de gränser som fanns mellan våra länder. Det gemensamma var viktigare än det som skiljde. I Israel och Palestina är det tvärtom. I en region som geografiskt hör ihop skapar gränserna misstro och ju mer misstron ökar desto fler och kraftfullare gränsdragningar. Ju starkare gränsdragningen blir desto fortare blir gränsen också en mental blockering. Området på ”andra sidan” blir en icke-plats, ett farligt område från vilket hoten mot det egna personen kommer.

Gränser och passager gör något med oss människor. När vi skapar passager ökar förståelsen och utvecklingen tar fart. När vi skapar gränser hindrar vi både personlig utveckling och samhällelig dynamik. Vägen framåt i Israel och Palestina är inte fler överenskommelser om gränser utan om nya passager.

Det är genom sprickorna i muren som livet strömmar in.

(Detta är den sista av mina reserapporter från Israel och Palestina.)

 

Mer religion i Palestina, inte mindre (Reserapport II)

Ofta framförs uppfattningen att religion och politik inte bör blandas ihop och begrepp som ett ”sekulärt samhälle” används utan att man förstår konsekvenserna. Uttalandet bygger i allmänhet på okunnighet då religion och politik är hopblandat sedan århundranden, liksom en hel del annat mänskligt är hopblandat med varandra. Något sekulärt samhälle existerar inte med mindre än att vi förbjuder alla medborgare att ha en religion eller religiösa föreställningar. I en bok från förra året poängterades inte bara att religionen har allt större betydelse globalt utan också att religiösa aktörer gör mer till än ifrån avseende demokratisering i världen.

Efter min resa i Israel/Palestina skulle man kanske tro att jag nu skulle vara vaccinerad mot dessa tankar – religionen är väl ett enormt hinder för en fredlig och demokratisk utveckling i Mellanöstern? Föga förvånande för denna bloggs läsare är mitt svar nej, inte alls. Religionen är istället en central och kanske t o m avgörande föreställningsvärld t ex för den enstatslösning jag tidigare förespråkat.

I många repressiva stater med stark religiös identitet har de religiösa aktörerna varit de enda som kunnat kanalisera uppror och motstånd eftersom de inte varit helt förbjudna samt haft folklig förankring. Så var det i Polen och så var det i Egypten. Den religiösa föreställningsvärlden kan därmed kanalisera politiska visioner, hopp och motstånd. Naturligtvis kommer begreppsliggörandet av framtiden att få en religiös prägel, i några fall säkert närmast messianska övertoner. Men, religionen både som organisation och som bild av världen är formbar och anpassningsbar. Den judiska lagen kan omtolkas av rabbiner så att de praktiska buden blir möjliga i vår värld, påbuden om medmänsklighet och solidaritet blir kanaler för en möjlig politisk ordning och religiösa ledare kan påverka samtalsklimatet i förhandlingar. Självklart kan religiös makt också användas förtryckande. Men, det finns inget essentiellt i en religiös föreställning som säger att den skall vara repressiv eller konserverande. Det är trots allt en fråga om vilka människor som lever fram sin religion och på vilket sätt.

I en konflikt som den mellan Israel och Palestina finns det inga enkla religiösa motsättningar som går på samma linje som de mer maktpolitiska motsättningarna. Istället finns det starka konflikter kring tolkningar och livsstilar inom såväl det israeliska som det palestinska samhällena. Vägen framåt bör därför vara inte att förneka och trycka tillbaka de religiösa föreställningarna utan istället bejaka och arbeta med dem. Accepterandet av en religiös pluralism, inkluderandet av religiösa ledare i en politisk diskussion och betoning på religionens begränsande/möjliggörande av en samhällelig integration är en rimligare väg framåt än den verklighetsfrånvända tanken att bygga en statsbildning och ett samhälle bortanför de religiösa föreställningarna. Genom att bygga in dem, göra dem till grundstenar och element i en framtida statsbildning omöjliggörs religionen som en destruktiv kraft. I en öppen diskussion kring religiösa föreställningar kommer det snart att visa sig att majoriteten önskar tolerans, vidsyn och framåtskridande. Det är med hjälp av repression som fundamentalistiska och konservativa grupperingar kan hävda att deras tolkning är den enda rätta. Kom ihåg att det är genom exkluderingen av religionen som arabnationalismens/Baathpartierna blivit offer för opposition från moskéerna.

