I all turbulens kring Annie Lööf och centerpartiets nya idéprogram slogs jag av oväntad parallell: Mona Sahlin. Båda dessa kvinnliga partiledare valdes med mandatet att förnya partiet, båda partierna är i grund och botten folkrörelsepartier och båda ledarna har fått uppenbara problem att genomföra det de valdes för.
Mona Sahlin skulle svepa in i socialdemokratin med frågor om individualism, frihetsfrågor och allt det som rör mångfald i livsstilsfrågor och därmed också vädra ut Göran Perssons ”Han-som-bestämmer”-stämpel. Vi vet precis hur det gick.
Annie Lööf valdes på en liberal agenda, på sin ungdom och frejdighet i idédebatten. Hon stod också för individualism, frihetsfrågor och mångfald i livsstilsfrågor. I hennes fall hade dock Maud Olofsson redan gjort det stora arbetet med att styra om centerskutan. Men Lööf hade (har?) en betydligt mer radikal agenda än den som Olofsson fick Centern att anta. Olofsson tog tag i frågorna om partiets position i partisystemet, om företagarprofilen och om kärnkraften. Nu skulle Lööf toppa anrättningen med liberala idéer om självstyre, individualism, minimal stat och frihet.
Det är svårt för en partiledare som väljs för att man står för en ny profil när man då inte får genomföra sina idéer. Risken är påtaglig att ledarskapet inte blir trovärdigt i väljarnas ögon – det syns att man inte själv bottnar i den kompromiss man måste föra ut (Mona Sahlin är ett typexempel). Det tycks mycket lättare för en partiledare som väljs på andra meriter än förändringsmandat att verkligen förändra ett partis ideologi. Man brukar säga att det är lättare för en hårdför ledare att kompromissa fram freden än för den ledare som är vald för sin kompromissvillighet.
Reinfeldt, Björklund och Olofsson förändrade sina partier. Hägglund försöker men har ännu inte nått ända fram. (Frågan är om han hinner…) Sjöstedt valdes som en frälsare men har därefter inte själv lanserat någon förändringsagenda offentligt. Löfven vet vi inte var vi har i detta avseende. Miljöpartiet har en annan ledarkultur och är därför svårt att jämföra.
Att ideologiförändringar är svårare i partier med folkrörelseförankring som socialdemokraterna, kristdemokraterna och centerpartiet är inte så oväntat. I såväl Centern som i Kristdemokraterna har dock idédebatten varit livlig (just nu i Centern och tidigare i Kristdemokraterna). Jag tycker det är ett hälsotecken att ett parti hellre debatterar sina värden än håller fast vid det trygga, nu när läget är så prekärt som det är för Centern och Kristdemokraterna. Idédebatten lyser dock med sin frånvaro hos Socialdemokraterna. Det är som om Mona Sahlin aldrig varit partiledare. Så lär det inte bli för Annie Lööf.
*
Statsvetenskaplig Tidskrift hade för ett par år sedan ett temanummer om svenska partier i förändring. Kan läsas här.
VÄNSTRA STRANDEN 