En bref: Eliminera vinstintresset i skolan!

Den ökade segregationen och de ökande klyftorna mellan skolor, och mellan elever beroende på var man går i skolan, är ett mycket allvarligt problem. Det kan leda till att ungdomar som växer upp i socialt utsatta områden ges betydligt sämre möjligheter till framtida högre utbildning. Grunden för den svenska skolan har varit och ska enligt skollagen vara en så likvärdig utbildningsmöjlighet som möjligt, och här ser vi en snabb försämring i den svenska skolan.

Så skriver en grupp ledamöter i Kungliga vetenskapsakademin, alla professorer i olika ämnen, på Brännpunkt i dagens Svenska Dagblad. Det kan inte ha undgått någon som läser denna blogg var jag står i frågan om vinstintressen i skolan, inte heller att forskning och intelligenta debattörer i flera år har påpekat det som KVA-ledamöterna nu säger än en gång och det med än starkare stöd och med än starkare argument. Jag finner det så besynnerligt att partierna som införde det fria skolvalet och släppte in företagsandan och marknadskrafterna i skolan inte kan ta ett steg tillbaka, se varandra i ögonen och säga samstämmigt:  – Det var inte det här vi tänkte oss.

Men det händer inte. Istället återkommer floskelsvar om hur bra det är med valfrihet och hur hemskt det var när t ex jag gick i skolan för många år sedan och man inte kunde välja skola (vilket inte ens är sant). Men att det är ”bra” med valfrihet måste väl ändå betyda att denna valfrihet leder till något gott? Ett instrument kan inte vara gott i sig självt. Valfrihet har blivit en ideologisk fundamentalism som många aktörer förväxlar med frihet. Frihet har många sidor, och valfrihet är definitivt en av dem. Men om valfriheten leder till oönskade resultat som ökad segregation, sämre läskunnighet och ökad arbetslöshet bland ungdomar behöver man inte ta sig en funderare då? Eller? Om mina pedagogiska metoder leder till att mina studenter lär sig mindre och färre klarar examensmålen än de gjorde med med de tidigare metoderna – eller andra lärares metoder – då skulle jag ta mig en funderare. Inte säga att ”mina pedagogiska metoder är bra i sig själva.”

Hur tänker våra politiker kring detta egentligen? Jag begriper det inte. (För jag tror inte på det cyniska svaret, som är det enda som flyter upp, att de inte bryr sig…)

Läs vad jag tidigare skrivit om skolpolitiken t ex här, här och här.

Artikeln har idag uppmärksammats i ett flertal medier t ex Aktuellt ikväll.