Medborgare och partier: ”Gillar du liberalerna?” är ungefär detsamma som ”Gillar du Löfbergs?”

Satt på spårvagnen häromdagen och färdades söderut på Avenyn, när vi åkte förbi Stora Teatern fick jag någon slags kalejdoskopisk synvilla (ja, det var varmt och jag var trött) där jag såg alla människor som rörde sig fram och tillbaka på en enda gång, som i en massa småbilder som sammanfogades till en väldig bild av individerna. Det jag såg var en mängd klädstilar, loggor på väskor och påsar, kroppsfasoner och rörelsemönster – och för min inre syn så jag denna junikväll de politiska partiernas olika blommor fördela sig likt en stor bukett över människorna.

Många av mina kolleger har noterat förändringen i relationen mellan väljare och partier, begrepp som ”publikdemokrati” och förklaringar till väljarstöd i termer av politiskt utbud och efterfrågan används för att förstå hur vår liberala demokrati har utvecklats. Demokratin i de nordiska länderna har länge präglats av idealet att partier och medborgare är ”länkade” till varandra genom att intressen hos olika grupper samlas, formuleras och kanaliseras uppåt i systemet, ytterst till regeringsmakten. Men det är ju ett välkänt faktum att denna länkning blivit allt svagare, inte bara genom att färre medborgare är medlemmar i partier utan också genom partiernas allt högre beroende av mediesamhället och medialiserade strategier.

Men när jag satt där på spårvagnen så tänkte jag på en annan facett av denna nya demokratiska ordning, jag tänkte på relationen mellan oss medborgare och partierna som en fråga om konsumtion. Jag tror inte att det är särskilt kontroversiellt att säga att konsumismen är en ny religion inte bara för vanliga människor utan också för politiska beslut. Att öka konsumtionen är viktigt för att skapa tillväxt (verkligen dock inte bara privatkonsumtionen av varor), och det är ett inte alltför ovanligt ”nöje” att gå runt i gallerior och ”shoppa”. Jag har även hört barn som säger att det roligaste de vet är att ”shoppa”.

Metaforer styr våra liv, Metaphores we live by skrev redan Lakoff och Johnson om för länge sedan, och plötsligt tänkte jag att demokrati och konsumentmakt nu glidit så nära inpå varandra att många medborgare nog uppfattar valet av partisympati på ungefär samma sätt som valet av kaffe i butiken. En del av oss är helt enkelt märkestrogna, andra av oss är smakexklusiva i våra kaffeval, en del av oss gillar mainstreamkaffe och en del av oss väljer utifrån moraliska preferenser. Och de flesta av oss köper ett kaffe som stämmer med vår livsstil och identitet. Att förklara och förstå relationen mellan partier och medborgare i termer av konsumtionspreferenser är väl på ett sätt banalt, men förskjuter perspektivet på demokrati en del.

Och det lilla (?) problemet är att vår demokrati inte har de rätta förutsättningarna för ett sådant sätt att se på partierna. Partierna har en helt annan plats i demokratimodellen än vad Gevalia, Löfbergs eller Zoega har i en kaffemarknadsmodell. Vad alla dessa individer i min kalejdoskopiska syn på Avenyn därmed inte får är politiska aktörer som skapar, samlar och formulerar tydliga samhälleliga krav på reformer som är i linje med grundläggande samhälleliga konfliktlinjer. Istället får vi mer eller mindre skickliga mediala aktörer som vi tycker och känner kring, medan vi själva kämpar på med att få vardagen att gå ihop samtidigt som vi klagar på politikerna över köksborden.

Men kunden har ju alltid rätt. Eller hur?

***

Mer att läsa om publikdemokrati och om partier som varumärken.

En bref: Samhällsutveckling kräver djärva idéer och vital medborgerlighet

Kanske är individualisering och den starka politiska uppmärksamheten på våra olikheter något som skapar närmast oöverstigliga hinder för omfattande och generella samhällsreformer? Utbyggd offentlig verksamhet genom skatteuttag anses ju annars vara svenskens finurliga lösning för att bibehålla sin individuella autonomi och samtidigt leva i ett välfärdssamhälle – men det är en balansakt som blir allt svårare i takt med fler och ökade krav på individuella lösningar.

