Etikett: rasism

Spelar det någon roll om vi kallar partier för rasistiska?

Under lång tid har den samhällsvetenskapliga forskningen betonat att populistiska budskap och nationalkonservativa grupper gynnas av exponering i medierna. Vi är många som med stöd av studier av både dåtida och nutida rörelser menar att politiska grupper med anti-etablissemangsbudskap tenderar att, särskilt i början, gynnas av den nyhetsvärdering som är rådande i de flesta europeiska demokratier. Små och nya partier får en synlighet de sannolikt inte själva haft råd att åstadkomma eftersom de bryter mot vad som uppfattas vara en norm i politiken om måttfullhet, icke-rasism och realism för att istället exploatera ett folkligt missnöje och populistiska budskap. En inflytelserik studie i detta ämne är Antonis Ellinas bok ”Media and the Far right in Europe” från 2010.

Men medieberättelser kan också ha en negativ effekt på stödet för partier var budskap är främlingsfientligt och rasistiskt. Elisabeth Ivarsflaten, norsk statsvetare, är den som oftast förknippas med begreppet den ”anti-rasistiska normen”, alltså att det finns hos oss som medborgare, trots fördomar, en önskan att upprätthålla ett anti-rasistiskt förhållningssätt till omvärlden och våra medmänniskor. I flera studier har hon visat att denna norm har effekt, och att bekännelsen till den också är en djupt liggande värdering. Det handlar helt enkelt om vilka vi vill vara.

I en nyligen publicerad (endast online ännu) artikel i tidskriften Ethnicities har mina kollegor docent Henrik Friberg Fernros, docent Johan Martinsson och jag visat att den anti-rasistiska normen kan ha en effekt på stödet för anti-invandrings partier, om dessa partier explicit kopplas samman med främlingsfientlighet och rasism. I en experimentstudie visar vi att det finns ett litet men signifikant samband mellan att benämna partier, som i allt övrigt presenteras på samma sätt, som främlingsfientliga eller rasistiska å ena sidan och en ovilja att stödja dem å den andra.

Självklart går det inte att dra långtgående slutsatser av ett avgränsat experiment men det är i alla fall en indikation på att närvaron av en anti-rasistiskt norm i ett samhälle har betydelse för stödet till partier som uppenbart våldför sig på den normen. Sannolikt tvingar en sådan norm även partier som skulle vilja framföra ett rasistiskt eller främlingsfientligt budskap att moderera sig, och sannolikt har journalistikens förmåga att granska, analysera och benämna partier som framför sådana budskap betydelse för det stöd dessa partier får.

Läs hela vår artikel här.

Anförande vid invigningen av Segerstedtinstitutet den 14 augusti 2015

Nedan följer den text – för läsbarheten något redigerad – som utgjorde mitt anförande vid invigningen av Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet den 14 augusti 2015. Segerstedtinstitutet skapas genom ett uppdrag från regeringen och ska vara ett nationellt resurscentrum mot våldsbejakande ideologier och rörelser.

Från en ganska undanskymd tillvaro under rekordåren har under de senaste 20 åren forskning kring främlingsfientlighet och rasism blivit både mer omfattande och mer uppmärksammad utanför akademin. Vid vår samhällsvetenskapliga fakultet finns en livaktig forskning som tar fasta på samhällsförändringar som kan knytas till migration, rasism, globalisering och relationen mellan majoritetssamhället och olika minoriteter. Bara för att nämna några få exempel behandlas ämnen som den transnationella migrationens betydelse för statsmakt och samhällsekonomi i utvecklingsländer, hälsa och ohälsa hos papperslösa i vårt eget land och framväxten av internationella anti-rasistiska sociala rörelser. De teoretiska ingångarna i samhällsvetenskapen är pluralistiska – där strukturer, historia, attityder, institutioner, individer och traditioner alla finns med.

