Vinner alltid maktens män?

För några dagar sedan såg jag den sista halvtimmen av programmet ”Min sanning” med Sven Otto Littorin. Det visade sig dock att det kom att bli just den delen av programmet som blev den som kom att diskuteras. Programledaren Niklas Ekdal ställde ett antal frågor kring den anklagelse om sexköp som var vad som fällde Littorin, alltså slutligen fick honom att lämna jobbet som minister. Littorin bedyrade sin oskuld i detta fall men medgav – om än högst implicit – att han sexchattat under sin tid som minister. Strax därefter började diskussionen om att Littorin kommit för lätt undan.

Den kvinna som sagt sig ha sålt sex till Littorin gick själv ut i debatten. Hon hävdar där fortfarande att Littorin ”begick ett brott”. Littorin själv är också tydligt berörd av just att han anklagats för att ha begått ett brott, det är det som enligt honom själv gör honom svarslös. Sitt övriga beteende (sexchattandet, tänker jag) skäms han uppenbarligen för men tycker inte att han behöver diskutera eftersom det inte är fråga om ett brott. Dock medger han att det är ett olämpligt beteende från en minister, oavsett att han inte delar uppfattningen att han var en säkerhetsrisk.

Efter att ha tagit del av såväl ”Annas” som Littorins egen berättelse kan jag bara dela Littorins egen bedömning. Han har ingen möjlighet att försvara sig. När ”Anna” hävdar att maktens män undkommer så beror det ju i just detta fall på att hon inte anmäler det brott hon anser har begåtts. Så länge Littorin tillbakavisar påståendet så finns det inga som helst möjligheter att komma längre än så här. Jag har full förståelse för att hon inte anmäler – det är inte det. Bara att man inte både kan ha kakan och äta den, alltså man kan inte behålla sin integritet (ej anmäla) och ändå kräva av samhället att personen ifråga skall stämplas som en brottsling. Rättsväsendet kräver prövning och dom.

Om vi skall tro Littorins egen berättelse var hans omdöme mer eller mindre omtöcknat vid tidpunkten då han lämnade ministerposten. Och det var inte anklagelsen om sexköp som var orsaken utan personliga problem i samband med en skilsmässa. En skilsmässa med vårdnadstvist är enligt psykologer en av de absolut svåraste påfrestningar en människa kan drabbas av. För mig är det märkligt att detta kan pågå utan att Littorin får stöd för att klara jobbet, av allt att döma går han ju in i en utmattningsdepression. Enligt egen utsago hade Littorin inget stöd på arbetsplatsen eller i partiet – en ganska flagrant kritik som aldrig kom upp i debatten efteråt. Maud Olofsson lyfts fram som den enda som brydde sig. (Förvånar mig inte alls att just hon sträckte ut en hand.)

Så, klarar sig maktens män alltid? Uppenbarligen är det en person i balans som intervjuas i ”Min sanning”. I så motto klarade han sig. Men faktum är ju att han fick lämna sitt jobb på grundval av anklagelser om ett moraliskt mycket klandervärt brott, hans partipolitiska karriär (eller vad man skall kalla det) är slut och ett antal ärr sitter förstås kvar.

För mig är istället den stora frågan varför Littorin överhuvudtaget intervjuades i ”Min sanning”? Varför väljer redaktionen att intervjua en person vars insats i svenskt samhällsliv varit ganska marginell och vars mycket skandalomsusade avgång ännu ligger så nära i tiden att den oundvikligt hamnar i fokus? Om det inte är just så som ”Anna” säger, nämligen att Littorins enda möjlighet att rentvå sig från en anklagelse som aldrig kan prövas är att vinna folkets förtroende och genom trovärdighet, bot och bättring framstå som den av parterna man bör tro på?

Här blir ”Min sanning” en pusselbit i ett spel, medvetet eller omedvetet låter redaktionen medielogiken bli överordnad vad jag menar borde varit det givna publicistiska moraliska valet – att inte intervjua Littorin alls.

*

Lyssna också på programmet ”Medierna” som behandlade frågan i helgen.

 

Littorin och valrörelsen

Den s k Littorinaffären tycks nu ha blåst över. Regeringen har fortfarande starkt förtroende bland svenska folket. Den undersökning som Expressen redovisar idag har genomförts mitt under Almedalsveckan och under den tidsperiod då Aftonbladet publicerade ett vittnesmål om att f d arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin köpt sex strax före valet 2006. Littorin avgick och kommenterade ryktena, efter en tids tystnad, i DN den 14 juli. 

Jag ansåg att affären bara kunde få ett slut – vilket det nu än blev – om Littorin själv berättade sin historia. Vilket han också valde att göra till slut. Därefter har det varit i stort sett knäpptyst om Littorin.

Däremot anser jag inte, vilket skrivningen i Expressens artikel idag kan uppfattas som, att ”faran inte är över än”. Istället svarade jag på frågan vad som skulle kunna få Littorinaffären att påverka förtroende för regeringen. Mitt svar var att om och endast om det visar sig att ryktet om Littorin varit känt av statsministern, om han vet mer om detta eller om statsministern på något sätt personligen kan knytas till Littorins avgångsskäl då kan förtroendet för statsminstern naggas i kanten. Just nu är det ingen sannolik utveckling.

Jag har också tidigare påpekat att den mekanism som skulle kunna göra att Littorinaffären negativt påverkar förtroendet för regeringen är om det påstådda sexköpet på något sätt tolkas i perspektivet att regeringen inte har satt jämställdheten främst och/eller att moderaterna har riksdagens mest manligt dominerade väljargrupp. Inte heller detta är någon sannolik utveckling i dagsläget.

Skandaler har ingen avgörande effekt på valutgången. Istället är det troliga scenariot att Littorinaffären blir en av många bakgrundsfärger i en valrörelse som kommer att handla om sysselsättning, skatter och framtidsvisioner.