En acceptans av de religiösa föreställningarna, av religionens förmåga till hopp och förändring och en inkludering av progressiva religiösa element torde kunna ge en mer framtidsinriktad statslösning än den som just nu råder i Israel/Palestina.

Nationalismens principer går på grund i Palestina (Reserapport I)

Sedan lång tid har huvudfåran i diskussionen kring självbestämmande och demokrati varit att det finns territorier och det finns folk. Det är detta folk som har rätt till självbestämmande på sitt eget territorium. Men i en värld där nationalstaten utmanas både inifrån och utifrån – globalisering, migration, ekonomi – ser vi idéerna om folken och territorierna alltmer undermineras. Att själva grundidén är problematisk syns med smärtsam tydlighet i Israel/Palestina där såväl folk och som territorium är den centrala konfliktpunkten. Så länge diskussionen utgår från att det finns ett, två eller flera folk samt ett, två eller flera territorier så kommer konflikten att vara olöslig. Och diskursen kring konflikten är sådan att endast den som skulle vunnit tävlingen ”Vem-vet-mest?” på ämnet Palestinakonflikten har någon rätt att uttala sig. Innebörden är att endast de på förhand erbjuda och etablerade perspektiven anses utgöra legitima argument, om dina resonemang inte passar in där så är ingen intresserad. Något som naturligtvis borgar för att inga nya vinklar lanseras, inga nya argument dyker upp och inga nya aktörer blir relevanta. I ingen annan konflikt i världen åläggs samtalets aktörer den typen av restriktioner.

Inspirerad av en resa i och genom Israel, det annekterade östra Jerusalem och de ockuperade områdena förfäktar jag ändå min rätt till en analys, oavsett att jag talar för döva öron. I tre korta reserapporter avser jag att ta upp några av de frågor jag uppfattar centrala i en konfliktlösningsprocess. Den första frågan rör nationalismens principer.

De nationalistiska idéerna vaknar primärt under 1800-talet i Europa. Dessförinnan har nationalstaten upprättats men på grundval av våldsmakt och territoriell kontroll, inklusive skatteuppbörd, inte på en romantisk idé om en en nation som består av ett folk och ett land. Under lång tid, ja faktiskt ända fram till 1918, var imperiet ett politiskt projekt. Imperiet byggde på mångkulturalism, flerspråkighet och mycket rudimentärt folkligt inflytande. Med nationalismen kom också demokratin, tanken på ett folkligt inflytande som naturligtvis måste ha gränser (medborgarskap och territorium).  Det är därför det nationalistiska projekt som är Israel idag är så anakronistiskt. Nationalstaten är under stark press, inte som stat men som nation. Vi ser motstånd mot den utvecklingen bland annat i form av nationalkonservativa grupper som mobiliserar väljare och aktivister, men vi ser också grova våldsdåd som i Tyskland och Norge. Mot bakgrund av den nationalistiska diskursen har det varit en viktig fråga för palestinierna att betraktas som ett folk, det palestinska folket med en egen historia och därmed en egen rätt till ett territorium.

Avkoloniseringen efter andra världskriget främjade och närde idén om att varje folk har rätt till självbestämmande och detta på ”sitt” territorium. Och visst var det verktyget kraftfullt och ledde också till en mängd nya, fria och självstyrande stater under 1950- och 1960-talen. Men lika instrumentellt som det var då, i takt med dåtidens diskurs, lika problematiskt riskerar det att bli idag när nationalismen är en anakronism. Pierre Mendès France förespråkade som fransk premiärminister 1954-1955 – just när Algerietkriget utbröt – en idé om medborgarskap som stod fri från nationalism och exklusion. Han ville se ett Frankrike som tog emot alla människor som önskade medverka till ett demokratiskt och rättvist samhälle. Kulturell gemenskap uppstod, tänkte han sig, genom de gemensamma ansträngningarna och samarbetet, inte genom ärvd historia eller härkomst. Genom rättvisa och öppna processer för fördelning skulle gemenskapen upprätthållas. Det franska samhället skulle därmed stå öppet för alla som önskade bli delaktiga, kravet var vilja till samarbete och delaktighet, inte hudfärg, historia, arv eller familj. Det är kanske ingen slump att Pierre Mendès France kom att engagera sig i just den israelisk-palestinska konflikten.