Vad som är viktigt när satsningar på särskilda områden eller teman genomförs är att det sker i tätt samarbete med forskning och utbildning som faktiskt genomförs, och som kanske i skymundan genomförts i decennier. Risken är annars överhängande att möjligheten att få nya resurser uppfinner hjulet. Så är inte fallet här. Den satsning som nu genomförs Segerstedtinstitutet gör mig därför glad, både som prodekan och som en statsvetarprofessor som ägnat en ansenlig del av snart 25 år åt forskning och undervisning kring internationell politik, migrationspolitik, främlingsfientlighet och nationalism.

Jag har valt att koncentrera de följande minuterna kring den svåra frågan om hur vi förklarar och förstår politisk mobilisering av främlingsfientlighet och rasism. Och jag hävdar att det är essentiellt att just ha ingången att vilja förklara och förstå, inte att mäta och bedöma, det sistnämnda är en del i den större forskningsprocessen.

Främlingsfientlighet förstås i allmänhet som en attityd eller föreställning där den negativa eller t o m fientliga uppfattningen om det eller den som skiljer sig från den egna gemenskapen är styrande. Rasism är däremot en ideologisk övertygelse som innebär att människor enbart på s k rasmässiga grunder, vilket kopplas till utseende, språk, ursprung eller religion, värderas som över- och underordnade varandra i en hierarki. Särhållandet av olika s k raser är också en viktig komponent i rasism. Utifrån en attityd agerar och tänker människor, i vissa fall leder attityden till handlingar eller utvecklas till en ideologisk övertygelse. Men den som är rasist i den ideologiska meningen utmärks av mycket mer än främlingsfientlig attityd. Den som har en främlingsfientlig attityd behöver dock inte alls vara rasist i denna ideologiska mening.

Eftersom främlingsfientlighet är en attityd kan den förstärkas eller försvagas beroende på omgivningen, beroende på acceptans för attityden, beroende på sociala och ekonomiska uteslutningsprocesser eller på dialog mellan individer. Rasismen som ideologi är en mer sluten ordning med tydliga komponenter som beskriver verkligheten, andra som pekar mot en politisk utopi möjlig att nå och som rekommenderar konkreta handlingar för att nå dit. Rasism måste därför vederläggas med argument av både moralisk och empirisk art. Främlingsfientligheten däremot har inget annat att komma med än sin flytande oro, sin negativa hållning gentemot det som uppfattas främmande.

I Sverige är nivån på främlingsfientlighet låg, och sjunkande, jämfört med övriga länder i Europa. Sverige har dock små men distinkta rasistiska grupperingar som inte nått några politiska framgångar. En låg acceptans för både rasism och främlingsfientlighet i ett samhälle gör det svårt för politiska grupper med sådan agenda att växa. Men en politisk rörelse som exploaterar den främlingsfientlighet som finns bland många människor har större möjligheter, särskilt i avsaknad av andra tydliga politiska konflikter. En rörelse som markerar avstånd från en rasistisk ideologi och som istället använder sig av en politisk diskurs – alltså samhälleliga strukturer framför allt i det offentliga samtalet – som alltmer sätter kultur, traditioner, livsstil och individ i centrum, den har därför möjlighet att skaffa sig en politisk plattform på basis av en främlingsfientlig hållning.

Sverige skiljer sig från t ex Frankrike genom att vårt land inte haft någon politiskt inflytelserik kontinuerlig extremhöger. I vårt land fanns det grupper, både före och efter andra världskriget som var nazister och fascister. Men i Frankrike har den fascistiska rörelsen levt vidare inne i systemet, mycket genom kolonialkrigens mobilisering och genom starka reaktionära och nationalistiska strömningar i det allmänna medvetandet. De hölls i schack under Charles de Gaulle under under 60-talet vilket beredde marken för en fransk liberal våg under 70-talet. Men nationalismen är en urstark politisk kraft, och vi borde som statsvetaren David Art säger i sin bok ”Inside the radical right” kanske titta på åren efter andra världskriget som ett unikum i Europa då nationalismen faktiskt var tillbakapressad. I vårt land, som inte hade någon politiskt stark nationalistisk tradition skall sägas, hölls nationalismen i schack genom en stark socialdemokrati som under efterkrigstiden gjorde folkhemmet och välfärdsstaten till ett svenskt projekt, ett projekt som man genom ökad internationalisering under 1960-talet tänkte sig exportera i termer av den aktiva utrikespolitiken där varje nations självbestämmande var ett viktigt element.