Så skriver jag i min första krönika på Borås Tidnings ledarsida söndagen den 17 januari. Bakgrunden är förstås den trilogi som jag tillsammans med Ulf Bjereld arbetat med under nästan tio års tid (2005 kom första boken, 2008 den andra och 2011 den sista) och som haft demokratins allt svagare kontakt (kanalisering) mellan de politiska institutionerna och det politiska engagemanget bland medborgarna i centrum.

Demokratiutredningens ordförande Olle Wästberg och huvudsekreterare Daniel Lindvall skriver idag på DN:s debattsida om sina förslag för att förbättra demokratin, och flera av dem siktar också in sig på den försvagning av partiernas förmåga att aggregera, artikulera och kanalisera medborgarnas intressen in i de politiska instititioner där besluten fattas.

Mycket tyder på att de forskningsfrågor kring demokrati, individualisering och makt som väckte mitt och Ulf Bjerelds intresse strax efter millennieskiftet nu har vunnit terräng på ett sådant sätt att vi kanske kan få till stånd ett allvarligt försök att vitalisera, reformera och/eller transformera de politiska partiernas roll i den svenska demokratin. Att stillatigande acceptera sakernas tillstånd riskerar att kontakten mellan den medborgerliga offentligheten och de politiska institutionerna blir ett slagfält istället för samarbete.

 

Nya partier och nya frågor – blev Almedalen en ideologisk upptakt?

Visserligen är det valår vilket alltid höjer det politiska intresset, engagemanget och partiidentifikationen men jag uppfattar nog ändå att den ideologiska temperaturen i årets partiledartal och presskonferenser har varit hälsosamt hög. Hälsosamt i meningen att ideologin som den genväg till partiernas profil och ståndpunkt väljarna behöver blir synlig för att var och en av oss skall kunna göra ett så genomtänkt val som demokratin faktiskt fordrar. Alla partiledarna mobiliserade primärt sina egna sympatisörer och det med hjälp av sina egna kärnvärderingar och starka kort.

Förklaringen till det ideologiskt mer laddade klimatet är, menar jag, dels att konkurrensen i partisystemet har ökat rejält med många nya partier, dels att medborgarna lite i förtid s a s röstat med fötterna. Nya partier som Sverigedemokraterna, Piratpartiet, Feministiskt initiativ och en del mindre grupper som försöker komma in i partisystemet lever mer på att lyfta vissa specifika politiska frågor än på verkliga intressemotsättningar (i Lipset-Rokkans mening). När de äldre partierna, som alla bottnar i grundläggande politiska skiljelinjer, inser att de nya helt enkelt inte har så mycket annat att komma med än (bara) nya frågor kan de möta konkurrensen genom att lyfta samma frågor men inom sina egna ideologiska perspektiv. Något som kanske är vad vi sett början till i Almedalen.

Medborgarna visar genom att uttrycka hyggligt stor sympati för dessa nya partier att de frågor som lyfts också är möjliga att göra politik av, något som de etablerade partierna hittills haft lite svårt att hantera. Att skrämmas med rasister eller feminister biter nog inte när terrängen helt enkelt har förändrats.

Vi lever i en spännande period inför valet 2014. Möjligen kommer de nya partierna, de möjliga nya dimensioner som kan vara på väg in i partisystemet och de nya frågor som lyfts att betyda en förändring. Men, vi kan också få se gamla partier som återupptäcker sin egen ideologi och börjar behandla frågor som jämställdhet, identitet, digitalisering och mångfald med utgångspunkt i dessa ideologier. Och att de nya partierna får de gamla att prata om sina nya frågor bör man inte förakta, tvärtom visar det att partikonkurrensen fungerar. Lite av det som vi alltså kunnat se i Almedalen.

Om dessa politiska frågor – t ex feminism (FI), invandring (SD), integritet på nätet (PP) – bör stå i centrum 2014 är en helt annan sak.