Mot bakgrund av nationalismens radikalisering som exkluderande kraft i en globaliserad och migrerande värld menar jag att dessa principer inte längre är rimliga som nödvändiga villkor för statsbildningarna legitimitet. Nationalism är inte heller tillräcklig grund för en livskraftig statsbildning. Istället borde en s k enstatslösning vara den enda rimliga utvägen på den israel-palestinska konflikten. Det är mycket möjligt att ett första steg är ett erkännande av den palestinska staten som en stat vid sidan av Israel, men målet bör vara en stat för alla judar, palestinier, kristna och alla övriga som önskar vara medborgare. Genom demokratiskt förankrade och med hjälp av medlare framförhandlade konstitutionella lösningar kan man enas om en minsta gemensam politisk nämnare som rör styrelseskicket och därutöver om parlamentskvoter, regionala självstyren, minoritetsskydd och integration av de olika delarna av området. På sikt är jag övertygad om att en sådan inramning kommer att integrera både delar och människor med varandra genom ekonomiskt utbyte, gemensam utbildning och rättsväsende.

En titt i den förgripliga kartbok över de ockuperade områdena i Palestina som jag inköpt i eminenta Educational Bookshop i det annekterade östra Jerusalem ger vid handen att möjligheten där för en livskraftig stat, ekonomiskt och politiskt, är så gott som noll. Denna kartbok renderade mig en lång diskussion med säkerhetspersonalen på Ben Gurion-flygplatsen. Bara det faktum att kartor och gränsdragningar är så känsliga visar hur hopplöst ute nationalismen är som ensam grund för statsbildning.

Läs gärna Noam Chomskys text om USAs helt centrala roll i lösningen av den israelisk-palestinska konflikten.

Villkorslös humanitär hjälp i Syrien, sedan stöd åt oppositionens politiska visioner

Ingen kan väl förbli opåverkad av det våld som det syriska regimen utövar mot sin egen befolkning, framför allt i staden Homs men också i flera andra städer. Det internationella samfundet har på intet sätt lyckats ena sig, än mindre agera för att hjälpa de människor som dödas, såras och förföljs. De båda stormakterna Kina och Ryssland blockerar alla resolutioner från FN:s säkerhetsråd som skulle kunna ligga till grund för agerande. Detta trots att en FN-panel menar att det begås grova brott mot mänskligheten i Syrien.  I Rysslands fall anges som motiv att invasionen i Libyen blev mycket mer omfattande än vad de ryska ledarna tänkt sig när man gav med sig och gav carte blanche där. På måndag skall EU:s utrikesministrar diskutera Syrien och den svenska regeringens hållning är fortsatta och starkare EU-sanktioner samt att den syriske presidenten Assad måste avgå. I dagarna pågår intensivt arbete för att få till en humanitär hjälp till Syrien men det förbereds också ett ultimatum till den syriske presidenten.

Men även om det går att få fram humanitär hjälp, vilket enligt min uppfattning borde prioriteras framför att kräva Assads avgång, så återstår den stora frågan vilken politisk eller samhällelig framtidsvision den syriska oppositionen har. Det syriska Baath-partiet är det sista stora arab-nationalistiska parti vars existensberättigande var att utveckla de egna samhällena mot en modern ordning, med endast svagt inflytande för religion, etniska och kulturella minoriteter. Dessa partier var försök att ideologiskt skapa en nationell ram, men på pan-arabisk grund, för en samhällsutveckling som satte tillväxt, modernitet och utbildning i högsätet. Men partiernas ledare blev alltmer lika de envåldshärskare de hade ersatt och befolkningen kom i allt högre utsträckning att kräva erkännande för de multipla identiteter som rymdes inom staterna, som ofta skapats av kolonialmakter vid ritbordet. Och de enda alternativa maktcentrum som tilläts var moskéerna, självklart blev det därför runt de religiösa ledarna som oppositionen formades. Oppositionens gemensamma nämnare är främst olika former av politisk islam, men den kan utvecklas åt olika håll. Det finns ingen determinism i den iranska utvecklingen som lett till religiös diktatur, vi kan lika gärna se en turkisk utveckling mot ett demokratiskt religiöst parti som finner sin plats i partisystemet eller en marockansk där det religiöst förankrade kungadömet långsamt släpper den hårda regim som tidigare rått.