Sedan mitten på 1990-talet har nationalismen i sin nygamla exkluderande variant mobiliserat nya grupper i Europas länder, ibland inom ramen för etablerade partier som använt sig av allt från högtidstal om nationella gemenskaper och dito värden till mer tydliga slagord om att hålla invandring och nya livsstilar borta från den egna bakgården. Vi vet att en svag nationalism, ett folkligt motstånd mot högerextremism och en inkluderande debatt är mekanismer som försvårar framgångar för partier med främlingsfientlig eller rasistisk agenda.

Men vi ser också hur de nationalkonservativa partier som i första hand vänder sig emot invandring, globalisering och liberalisering anpassar sig till den omgivning de befinner sig i. I europeisk forskning talas idag om en s k mainstreaming där partier som tidigare var öppet främlingsfientliga eller t o m hade rasism som grund närmar sig övriga partiers hållning och betonar mänskliga rättigheter och individens fria val som argument för sin politik snarare än blod, jord och nationell lojalitet. Var den utvecklingen slutar vet vi inte ännu – men vi vet att mycket få av dessa nationalkonservativa partier hittills fått något avgörande inflytande inom det politikområde som är deras hjärtefråga, migration.

Främlingsfientliga attityder förekommer oftare bland grupper med kortare utbildning, bland män och bland personer utanför de tre storstäderna. Och faktum är att de sambanden inte har förändrats under de senaste 20 åren. De negativa attityderna gentemot främlingar och invandrare har dock på ett generellt plan blivit mindre förekommande. Vilket inte utesluter en mobilisering av de grupper för vilka frågorna om invandring och nation är avgörande för deras politiska vägval. När de har ett parti som lyfter deras frågor skapas också en ny agenda i debatten, frågor som tidigare diskuterades från andra utsiktspunkter ses idag som en del av ett migrationspolitiskt fält. Flyktingpolitik, tiggare och utlandsföddas arbetslöshet blir delar av migrationspolitik, för 25 år sedan var de istället delar av tre andra politikområden – utrikespolitik, socialpolitik och arbetsmarknadspolitik. Ett nytt ideologisk universum tar form, en ordning som gör det möjligt att politisera medborgarnas attityder, sentiment och erfarenheter på ett nytt sätt.

I de undersökningar som jag genomför kan jag ringa in en liten grupp medborgare där synen på invandring är en indikation på en ideologisk hållning av missnöje med samhällsutvecklingen, blandat med nationalism och auktoritära värden samt svag förankring i informationsflödet. Denna grupp tror inte på vad som skrivs i svenska vanliga medier, man misstror politiker och politiska institutioner, ser med fientlighet på omvärldsförändringar, tar inte del av den offentliga debatten i bredare mening och uppfattar invandringspolitiken som roten till en upplösning av svenska normer och auktoriteter. Receptet heter stoppad invandring och därmed en given återgång till en tänkt guldålder.

De allra flesta personer som uppfattar att det finns problem med invandringspolitiken anser dock inte detta vara den viktigaste politiska frågan. De väljer därför inte parti eller politisk aktivitet i enlighet med den frågan. Genom mobiliseringen har dock frågorna om invandring ändrat karaktär i svensk debatt – de har blivit viktigare för medborgarna när de själva anger viktiga frågor och de utgör idag närmast en egen politisk åsiktdimension.