En bref: Partierna sviker sin roll i demokratin

För de läsare av bloggen som möjligen missat det så skrev jag och Ulf Bjereld på DN Debatt i lördags om de hot mot demokratin som vi ser som de mest påtagliga just nu – nämligen de politiska partiernas sviktande förmåga att agera i enlighet med sin roll i en liberal demokrati.

Partierna skall mobilisera de sociala konfliktlinjer som uppkommit under varje nationsbyggandeprocess och göra dem till politiska skiljelinjer. Dessa konflikter skall aggregeras, artikuleras och kanaliseras in i de politiska institutioner som utövar beslutsmakt över nationen, alltså auktoritativt fördelar resurser till medborgarna. Traditionellt brukar man ange att partierna skall vara ett ”transportband” mellan medborgare och institutioner. Värt att notera att det inte är fråga om någon ”opinionsdemokrati” eller ”åsiktsdemokrati”. Då behövde vi inga partier. Partiernas roll är ju att samla, gestalta, uttrycka och kompromissa sig fram till politiska reformförslag som kan kanalisera de djupa konfliktstrukturerna in i beslutsfattandet. Normalt sker detta arbete via konkurrerande ideologiska system som ger form och innehåll åt förslagen. Via en parlamentarisk dragkamp mellan partier kommer processen fram till demokratiska beslut. Beslut som sedan skall omsättas i handling i en opartisk och transparent offentlig förvaltning.

För den som vill läsa mer om den demokratiuppfattning som underbygger vår syn på partierna rekommenderas Seymour Martin Lipset och Stein Rokkans banbrytande arbeten från 1960-talet. I modern tappning kan edn nya boken ”Democratic decline and democratic renewal” av Ian Marsh och Raymond Miller nämnas. Författarna kommer också med förslag om hur partierna och demokratin kan vitaliseras. Ian Marsh utvecklar resonemanget på LSE-bloggen (forskarblogg från London School of Economics).

Vi har också själva skrivit en boktrilogi där vi argumenterar för hur den nuvarande situationen kommit till och varför den är ett hot mot en utveckling och fördjupning av vår demokrati: I Vattumannens tid? (2005), Kampen om kunskapen (2008) samt Den Nödvändiga politiken (2011) alla på Hjalmarson & Högbergs förlag.

S-kongress: Propositionsordningars makt och demokratins skönhet

Jag är medveten om att kompromisser och kohandel inte är vad som river ned de största applåderna eller gör sig på banderoller eller i talkörer. Men icke förty, kompromisser är faktiskt demokratins grundläggande idé. Den demokratisyn som jag bekänner mig till utgår från att grundläggande intressekonflikter i samhället behöver mobiliseras, samlas, formuleras, kanaliseras och sedan bli en del av de förhandlingar som ligger till grund för den auktoritativa värdefördelningen i samhället. För denna process krävs aktörer som tar på sig att mobilisera de strukturerande konflikterna i varje politiskt system (politiska partier) och att dessa kan ställa upp med kandidater som i en representativ roll kan föra medborgarnas talan. I förhandlingar i vilka ingår kompromisser av större eller mindre slag fattas sedan beslut som kan utvärderas av medborgarna i återkommande, fria och öppna val. Under mellanperioderna finns alla möjligheter till kontakter, opinionsbildning och mobilisering i relation till de folkvalda. Det må tyckas vara gammalmodigt men detta är en av flera för mig helt avgörande principer när jag analyserar samhällsfrågor och politik.

När S-kongressens kompromiss om vinster i välfärden framställs som ett problem ser jag det snarare tvärtom. Det är trots allt ett hälsotecken från ett parti som ganska nyss var nere för räkning att partiet förmår enas kring en riktning i denna centrala ideologiska fråga. Däremot tror jag inte alls att frågan därmed är slutdiskuterad inför valet 2014. Alliansregeringen har redan gjort klart för uppmarsch i dessa frågor och det huvudsakliga vapnet är valfrihetsbegreppet.

