Vi vill inte längre försvara en samhällsgemenskap framför en annan. Då har man plötsligt mycket svårare att mobilisera.
Så säger Alain Jakubowicz, ordförande i Licra (en organisation mot anti-semitism och rasism, grundad 1928) angående bristen på kraft i den anti-rasistiska rörelsen i Europa idag. I sitt senaste nummer vittnar den franska tidskriften Le Nouvel Observateur om ett förändrat samtalsklimat i det franska samhället, ett klimat som gör det acceptabelt i många miljöer att yttra sig nedsättande om andra människor enbart på grundval av deras utseende (hudfärg, hårfärg m m) eller i förekommande fall deras födelseland. Ett antal antisemitiska brott har begåtts i Frankrike under senare år, allt från hakkors på judiska kyrkogården i Herrlisheim till morden på fyra människor utanför en judisk skola i Toulouse. Den franska historien är fylld av anti-semitism riktad såväl mot eliten som i form av våldsamma attentat och Frankrike har också den största judiska befolkningsgruppen i hela Europa.
Även i Sverige förs idag en diskussion om debattklimatet där många menar att rasismen ökar och att det blivit acceptabelt att uttrycka sig nedsättande om befolkningsgrupper som kollektiviseras i termer av t ex judar, muslimer eller afrikaner. Antalet anmälda högerextrema hatbrott ökar, åtminstone i vissa delar av landet. Samtidigt finns det ingenting som tyder på att fler människor idag än tidigare hyser rasistiska, främlingsfientliga eller invandrarkritiska uppfattningar. Tvärtom. Anti-rasistiska demonstrationer genomförs på många ställen i landet, mest uppmärksammat på senare tid i Kärrtorp, men också demonstrationerna mot rasism som en protest i samband med att SD kom in i Riksdagen 2010 var flera och omfattande.
Förklaringarna till att bilderna inte går ihop ligger i förmågan till mobilisering. Qaisar Mahmood skrev häromveckan i Svenska Dagbladet en artikel på temat att svenska anti-rasister bör försöka bortse från mindre ideologiska meningsskiljaktigheter och istället hålla ihop mot rasismen. Mahmood skriver mycket klokt om den anti-rasistiska kampen fixering vid individuella identiteter och kroppar att den visserligen är begriplig men att
Baksidan av att frågan om rasism och diskriminering individualiseras är att vi har blivit sämre på att se bortom våra särintressen och säridentiteter när vi samlas i större kollektiv för en gemensam sak. Partikularismen segrar. Vi blir splittrade i små personliga bubblor där vi endast känner gemenskap med dem vi uppfattar som våra gelikar.
Mahmood säger här ungefär samma sak som Jakubowicz i postens inledning. Nämligen att det är i kollektivet mobiliseringen är möjlig. Om den anti-rasistiska norm som har ett starkt fäste i de västeuropeiska demokratierna skall kunna upprätthållas krävs också att den reproduceras genom just en kollektiv mobilisering. Hatet mot främlingen är kollektivt mobiliserande, medan toleransen ständigt är föremål för problematisering och oavlåtligen individualiseras. Det svenska samhällets individualisering har gått hand i hand med ökad tolerans och kulturell heterogenitet – men samtidigt har fragmentiseringen gjort det allt svårare att bygga och reproducera politiska/ideologiska allianser.
Om inte alla vi som är anti-rasister, alla vi som aktivt står upp för alla individers lika värde oavsett hudfärg, religion eller kön, också förmår att skapa en kollektiv mobiliseringsgrund så kommer ryggraden i samhällets gemensamma moral att undermineras. I det kollektivet måste vi stundvis kunna leva med åsiktsskillnader och för en tid avstå från att problematisera grandet i vår grannes öga.
VÄNSTRA STRANDEN 
Jag tror att det långsiktigt bara går att bekämpa rasism med mobiliseringar FÖR något. Ungefär som nazismen förblev en marginell företeelse i Sverige under mellankrigstiden för att vi hade en stark mobilisering för att ”bygga landet” och skapa både arbete åt alla och starka sociala skyddsnät.
De som mobiliserar FÖR rasism idag gör det antagligen för att de är rädda för att själva stötas ut. Det är åtminstone Guy Standings förslag: rasism som förlorargruppers kamp mot varandra om smulor från den rike mannens bord. Därför skulle de som låter sig mobiliseras där lätt kunna vinnas för en ny form av ”bygga landet”-politik. Lämpligen kan en sådan organiseras runt omställning till fossilfritt och minimering av energi- och råvarubehov, som danska, brittiska och sydafrikanska fack just nu föreslår.