Men, vare sig strukturer eller aktörer är orubbliga storheter. Pierre Mendès France, premiärminister i Frankrike under inledningen av Algerietkriget, lyckades inte avsluta kriget utan blev istället avsatt efter åtta månader. Men hans försök att tänja den nationalistiska diskursen vann trots allt när Charles de Gaulle till slut insåg att det franska kolonialväldet måste avvecklas till förmån för en europeisk stormaktsroll. Då Frankrike inte längre var någon kolonialmakt kunde andra politiska prioriteringar genomföras och synen på den franska nationen förändrades. Mina studier av den svenska säkerhetspolisens utredningar, övervakning och registrering av nordafrikanska flyktingar och invandrare i Sverige under 50-60-talen visade på en häpnadsväckande brist på lyhördhet för den internationella situationen och en stereotypisering som inte ens ”Tintin i Kongo” lever upp till. Idag har vi istället en lagstiftning som förbjuder alla former av diskriminering och särbehandling med hänvisning till hudfärg eller religion. Den leder inte till paradiset, men avsaknaden av sådana strukturer skulle göra det anti-rasistiska arbetet så mycket svårare.

Litteratur som refereras: ”I nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947-1990” (1993), ”Främlingskap. Svensk säkerhetstjänst och konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern” (2006),  ”Colonial power and National identity. Pierre Mendès France and the history of French Decolonization” (2008) samt ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” (2014)

Publiceringsfrågan: Medierna borde snarare var mer återhållsamma

Det pågår återigen en metadebatt i mediesverige – denna gång om huruvida dagstidningar och public service i sin rapportering om brott skall ange de misstänkta eller åtalade gärningspersoners s k etnicitet.

Om vi för ett ögonblick bortser från de pressetiska reglerna, som är glasklara i sitt fokus på relevans och sanning, så menar jag att en förändrad policy avseende publicering vore helt felaktigt.

För det första är begreppet etnicitet i sig ett problem, och för det andra är den logik som implicit finns i kraven på ökad publicering i grund och botten en rasistisk logik.

Begreppet etnicitet har jag fört en fruktlös kamp mot i ett par decennier. Senast har jag i min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014) utvecklat varför jag menar att ett så luddigt begrepp borde utrangeras åtminstone ur vetenskaplig vokabulär. Kort uttryckt är det i allmänhet den som inte är som ”vi” som har en etnicitet (särskiljandet mellan vi och dom är själva syftet) och denna etnicitet kan fogas samman lite som man vill av födelseland, hudfärg, religion och/eller språk. Begreppet fördunklar istället för upplyser, det gör beskrivningar mindre exakta och det är alltför subjektivt för att fylla någon förklarande roll.

I de debatter kring publiceringsfrågan som jag följt har jag bl a hört sägas att det kan vara av vikt att veta om en flicka som ramlat från en balkong är ”kurd” eller ”svensk” (och här handlar det alltså också om olyckor!) samt om det är en ”rumän” eller en ”svensk” som knivhugger en tiggare. Först och främst är det väldigt oklart på vilket vis man inte kan vara kurd och svensk, rumän och svensk, precis som man kan vara jude och svensk, muslim och svensk eller grek och svensk. Om vi talar om medborgarskap så är det sällan alldeles klart vid tidpunkten för de första publiceringarna, och talar vi om födelseland är det samma sak. Vem är svensk – om vi inte helt enkelt tänker medborgarskap? Men det är inte alls det som de publiceringshungriga menar.

