Jag är själv ganska skeptisk till den forskning som sätter samhällelig tillit i fokus som objekt för mätningar av olika slag. Särskilt kritisk förhåller jag mig till den forskning som använder social tillit som förklaring, gärna i jämförande studier, till samhällsutvecklingen. Tillit är relationell, kontextuell och tolkningsbar. Tillit är också i många avseenden en frukt av individegenskaper, uppfostran och världsåskådning. Och, frågan om tillit kan också ses i ett rationellt perspektiv – hur rimligt är det att lita på varandra? Allt beror på.
Min uppfattning är att individers kollektivt uttryckta tillit liksom den personliga tilliten är alltför sammanflätad med det samhälle vi lever i för att vara en källa till förklaring av samhällsutvecklingen. Tilliten är en förutsättning för många andra positiva ting i våra samhällen, men därmed inte sagt att den är en förklaring till dessa ting.
Med alla dessa skrupler redovisade har jag med stor behållning läst Den svala svenska tilliten. Förutsättningar och utmaningar (SNS, 2013). I boken redovisar författarna Lars Trädgård, Susanne Wallman Lundåsen, Dag Wollbaek och Lars Svedberg resultaten av ett forskningsprogram men diskuterar också den avgörande frågan, vad betyder det för vårt samhälle om tilliten försvagas.
Författarna hävdar att den omvittnat starka svenska tilliten har sin grund i en lång nationsbyggarprocess, med början någonstans i historiens gryning med det lokala tinget. Under 1800-talet skapades sedan förutsättningar för demokratin genom folkrörelsernas framväxt, reformer i statsapparaten och framför allt den obligatoriska folkskolan. Det speciella med det svenska projektet är dess kombination av individuell autonomi och kollektiv jämlikhet. Författarna framhåller särskilt lokalsamhällestilliten. Och den tilliten är inte självklart lika hög och oförstörd som den generella tilliten. Författarna menar att det är när ojämlikheten blir tydlig just i lokalsamhället som tilliten till samhället urholkas. Att vända trenden av ökande ojämlikhet är alltså avgörande för att upprätthålla den starka svenska tilliten.
Författarna lyfter fram behovet av nationell integration. Och de skriver
Historiskt har två av de viktigaste institutionerna för att socialisera unga människor in i det social kontraktet och den nationella gemenskapen varit universell folkskola och manlig värnplikt. Båda dessa institutioner har vi idag nedmonterat (värnplikten) eller pluraliserat (folkskolan). (sid 189)
Författarna betonar den aningslöshet som följde på dessa politiska beslut och menar att beslutsfattarna hade glömt dessa institutionerna historiska roll för både demokrati och integration. Särskilt berör detta de unga män som idag, precis som i början av 1900-talet, skapar sådan social oro och bekymrar såväl medier som myndigheter.
Jag är så trött på ordet ”utmaning” och tyvärr beskrivs framtiden i den här boken väldigt ofta som en ”utmaning”. För mig signalerar det ”vi ser problemen men inte lösningarna”. Det är väl hedervärt nog att identifiera problemet – varför det skulle vara en utmaning (tävling, hot om duell?) begriper jag inte. Budskapet är klart – den starka svenska tilliten till samhället i stort grundas i en alldeles egen kombination av autonomi och jämlikhet, rotad i vår nationella historia. När medborgarna upplever brister i denna kombination i sina egna närområden riskerar det tillitsfulla sociala kontraktet mellan stat och medborgare att krackelera. En sådan utveckling hotar inte bara tilliten som sådan utan underminerar de politiska möjligheterna att framöver motverka ojämlikhet och upprätthålla solidaritet. Där är boken kärna menar jag.
(Tyvärr innehåller boken partier med väldigt dåligt språk, men man kan överse med det.)
VÄNSTRA STRANDEN 
Många ord används på ett slarvigt och oprecist sätt. Tillit är ett viktigt begrepp som måste underkastas en noggrann undersökning för att förstå när ordets bruk får en entydig och träffande betydelse och inte blir bara löst prat. Därför hade vi ett seminarium för flera år sedan i Karlstad som resulterade just i en bok vars titel var ”Tillitens ansikten”.