Socialdemokraterna är en koalition i sig själv. Många stora partier, sådana som varit ledande i det egna landets utveckling, har den egenskapen. Vi kan jämföra med Gaullistpartiet eller den tyska kristdemokratin, men även stora oppositionspartier på kontinenten är formade så. Partier är baserade på samhällets intressekonflikter och därmed finns det också en del korsande skiljelinjer inne i partierna. I min värld, såsom jag ser på demokrati, är det ett hälsotecken. Partier som kan kompromissa, som kan hålla samman spänningar mellan intressen och som kan förhandla sig fram till nya lösningar är partier som också förmår att regera. Det gäller inte bara socialdemokraterna utan lika mycket partier som Centerpartiet och Moderaterna som visat prov på en sådan förmåga. Sådana partier är också goda skolor för demokrati för de politiskt aktiva. Tvärs emot den befängda idén att demokrati är att få sin egen vilja igenom, få sin världsbild accepterad som den sanna eller att varje fråga skall lösas med en opinionsundersökning erbjuder ett politiskt parti en gemenskap i vilken man kan bryta de egna intressen mot andras. Politik är att stöta, blöta, kompromissa och hitta vägar framåt. Ja, schablonen ”det möjligas konst” är korrekt.

När jag ser partier kongressa eller ha sina återkommande motsvarande möten blir jag rörd över demokratin. Och jag tycker att propositionsordningar, valsystem och nomineringsprocesser är maktens innersta kärna och frasen ”Votering är begärd och skall verkställas” är demokratins grundsten.

Som Gabriel Wikström (SSU) sa i SVT så verkar Stefan Löfvens ledarstil vara just att förhandla, lyssna, kompromissa. Och jag menar att det är något som SAP kanske saknat sedan Ingvar Carlsson. Möjligen blir det också en framgångsrik strategi för partiet.

Om Centern: Inget lätt sak att förändra partiideologi

I all turbulens kring Annie Lööf och centerpartiets nya idéprogram slogs jag av oväntad parallell: Mona Sahlin. Båda dessa kvinnliga partiledare valdes med mandatet att förnya partiet, båda partierna är i grund och botten folkrörelsepartier och båda ledarna har fått uppenbara problem att genomföra det de valdes för.

Mona Sahlin skulle svepa in i socialdemokratin med frågor om individualism, frihetsfrågor och allt det som rör mångfald i livsstilsfrågor och därmed också vädra ut Göran Perssons ”Han-som-bestämmer”-stämpel. Vi vet precis hur det gick.

Annie Lööf valdes på en liberal agenda, på sin ungdom och frejdighet i idédebatten. Hon stod också för individualism, frihetsfrågor och mångfald i livsstilsfrågor. I hennes fall hade dock Maud Olofsson redan gjort det stora arbetet med att styra om centerskutan. Men Lööf hade (har?) en betydligt mer radikal agenda än den som Olofsson fick Centern att anta. Olofsson tog tag i frågorna om partiets position i partisystemet, om företagarprofilen och om kärnkraften. Nu skulle Lööf toppa anrättningen med liberala idéer om självstyre, individualism, minimal stat och frihet.

Det är svårt för en partiledare som väljs för att man står för en ny profil när man då inte får genomföra sina idéer. Risken är påtaglig att ledarskapet inte blir trovärdigt i väljarnas ögon – det syns att man inte själv bottnar i den kompromiss man måste föra ut (Mona Sahlin är ett typexempel). Det tycks mycket lättare för en partiledare som väljs på andra meriter än förändringsmandat att verkligen förändra ett partis ideologi. Man brukar säga att det är lättare för en hårdför ledare att kompromissa fram freden än för den ledare som är vald för sin kompromissvillighet.

Reinfeldt, Björklund och Olofsson förändrade sina partier. Hägglund försöker men har ännu inte nått ända fram. (Frågan är om han hinner…) Sjöstedt valdes som en frälsare men har därefter inte själv lanserat någon förändringsagenda offentligt. Löfven vet vi inte var vi har i detta avseende. Miljöpartiet har en annan ledarkultur och är därför svårt att jämföra.

