Etikett: Jämlikhet

Biskopsgården en spegel av Göteborg

Så det är mycket av det som händer i Biskopsgården som egentligen börjar någon annanstans än i Biskopsgården. I stället handlar det om ekonomiska förutsättningar som varit sämre i vissa delar av staden under lång tid, däribland Biskopsgården, en högre grad av ohälsa och bristande förutsättningar för framgång på arbetsmarknaden. Förklaringar finns också i relationer och behov som har sina rötter i helt andra delar av staden, i den del av staden som dansar och ler.

Så skriver jag i dagens krönika på Göteborgs-postens ledarsida. Det är min andra krönika och jag väljer här att försöka vända på de etablerade perspektiven ifråga om Biskopsgården (och för den delen kunde det gälla Bergsjön eller Tynnered). Göteborg är en stad, Biskopsgården är en stadsdel i den staden. Människor som bor där eller arbetar där har relationer och kontakter i många andra delar av staden. Och problem i andra delar av staden speglas i Biskopsgården. Det avgörande bekymret med Biskopsgården (och en del andra stadsdelar) är att resurserna för att utjämna sociala och ekonomiska villkor inte ges. Lika lite som det är offrets fel att det blir utsatt för våld eller förtryck lika lite är det Biskopsgårdens fel att uppväxtvillkor och hälsa är sämre där än i Långedrag.

Den omfattande rapport som Göteborgs stad färdigställde förra året ”Skillnader i livsvillkor och hälsa i Göteborg” levererar en oerhört stor mängd fakta kring villkor i olika delar av staden och är ett första steg mot att utjämna villkoren. Stadsdelsnämnder är det knappast – jag anser att de borde avskaffas omedelbums eftersom de bidrar till att skapa områden som är ”sig selv nok” enkelt uttryckt. Rapporten från Göteborg har inspirerat sjukvårdsministern till en utredning om jämlik hälsa i landet. Bra.

Den svala svenska tilliten – nödvändig men hotad?

Jag är själv ganska skeptisk till den forskning som sätter samhällelig tillit i fokus som objekt för mätningar av olika slag. Särskilt kritisk förhåller jag mig till den forskning som använder social tillit som förklaring, gärna i jämförande studier,  till samhällsutvecklingen. Tillit är relationell, kontextuell och tolkningsbar. Tillit är också i många avseenden en frukt av individegenskaper, uppfostran och världsåskådning. Och, frågan om tillit kan också ses i ett rationellt perspektiv – hur rimligt är det att lita på varandra? Allt beror på.

Min uppfattning är att individers kollektivt uttryckta tillit liksom den personliga tilliten är alltför sammanflätad med det samhälle vi lever i för att vara en källa till förklaring av samhällsutvecklingen. Tilliten är en förutsättning för många andra positiva ting i våra samhällen, men därmed inte sagt att den är en förklaring till dessa ting.

Med alla dessa skrupler redovisade har jag med stor behållning läst Den svala svenska tilliten. Förutsättningar och utmaningar (SNS, 2013). I boken redovisar författarna Lars Trädgård, Susanne Wallman Lundåsen, Dag Wollbaek och Lars Svedberg resultaten av ett forskningsprogram men diskuterar också den avgörande frågan, vad betyder det för vårt samhälle om tilliten försvagas.

Författarna hävdar att den omvittnat starka svenska tilliten har sin grund i en lång nationsbyggarprocess, med början någonstans i historiens gryning med det lokala tinget. Under 1800-talet skapades sedan förutsättningar för demokratin genom folkrörelsernas framväxt, reformer i statsapparaten och framför allt den obligatoriska folkskolan. Det speciella med det svenska projektet är dess kombination av individuell autonomi och kollektiv jämlikhet. Författarna framhåller särskilt lokalsamhällestilliten. Och den tilliten är inte självklart lika hög och oförstörd som den generella tilliten. Författarna menar att det är när ojämlikheten blir tydlig just i lokalsamhället som tilliten till samhället urholkas. Att vända trenden av ökande ojämlikhet är alltså avgörande för att upprätthålla den starka svenska tilliten.

Författarna lyfter fram behovet av nationell integration. Och de skriver

Historiskt har två av de viktigaste institutionerna för att socialisera unga människor in i det social kontraktet och den nationella gemenskapen varit universell folkskola och manlig värnplikt. Båda dessa institutioner har vi idag nedmonterat (värnplikten) eller pluraliserat (folkskolan). (sid 189)

Författarna betonar den aningslöshet som följde på dessa politiska beslut och menar att beslutsfattarna hade glömt dessa institutionerna historiska roll för både demokrati och integration. Särskilt berör detta de unga män som idag, precis som i början av 1900-talet, skapar sådan social oro och bekymrar såväl medier som myndigheter.

Jag är så trött på ordet ”utmaning” och tyvärr beskrivs framtiden i den här boken väldigt ofta som en ”utmaning”. För mig signalerar det ”vi ser problemen men inte lösningarna”. Det är väl hedervärt nog att identifiera problemet – varför det skulle vara en utmaning (tävling, hot om duell?) begriper jag inte. Budskapet är klart – den starka svenska tilliten till samhället i stort grundas i en alldeles egen kombination av autonomi och jämlikhet, rotad i vår nationella historia. När medborgarna upplever brister i denna kombination i sina egna närområden riskerar det tillitsfulla sociala kontraktet mellan stat och medborgare att krackelera. En sådan utveckling hotar inte bara tilliten som sådan utan underminerar de politiska möjligheterna att framöver motverka ojämlikhet och upprätthålla solidaritet. Där är boken kärna menar jag.