Ska man precisera användningen av ett begrepp så måste man kunna skilja det från andra närliggande, synonyma begrepp och ord. I fallet med tillit bör man, t ex, kunna skilja mellan ”tillit” och ”förtroende”. Vi har förtroende för någon när vi förväntar oss ett visst beteende gentemot oss, även om vi är insatta i hens grunder. Tilliten kräver dessutom en viss förståelse från vår sida av den andres handlande och hans grunder gentemot oss. Tillit innebär en kombination av igenkännande och förväntan.
Att Sverige betraktats som ett tillitsfullt samhälle är kanske en sanning som håller på att förändras. ”Sverige är ett litet land” brukar demagoger säga för att ursäkta ett bristande ansvar för andra internationella problem. Sverige är dock ett väldigt stort land med väldigt få innevånare. Svenskarna har i århundraden har kunnat hålla samman och vara välkända med varandras mentalitet och åsikter. Folkhemmet skulle ledas inte bara av ”förtroende”-valda utan också att ”tillits”-skapande företrädare. I dagens situation är Sverige inte längre en någorlunda särskild oas. Globaliseringen är ett faktum och gränserna håller inte längre, hur mycket man än försöker hålla fast vid dem. Svenskar kan inte lita på människor som kommer från andra kulturer och med andra vanor och dessa främlingar kan inte känna sig (åtminstone under en ganska lång tid) annat än som (i bästa fall) välkomna gäster, annars också som problematiska grannar som man inte riktigt kan lita på . Tillit är en ömsesidig egenskap, förtroende är bara enkelriktad. Det är viktigt att skapa förtroende till varandra, men utan en komplettering om igenkännande av varandras kulturella, språkliga och t o m historiska villkor, kan man inte återutveckla tilliten i Sverige.
Kalla detta för ”integrationspolitik”, om man så vill, men det som behövs är en bättre förståelse och kunskap av varandra. Eftersom det inte handlar om två kulturers möte utan om en mångkultur och en mångtydig mentalitet, är kraven mycket svårare och större. Den svenska skolan har en stor uppgift att fylla därvidlag, men förståelsen för detta saknas.
Den svenska tilliten har en baksida, den som gör att människor som inte uppfyller alla osynliga sociala och språkliga koder som signalerar ”viet” har exkluderats i mycket hög grad i Sverige – mer än i de flesta länder. Kanske är det till och med så att det finns en direkt korrelering mellan den svenska tilliten och exkluderingen av människor med utländsk bakgrund.
När det gäller lösningar på problemet med minskad samhällelig tillit är jag övertygad om att en sådan process pågår, bortom tidningsrubrikers fixering vid det spektakulärt avvikande och SD-retorik. Jag är övertygad om att toleransen för det som avviker ökat generellt i Sverige. Att ett tidigare mycket exkluderande ”vi” luckrats upp och att det avvikande normaliserats framför allt på grund av ökade personliga erfarenheter av möten med det som tidigare betraktades som avvikande, både sexuellt och kulturellt. Det är en fråga om tillvänjning och om ett samhälleligt (och i mycket hög grad politiskt) pluralistiskt ideal som slår igenom i praktiken.
Men den typ av tillit som skapades i det nationalistiska folkhemsbygget går knappast att återskapa om de pluralistiska idealen inte ska överges. Pluralism och den etniskt laddade nationalism vi har haft i Sverige skaver betänkligt mot varandra. Tillitien i ett nytt pluralistiskt Sverige kanske inte kan nå nivåer från tiden då Sverige var som mest etniskt homogent, men samtidigt vinner svenskarna något annat, en djupare acceptans och förståelse, och till och med uppskattning av det som är annorlunda. Och för de som på något sätt avviker kan att vara annorlunda till och med ge fördelar i ett pluralistiskt samhälle där annorlundaskapet lyfts till något positivt.
JL. Ramirez: Skolan är trots allt fortfarande en mycket viktig mötesplats för människor från olika bakgrund i samhället. Det är nog så. Tillit kan INTE läras ut av pedagoger, det är något som skapas i personliga möten människor emellan.