Att ideologiförändringar är svårare i partier med folkrörelseförankring som socialdemokraterna, kristdemokraterna och centerpartiet är inte så oväntat. I såväl Centern som i Kristdemokraterna har dock idédebatten varit livlig (just nu i Centern och tidigare i Kristdemokraterna). Jag tycker det är ett hälsotecken att ett parti hellre debatterar sina värden än håller fast vid det trygga, nu när läget är så prekärt som det är för Centern och Kristdemokraterna. Idédebatten lyser dock med sin frånvaro hos Socialdemokraterna. Det är som om Mona Sahlin aldrig varit partiledare. Så lär det inte bli för Annie Lööf.

*

Statsvetenskaplig Tidskrift hade för ett par år sedan ett temanummer om svenska partier i förändring. Kan läsas här.

Bevakningen av Sverigedemokraterna väcker frågor, men får inga svar

Till denna komplexa bild hör också att det inte finns några glasklara samband mellan olika former av mediegranskning av SD och hur partiet samtidigt upp­fattas i opinionen. Expressen gjorde ett strålande journalistiskt arbete genom att avslöja vad som hände den där natten i Stockholm för två år sedan, men i samma tidning framgick det att SD ökat starkt i opinionsmätningarna, något de också fortsatt att göra därefter. Vad drar de som vill att medierna ska motarbeta SD för slutsatser av detta? Tystnad eller granskning?

I en förvirrad artikel på Expressen Debatt försvarar idag Jan Axelsson och Olov Carlsson – nyhetschefer på SvT – sin bevakning av Sverigedemokraterna. Att döma av texten har de inte förstått särskilt mycket av kritiken. Ovan skriver de t ex att det inte finns några ”glasklara samband” mellan mediegranskning och hur partiet ”uppfattas i opinionen”. För det första, när finns det glasklara samband som gäller alla och överallt? I samhällsvetenskaperna rör vi oss med empiriska generaliseringar, och sådana finns det ganska många som visar att populistiska partier lever högt på det nya medielandskap som öppnat sig under de sista decenniet. Varför inte t ex läsa ”The media and the far right in Wester Europe. Playing the nationalist card” av Antonis Ellinas som tydligt visar att mediernas behandling av populistiska partier med nationalism på agendan har betydelse för deras möjligheter att nå fram med sitt speciella budskap. För det andra, om det inte fanns samband mellan mediebevakning och partiers framgångar för sin politik varför tror då nyhetscheferna att deras kanaler bombarderas med presskonferenser, pressmeddelanden och event som syftar till att få en form av reklam för sitt budskap? För det tredje, alla små partier är mer beroende av mediebilden än stora partier, av resursskäl. Särskilt gäller det förstås små och nya partier. Det är ju en självklarhet att ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att få väljarstöd är att väljarna känner till partiet och vad det står för. För det fjärde, vad menas med ”uppfattas i opinionen”? Frågan har ju gällt om partiet har gynnats i meningen fått ökat stöd eller ej, inte hur det ”uppfattas” i opinionen. Partiet kan uppfattas som råa sällar men ändå öka eller minska. Och ingen har talat om enskilda tillfällen utan om långsiktiga förändringar. Vad menar författarna?

Formuleringarna i artikeln är genomgående oprecisa och undanglidande. När Axelsson och Carlsson skriver att ”den språkliga analysen överskuggar den stora samhällsfrågan” och syftar på debatten om om huruvida frågan i Agendas partiledardebatt bör formuleras som ”Hur många invandrare tål Sverige?” eller inte, så gör de sig rimligen dummare än de är. Om inte journalister vet att språket har makt så är de inte professionella. Det samhällsproblem som Axelsson och Carlsson benämner har ju många olika infallsvinklar och perspektiv. Om de inte förstår att formuleringen i Agenda implicerar att något går sönder om det utsätts för en tillräckligt stor påfrestning från ett yttre hot då borde de ta sig en funderare på med vilken auktoritet de leder en nyhetsredaktion. Exakt det perspektiv som Agenda valde är ju Sverigedemokraternas perspektiv. Självklart är de i sin fulla rätt att driva det. Men det är ju inget argument för att det skall organisera en debatt om integrations- och invandringspolitik. Man kunde precis lika gärna ställt frågan – med tanke på den demografiska utvecklingen – hur många invandrare krävs för att bibehålla svensk välfärd?