Men efter att ha avhjälpt den akuta humanitära situationen i Syrien, som bör ske mer eller mindre villkorslöst, så är den stora frågan vilket stöd den syriska oppositionen behöver för att utveckla demokratiskt hållbara idéer om ett framtida samhälle. Libyen vittnar om att det inte räcker med en idé om vad man vill ha bort.

…and the rest is silence

Inför det som händer i Gaza har orden tagit slut. Jag har i två dagar försökt att samla ihop mig till en post om ekonomiska modeller och synen på samhällsutveckling, men det går faktiskt inte.

När jag idag hörde att Israel bombar UNRWA:s kontor på Gaza, och anförde som skäl att ”de blivit beskjutna därifrån” så vek ordens kraft ifrån mig. Jag har försökt att förstå, att analysera, att begripa och göra begripligt, Men idag tog orden slut. Det avskyvärda som hänt på Gaza har jag försökt klä i ord och analys. Men nu tog orden slut. Israels agerande i denna situation saknar motstycke och proportion. Och brutaliseringen dödar inte bara alldeles för många människor just nu utan Israel intecknar sin egen framtid. Kriget kommer att kväva demokratin, toleransen och styrkan i den judiska staten samtidigt som det uppammar ett än större hat på den andra sidan.

På samma sätt gick det för Frankrike, i många år fick landet rensa upp i ett träsk av militarisering, tortyr, brutalitet som blivit de inrikespolitiska konsekvensen av krigen i Indokina och Algeriet. Och de spåren är inte över än.

Med Wolf Biermann får man bara ödmjukt be att inte låta sig förhårdna i denna hårda tid. Men momentant stum har jag blivit.

Den gäckande freden

Dagens TV-tips: Se reprisen från 2005 av BBC-reportaget i SvT Dokument utifrån, ”Den gäckande freden”, där del I sändes torsdag 8 januari 20-21 men som sänds i fyra repriser den 11, 15, 17 januari. Det tycks som om det är del I som sänds och det fyra gånger. Kanske repriseras snart också del II och III. Om del I skriver SvT att

Del 1: Bill Clinton i centrum
Bill Clinton var ytterligt frustrerad och besviken när han i ett andra Camp David möte hade försökt få Israels president Ehud Barak och den palestinske ledaren Yassir Arafat att enas. Clinton hade fört antagonisterna närmare ett fredsfördrag än någon annan dessförinnan. Men i sista stund fick båda ledarna kalla fötter. Hur hade Clinton överhuvudtaget gjort dem talbara med varandra?
– Jag fuskade, säger han i filmen.

Finns det någon lösning i Palestina? (II)

Just nu sitter jag och försöker förbereda en predikan, min första någonsin, samtidigt som jag från TV:n hör Al Jazeeras skarpa rapportering (just nu: presskonferens med Tzipi Livni) från kriget i Gaza. Det är inte helt enkelt att få ihop texten från Lukas 2:22-40 som handlar om hur Jesus som liten bärs fram i templet i Jerusalem med de avskyvärda bilder som återkommer med kuslig upprepning inifrån Gaza. Kanske är det orden om att det skall gå ett svärd också genom Marias hjärta som man kan se som en gemensam nämnare. Hur många svärd har inte stuckits genom mödrars hjärtan i Gaza de senaste dagarna? Själv såg jag igår (på Al Jazeera) en ung mor med sina tre barn, alla döda, liggande på golvet i ett sjukhus i Gaza city.

Rapporteringen i franska medier och via Al Jazeera är engagerad, rak och seriös och hela tiden levereras exakta analyser och trovärdiga bedömingar från såväl pålästa journalister  (Ayman Mohyeldin är lysande) som från parterna själva. (Rapporteringen inifrån Gaza går att följa via Twitter.) För den som vill bilda sig en egen uppfattning om händelseförloppet är dessa kanaler att rekommendera istället för svensk TV som lyckas lägga mest sändningstid på rapporter från Sderot samtidigt som nu 530 människor dött i Gaza. SvT och svensk press är också upptaget med moraliserande deskriptioner av elände, s k human touch, men utan att dessa berättelser får ett sammanhang. Jag tror att den typen av rapportering skapar vanmakt och förtvivlan, men ingen klarhet eller förståelse för vad som händer. Bitte Hammargren och Carl Bildt är de enda svenska analytiker, som jag tagit del av, som förmår både beskriva och inta en egen position i relation till konflikten och därför också kan ge analyser som är såväl operativa som klargörande. (Sveriges Radio är f ö bättre än SvT).

