Etikett: utbildningspolitik

En bref: Vi måste sätta stopp för den social snedrekryteringen till högre utbildning

Av alla barn som föddes 1990 hade 69 procent av dem med högutbildade föräldrar påbörjat en högskoleutbildning innan 25 års ålder. Endast 22 procent av dem vars föräldrar saknade en längre utbildning hade gjort detsamma. Tvärtemot vad många tror är svenskfödda ungdomar med utlandsfödda föräldrar eller ungdomar som kommit till Sverige innan skolstart inte underrepresenterade bland högskolestudenter, tvärtom. I stället är det unga män på landsbygden som är minst benägna att ge sig i kast med högskoleutbildning.

Ja, så skrev jag i min söndagskrönika den 16 juni i Borås tidning. Märkligt nog handlar väldigt lite av utbildningsdebatterna om att det fortsätter att vara barn till högutbildade föräldrar som tar examen på universitet och högskolor. Istället är det mycket prat om sådant som mobilförbud och ordningsbetyg – samtidigt som klassklyftorna fortsätter att reproduceras i de yngre generationerna!

Och allra mest problematiskt är det att skiljelinjen mellan landsbygd och stad förstärker könsskillnaden i högre utbildning – pojkar på landsbygd är extremt underrepresenterade i högskolan.

Att utbildning skapar frihet för individen är på många sätt givet, men att öppna nya möjligheter att läsa ämnen och fält som kanske inte är de givna är också en frihet. Jag skulle vilja se akademiska basår, och särskilt inom humaniora för att öppna vägar in i akademiska studier för nya grupper och inom nya fält.

 

”Breddat deltagande” – nej tack, ett mycket dåligt förslag om universitetsutbildning

Uppdatering 170818:

Den 12 augusti svarade Liberalerna (Björklund och Nylander) på Hellmark Knutssons förslag från i juli om ”breddat deltagande”. Det var utmärkt att partipolitiskt engagerade gick in i debatten men tyvärr valde de att göra högskolepolitisk principträta av debatten. De såg alltså förslaget som ett utlopp för den rödgröna regeringens allmänna brist på kvalitetsmedvetenhet och på klåfingrigheten i att vilja styra vad som skall vara en autonom högskola.

Det är en debatt jag kan ta alla dagar i veckan men dessvärre gav det Helene Hellmark Knutsson, Lena Hallengren och Thomas Strand (de senare i utbildningsutskottet för S) en möjlighet att finta bort huvudfrågan, nämligen varför och hur ”breddad rekrytering” skall ersättas av ”breddat deltagande” och vilka signaler just detta förslag sänder till högskolesektorn. Jag inser att jag är en nörd som vill prata detaljer men det är där den lede sitter och flinar.

Så, igen, förslaget om ”breddat deltagande” är fortfarande lika dåligt och de nu två svar som ministern för högre utbildning och forskning givit är tyvärr helt undermåliga – det ena seglar över trädtopparna och det andra är, som man säger, off topic (även om hon fick hjälp där av Liberalerna).

***************************    ***************************   *********************

Lagförslaget om åtgärder för breddat deltagande medför att ännu ett nytt uppdrag åläggs lärosätena och ska konkurrera med kärnverksamheten om de redan knappa ekonomiska resurserna. Dessutom tar det inte sin utgångspunkt i examensmålen för utbildningarna och i lärarnas professionella kompetens.

Så skrev Alexander Maurits (prefekt) och Tobias Hägerland (studierektor) vid Centrum för teologi och religionsvetenskap på Lunds universitet den 26 juli i en debattartikel i Svenska Dagbladet som en reaktion på en promemoria om ”breddat deltagande” i högskolan som presenterades den 18 juli av ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson. Några dagar senare reagerade också Göran Rosenberg (journalist, författare och hedersdoktor vid Göteborgs universitet) på samma promemoria i en krönika i radioprogrammet Godmorgon, Världen (P1). Därefter har debatten böljat vidare, ministern har svarat och även ledarsidor har tagit upp saken.