(Tyvärr innehåller boken partier med väldigt dåligt språk, men man kan överse med det.)

Återpublicering: Socialdemokratins framtidsuppdrag – formulera politik för jämlikhet

Jag väljer idag att med anledning av att Socialdemokraternas partikongress öppnas i Göteborg återpublicera en bloggpost från den 24 september 2011:

I budgettider brukar kvällstidningarnas löpsedlar fyllas av rubriker typ ”Så mycket tjänar/förlorar du på förslag X”. Marknadsmässigt är det antagligen en korrekt bedömning att lösnummerköpen ökar med sådana rubriker, men tvärtemot vad många tror så röstar vi inte alls efter den typen av budskap. Det som kallas ”economic voting” är en mycket begränsad företeelse och hur mycket jag tjänade eller förlorade på den senaste budgeten har mycket liten betydelse för mitt partival. I sin recension (Party Politics vol 17 no 4) av två nya böcker* kring detta tema skriver statsvetaren Thomas J. Scotto att den ekonomiska röstningen t o m blir lägre i länder där staten i syfte att motverka globaliseringens negativa effekter på arbetsmarknad och välfärd väljer att vara vara expansiv. Förklaringen är att medborgarna inser både att de ekonomiska effekterna inte är en följd av politikers direkta åtgärder och att globaliseringen inte är en process som enskilda partier kan göras ansvarig för.

Socialdemokratin i Europa var länge en politiskt kraft som just försökte motverka den internationella kapitalets effekter på det enskilda landets medborgare med hjälp av en expansiv välfärdspolitik. Men såväl globaliseringen som murens fall och den ekonomiska tillväxtperiodens slut i mitten av 1970-talet har berövat socialdemokratin dess kraft. Men socialdemokratin och vänster-mitten-politiken har inte dragit sitt sista andetag, menar de amerikanska akademikerna James Cronin, George Ross och James Shoch, (historiker, sociolog och statsvetare) i sin alldeles färska antologi What’s left of the left. Democrats and Social democrats in challenging times (Duke University Press, 2011).

Socialdemokratins sätt att hantera ekonomiska utmaningar var att genom regleringar tvinga arbetsgivarna till innovationer och utveckling, samtidigt som man genom incitament ledde arbetstagarna över till tillväxtbranscher. På det sättet fick man ut mesta möjliga av kapitalismen samtidigt som en omfattande välfärdsstat och omfördelningspolitik upprätthöll jämlikhet både ifråga om inkomster och välfärdstjänster. Författarna betonar att socialdemokratins kris inte är dess ideologiska innehålls utan istället bristen på reformambitioner, samhällsvisioner och politiska projekt. Det är tron på politikens möjligheter som undergrävts av den nyliberala hegemonin menar de.

Den europeiska unionen, som delvis är en skapelse av socialdemokratin, har tagit ifrån den europeiska socialdemokratin möjligheten att lansera stora och omvälvande reformagendor. I EU-maskineriet är den liberala och marknadsdrivna agendan en gång för alla satt och med sin lojalitet till det projektet är detta heller inte någon möjligt objekt för allvarlig kritik. Den kritiken fångas istället upp av radikala vänsterpartier och populistiska nationalister.

Författarna tillbakavisar de demografiska och sociologiska förklaringar som ofta anges till socialdemokratins tillbakagång. Socialdemokratin har under perioden sedan 1970 haft ett dilemma i att tillgodose både arbetarklass och medelklass men ändå lyckats vinna val med jämna mellanrum.

Nej, menar författarna, visserligen blir aldrig socialdemokratin någon hegemonisk kraft i de europeiska samhällena igen, men blir inget annat politiskt alternativ heller. Författarnas poäng är att det politiska landskapet idag är mer fragmenterat och polariserat, något som berör socialdemokratin mest, men som gäller även andra presumtiva statsbärande partier som t ex de tyska kristdemokraterna.

Framtiden för socialdemokratin, menar författarna, ligger att bejaka den betydelse rörelsen haft som konstruktör av välfärdsstaten – den institution som center-höger-partier nu har att agera inom – och återvända till det uppdrag som var socialdemokratins ursprungliga. Plånboksfrågor spelar idag liten roll för partival, som nämnts ovan, men slutsatsen av forskningen är också att ju mindre av buffert mot de internationella kalla vindarna som staten utgör, desto större vikt kan plånboken få.

Så, det avgörande framtidsuppdraget för socialdemokratin är att formulera en politik för jämlikhet, ökad utbildning, trygga anställningar, social integration och bekämpa ökande ekonomiska klyftor. För, som författarna skriver (s 357), vem i all sin da’r skulle annars kunna göra det?

*Recensionen behandlar böckerna Duch, R M och R T Stevenson The economic vote: How political and economic institutions condition election results (Cambridge University Press 2008) samt Van der Brug, C van der Eijk och M Franklin The economy and the vote: Economic Conditions and Elections in fifteen countries (Cambrdige University Press 2007)