För några dagar sedan såg jag den sista halvtimmen av programmet ”Min sanning” med Sven Otto Littorin. Det visade sig dock att det kom att bli just den delen av programmet som blev den som kom att diskuteras. Programledaren Niklas Ekdal ställde ett antal frågor kring den anklagelse om sexköp som var vad som fällde Littorin, alltså slutligen fick honom att lämna jobbet som minister. Littorin bedyrade sin oskuld i detta fall men medgav – om än högst implicit – att han sexchattat under sin tid som minister. Strax därefter började diskussionen om att Littorin kommit för lätt undan.
Den kvinna som sagt sig ha sålt sex till Littorin gick själv ut i debatten. Hon hävdar där fortfarande att Littorin ”begick ett brott”. Littorin själv är också tydligt berörd av just att han anklagats för att ha begått ett brott, det är det som enligt honom själv gör honom svarslös. Sitt övriga beteende (sexchattandet, tänker jag) skäms han uppenbarligen för men tycker inte att han behöver diskutera eftersom det inte är fråga om ett brott. Dock medger han att det är ett olämpligt beteende från en minister, oavsett att han inte delar uppfattningen att han var en säkerhetsrisk.
Efter att ha tagit del av såväl ”Annas” som Littorins egen berättelse kan jag bara dela Littorins egen bedömning. Han har ingen möjlighet att försvara sig. När ”Anna” hävdar att maktens män undkommer så beror det ju i just detta fall på att hon inte anmäler det brott hon anser har begåtts. Så länge Littorin tillbakavisar påståendet så finns det inga som helst möjligheter att komma längre än så här. Jag har full förståelse för att hon inte anmäler – det är inte det. Bara att man inte både kan ha kakan och äta den, alltså man kan inte behålla sin integritet (ej anmäla) och ändå kräva av samhället att personen ifråga skall stämplas som en brottsling. Rättsväsendet kräver prövning och dom.
Om vi skall tro Littorins egen berättelse var hans omdöme mer eller mindre omtöcknat vid tidpunkten då han lämnade ministerposten. Och det var inte anklagelsen om sexköp som var orsaken utan personliga problem i samband med en skilsmässa. En skilsmässa med vårdnadstvist är enligt psykologer en av de absolut svåraste påfrestningar en människa kan drabbas av. För mig är det märkligt att detta kan pågå utan att Littorin får stöd för att klara jobbet, av allt att döma går han ju in i en utmattningsdepression. Enligt egen utsago hade Littorin inget stöd på arbetsplatsen eller i partiet – en ganska flagrant kritik som aldrig kom upp i debatten efteråt. Maud Olofsson lyfts fram som den enda som brydde sig. (Förvånar mig inte alls att just hon sträckte ut en hand.)
Så, klarar sig maktens män alltid? Uppenbarligen är det en person i balans som intervjuas i ”Min sanning”. I så motto klarade han sig. Men faktum är ju att han fick lämna sitt jobb på grundval av anklagelser om ett moraliskt mycket klandervärt brott, hans partipolitiska karriär (eller vad man skall kalla det) är slut och ett antal ärr sitter förstås kvar.
För mig är istället den stora frågan varför Littorin överhuvudtaget intervjuades i ”Min sanning”? Varför väljer redaktionen att intervjua en person vars insats i svenskt samhällsliv varit ganska marginell och vars mycket skandalomsusade avgång ännu ligger så nära i tiden att den oundvikligt hamnar i fokus? Om det inte är just så som ”Anna” säger, nämligen att Littorins enda möjlighet att rentvå sig från en anklagelse som aldrig kan prövas är att vinna folkets förtroende och genom trovärdighet, bot och bättring framstå som den av parterna man bör tro på?
Här blir ”Min sanning” en pusselbit i ett spel, medvetet eller omedvetet låter redaktionen medielogiken bli överordnad vad jag menar borde varit det givna publicistiska moraliska valet – att inte intervjua Littorin alls.
*
Lyssna också på programmet ”Medierna” som behandlade frågan i helgen.
VÄNSTRA STRANDEN 
Man slutar inte att bli förvånad över att en diskussion som denna kan pågå i ett land som betraktar sig som en rättsstat. Om Littorin har begått ett brott så finns ett sätt att juridiskt reda ut det. Man kan inte bara acceptera ett påstående som Aftonbladet driver fram med anonymt skydd. Vi vet inte vem ”Anna” är och om hon finns. Hon vill ha erkännande (påstås det) men utan att visa sig. Man erkänner inte spöken. Hon tycks ? vara en tjej som ägnat sig åt att lura dumma män med personliga problem att köpa hennes intima tjänster, för att sedan kunna förråda dem. Det är ganska vidrigt och förrädiskt. De har inte misshandlat henne och bara följt hennes önskemål. Att detta kan vara brottsligt i underlandet Sverige är också märkligt. En lag som straffar köp med inte försäljning av något hör inte hemma i en rättsstat. Det är som om man bestraffade den som köper narkotika, men inte det som säljer den.
Insiktsfullt skrivet. Märkligt att Aftonbladet driver detta baserat på en (1) anonym källa utan bevis. Kafkalikt.