Vad handlar då allt detta om? Att döma av promemorian är det en pyttesak, högskolans krav om att arbeta med breddad rekrytering (för att motarbeta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning) skall bytas ut till ett krav om breddat deltagande i högskolan. Men den som hållit i den bildliga pennan här har nog inte insett konsekvenserna av sitt förslag (skall dock nu ut på remiss!).

Att arbeta med breddad rekrytering och att arbeta med breddad deltagande är absolut inte utbytbart. Och pyttesaken blir genast en gigantisk riktningsförändring, i promemorian står det att:

”I stället för enbart rekryterande aktiviteter bör åtgärder för ökat deltagande i högskoleutbildning betonas. Formuleringen’ brettdeltagande’markerar bl.a. att det inte bara handlar om att studenter med olika bakgrund ska söka och påbörja en utbildning utan att de också ska fullfölja den.”

Den här formuleringen är något av det mest gummiartade jag någonsin sett. I en svepande gest som sträcker sig från utbildningen till sjuksköterska och via design- och musikalutbildningarna, med en utfärd till latin och tyska och fram till examen i teoretisk fysik skall hela högskolan alltså ”vidta åtgärder” inte bara för att attrahera studieovana studenter och studenter med olika bakgrund utan också ”vidta åtgärder” så att de skall fullfölja sin utbildning.

Någonstans där kände jag hur min värdighet och stolthet som universitetslärare släpades i smutsen – inom universitetet tilldelas vi resurser efter hur väl vi lyckas få igenom studenterna, vi ställer höga krav på högskolepedagogisk kompetens på varje anställd lärare, vi arbetar kontinuerligt med frågor om pedagogisk utveckling och vi kvalitetsutvecklar våra egna utbildningar regelbundet. Tills alldeles nyss utvärderades våra utbildningar externt och vi har att lita till marknadsmekanismer när det gäller att göra våra utbildningar attraktiva. Hur kan en tjänsteman på utbildningsdepartementet tro att en svepande formulering om krav på åtgärder för ett s k breddat deltagande skulle förändra eller förbättra vårt arbete i dessa avseenden? Hela bakgrunden till förändringen av högskolan (allt från doktorandtjänster som finansiering och bättre meriteringsanställningar till krav på högskolepedagogisk utbildning och egna kvalitetssystem) är ju exakt detta, att stötta en heterogen studentgrupp genom utbildningen! Vi kan självklart alltid göra saker ännu bättre men inte genom svepande – och faktiskt implicita anklagelser – uppdrag som utan konkretisering betyder allt eller ingenting. Det är precis så här ett ledarskap inte skall se ut: med vaga uttalanden och allmänt ifrågasättande skapas osäkerhet, stress och oro i en lojal och hängiven grupp medarbetarare.

Att såväl promemorian som ministerns svar andas en von oben-attityd som kan få den lugnaste universitetslärares blodtryck att skena är ju också en kommunikationsmiss som riskerar att förgifta hela diskussionen.

Att vi inom högskolan skall arbeta med breddad rekrytering är ett bra och hyggligt konkret krav (i alla fall har vi konkretiserat det på vårt högskoleverkstadsgolv) som snarare behöver utvecklas och förfinas, samt läggas även på andra delar av utbildningssektorn och t ex bostads- och folkhälsosektorn. Men den här promemorian ger inga sådana förutsättningar utan bör helt enkelt skickas i papperskorgen.

Jag ställer gärna upp personligen för att informera ministern om det tunga arbete som universitetslärare på alla nivåer genomför, och som universiteten har processer kring, just för att se till att studenter förmår fullfölja sin studier. Det finns så många olika orsaker till avhopp, icke genomförda studier eller försenade studier – de flesta helt rationella och sannolikt inte så starkt relaterade till pedagogiska frågor. Vi hade gärna berättat om någon frågat.

Sista ordet är nog inte sagt i denna debatt.

 

En bref: Relativ utbildningsnivå sjunker i Sverige

Men medan många länder kontinuerligt har fortsatt satsa på sin högskola, har antalet högskoleutbildade i Sverige legat stilla sedan 2009. Våra nordiska grannar har samtliga passerat oss i antalet unga högskoleutbildade, med Norge i topp med 44 procent. Och på andra sidan Östersjön har Polen fördubblat andelen under tioårsperioden, till 41 procent.