I några av kommentarerna på föregående post har framförts att en enstats-lösning är utopisk och/eller att Israel är ett särfall och bör behandlas som sådant. Jag har respekt för båda synpunkterna. Men, jag tänker såhär: Tvåstatslösningen tycks mer avlägsen än någonsin, och är det rimligt att tro att antagonismen mellan folken skulle minska bara för att man upprättar en palestinsk stat (i mer formell mening)? Nej, tror jag. Antagonismen är problemet, inte avsaknaden av en verklig och separat palestinsk stat. Om fredmålet är en tvåstatslösning så kommer inte förhandlingarna att inriktas på viljan och förmågan att leva tillsammans, utan på att leva separat. Och eftersom tvåstats-lösningen idag är lika mycket en utopi som enstatslösningen så menar jag att den sistnämnda är att föredra som mål. Den överenstämmer nämligen med ett modernt statsbegrepp, som jag redogjorde för i föregående post.

Israel är  mångt och mycket ett särfall. Visst är det så. Men om jag inte ansett just det så hade jag inte heller ansett att Israels borde existera på den plats där det ligger just nu. Det är enbart i egenskapen särfall som det är rimligt att tänka sig att hela det internationella samfundet ställer upp på att ett specifikt folk (biologiskt/religiöst definierat) har rätt att återupprätta ett rike som varit utraderat från den platsen sedan 2000 år. Jag anser att det är rätt, jag menar att Israel har all rätt att existera som stat, just där det ligger och med säkra och erkända gränser. Men, jag menar att detta särfallstänkande inte implicerar att alla andra existerande folkgrupper i regionen skall hållas utanför Israel. Jag vill se ett mångkulturellt Israel, och det behöver inte alls bli muslimskt (eller religiöst organiserat ö h t) eftersom det finns många goda exempel på t ex federativa lösningar. Självklart måste denna lösning implementeras med folkligt stöd och med internationell övervakning.

Just nu tycks Israel, som är militariserat till en grad som jag inte tror att vi kan föreställas oss, ha låst sig i en politisk position som innebär att den krigföring man just nu utövar ses som en del i ett självförsvar mot alla former av terror i regionen. Utrikesminister Livni menar att kriget i Gaza är en del av legitimt självförsvar mot Hamas i Gaza såväl som i Damaskus samt mot Hizbollah i Libanon. Om man definierar självförsvar på det sättet, och om rättet att avgöra vad som är legitimt alltid tillkommer den angripne, så övergår snabbt självförsvar istället i angrepp. När allt kommer till kritan är ju Israel hotat från alla håll, och har så varit sedan 1948. Allt våld mot grannarna från den israeliska sidan kan därför anses vara självförsvar.

Enligt min uppfattning agerar Israel nu i en kontext av desperation. Landet har stöd av den egna befolkningen men i övrigt endast av USA (som det alltid har) och en upptrappning av våldet riskerar därför ingenting för Israels position inför kommande förhandlingar. Istället kan situationen definieras som så att Israel vet att landet förr eller senare kommer att få diplomatiska krav (om inte annat efter det att USA till slut harklar sig, vilket sker ”later then sooner”) på ett eld upphör. Därför är det lika gott att gå så långt som möjligt i destruktionen av Hamas infrastruktur, liksom att skrämma Hizbollah med kraften i våldet. Kan Israel flytta fram positionerna tillräckligt långt innan en förhandling påbörjas så har man stora möjligheter att kompromissa utan att ens komma i närheten av sina mest oeftergivliga krav. Med sådana eftergifter kan Israel återvinna delar av omvärldens förtroende, och landets nuvarande regering kan framstå som försvarare av säkerheten. Och bli återvalda.

I bibeln framgår det att Goliat var filistée, ett folk som bodde i Gaza. Frågan är dock om rollerna är desamma i vår tid. För mig är det dags att försöka återgå till min predikan.