Så skriver Maria Sundén Jelmini idag i Svenska Dagbladet. Den svenska högskolan har inte byggts ut alls sedan 2006, nya platser har egentligen bara kommit inom specifika områden och då med korttidsfinansiering, ibland också med krav på att lärosätet själv gör en omprioritering från t ex samhällsvetenskap och humaniora till vård och omsorg.

Sverige är ett litet land som lever högt på sin kreativitet, kompetens och kunskapsutveckling. Men det kräver också att unga människor snabbt slussas in i utbildning och utveckling på hög nivå. Under de senaste åren har satsningen på högskolan främst skett på forskningsområdet, inget fel i det, men även där oftast på öronmärkta områden eller genom ansökningsförfaranden som prioriterar ”more of the same”.

De stora universiteten har möjligheter att ge mer kvalificerade utbildningar till fler studenter, de mindre skulle kunna utveckla sina spetskompetenser, men det krävs fler platser från regeringen och det krävs att ökningen av forskningsmedel istället slussas till den fria forskningen (som fakultetsmedel) om vi skall understödja samhällsutvecklingen i kreativ och kompetent riktning. Våga släppa kontrollen, låt välutbildade och skickliga lärare/forskare få utveckla nygamla utbildningar och forskningsfält, ta risken att misslyckas – i annat fall stannar kunskapsutvecklingen av!

En bref: Eliminera vinstintresset i skolan!

Den ökade segregationen och de ökande klyftorna mellan skolor, och mellan elever beroende på var man går i skolan, är ett mycket allvarligt problem. Det kan leda till att ungdomar som växer upp i socialt utsatta områden ges betydligt sämre möjligheter till framtida högre utbildning. Grunden för den svenska skolan har varit och ska enligt skollagen vara en så likvärdig utbildningsmöjlighet som möjligt, och här ser vi en snabb försämring i den svenska skolan.

Så skriver en grupp ledamöter i Kungliga vetenskapsakademin, alla professorer i olika ämnen, på Brännpunkt i dagens Svenska Dagblad. Det kan inte ha undgått någon som läser denna blogg var jag står i frågan om vinstintressen i skolan, inte heller att forskning och intelligenta debattörer i flera år har påpekat det som KVA-ledamöterna nu säger än en gång och det med än starkare stöd och med än starkare argument. Jag finner det så besynnerligt att partierna som införde det fria skolvalet och släppte in företagsandan och marknadskrafterna i skolan inte kan ta ett steg tillbaka, se varandra i ögonen och säga samstämmigt:  – Det var inte det här vi tänkte oss.

Men det händer inte. Istället återkommer floskelsvar om hur bra det är med valfrihet och hur hemskt det var när t ex jag gick i skolan för många år sedan och man inte kunde välja skola (vilket inte ens är sant). Men att det är ”bra” med valfrihet måste väl ändå betyda att denna valfrihet leder till något gott? Ett instrument kan inte vara gott i sig självt. Valfrihet har blivit en ideologisk fundamentalism som många aktörer förväxlar med frihet. Frihet har många sidor, och valfrihet är definitivt en av dem. Men om valfriheten leder till oönskade resultat som ökad segregation, sämre läskunnighet och ökad arbetslöshet bland ungdomar behöver man inte ta sig en funderare då? Eller? Om mina pedagogiska metoder leder till att mina studenter lär sig mindre och färre klarar examensmålen än de gjorde med med de tidigare metoderna – eller andra lärares metoder – då skulle jag ta mig en funderare. Inte säga att ”mina pedagogiska metoder är bra i sig själva.”

Hur tänker våra politiker kring detta egentligen? Jag begriper det inte. (För jag tror inte på det cyniska svaret, som är det enda som flyter upp, att de inte bryr sig…)

 

Läs vad jag tidigare skrivit om skolpolitiken t ex här, här och här.

Artikeln har idag uppmärksammats i ett flertal medier t ex Aktuellt ikväll.