Tanken med att medierna – godtyckligt måste det bli – bör använda beteckningar som kurd eller rumän om misstänkta gärningsmän är att dessa beteckningar säger någon viktigt om det brott som ännu inte är utrett. Om en kurd eller en rumän har begått ett visst brott så innebär det, enligt dessa debattörer, med till visshet gränsande sannolikhet, att brottet också kan förklaras med de egenskaper som hen anses ha som tillhörig till ett visst kollektiv. Om någon som är ”svensk” begår ett brott tycks det dock bero på individen medan om en ”kurd” eller ”rumän” begår brott så beror det på tillhörigheten till ett kollektiv med vissa egenskaper. Dessa egenskaper räcker för att förklara den individuella handlingen. En kurdisk flicka som faller från en balkong är således alltid ett s k hedersmord och en rumän som knivhugger en tiggare är detsamma som ett internt bråk mellan fattiga. (Och lägg märke till att vi här i allmänhet talar om misstänkta personer, dessa skall i vårt land alltid betraktas som oskyldiga tills de är dömda.) Tanken att t ex den ”kurdiska” flickan är född och uppvuxen i Sverige och blir mördad av en fästman av svartsjuka eller t ex att ”rumänen” som knivhugger en uteliggare är en rumänsk diplomat som fått ett spel efter en fest är tydligen omöjlig.

Det finns ett begrepp för den logik som ligger bakom de publiceringshungrigas argument, det begreppet är rasism.

Rasism är en föreställning vars grundidé är att ta fasta på mer eller mindre synliga egenskaper som kan tillskrivas en grupp (s k ras), överföra dem på en individ som tillhör gruppen och enbart på denna grund behandla denna individ som underställd (eller överordnad) en själv. I det här fallet använder sig de publiceringshungriga också av den s k attributionsteorin – när någon som inte är ”vi” gör något dumt kan det förklaras av en kollektiv egenskap (hen är muslim), när någon som är ”vi” gör samma sak är förklaringen individuell (hen var full).

Låt oss hålla oss till de pressetiska reglerna men snarare försöka skydda både gärningspersoners och offers personliga integritet i än högre utsträckning än nu.

Hur helt vanliga människor blir massmördare

Jag blir nog aldrig riktigt densamma efter att ha läst ut ”Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare” (2007) av professorn i socialpsykologi Harald Welzer. Vissa texter, filmer och pjäser påverkar en människa på ett genomgripande och oåterkalleligt sätt. Den här boken tillhör den gruppen.

Welzer använder sig i huvudsak av rättegångsmaterial avseende polisbataljon 45 som under naziregimen utförde förintelsepolitiken i nuvarande Ukraina. Han beskriver också andra folkmord eller folkmordsliknande händelser: Son My/My Lai, Rwanda och Srbrenica. Texten är så starkt berörande eftersom Welzer torrt och sakligt berättar, analyserar och drar slutsatser och på det sättet både effektivt gestaltar det fruktansvärda och pekar på förklaringar. Han använder även Stanley Milgrams resultat, men på ett sätt som ger Milgrams studier ett annat djup och komplexitet än vad jag tidigare sett.

Welzers grundläggande tes är att när en åtskillnad mellan ”vi” och ”dom” genomförs, mot bakgrund av ett kriterium som skapar tillhörighet för den ena och främlingskap för den andra – så har första steget mot förintelsen tagits. När den subtila normförskjutningen sker kanske vi knappt märker det, vi noterar en ny lag eller förordning, vi ser en praktisk ordning där några behandlas si och andra så. Kanske tillhör det t o m den effektiva statsförvaltningens signum att denna nya verklighet etableras effektivt och smidigt. Welzer skriver att judarnas öde beseglades därmed redan när en tysk förordning år 1933 bestämde vilka kriterier som gällde för en ”arier” och för en ”jude”. (s 229)

När väl denna ordning är införd, accepterad och normen därmed förskjuten blir stegen mot utfrysning och förvisning allt lättare. Ett nödvändigt kriterium för att få vanliga människor, som Welzer uttrycker det, att begå massmord är att dessa mord utförs på en grupp som utdefinierats ur ”vi:et” och för att lösa ett problem som ryms inom normen. Det börjar med att en tysk byter trottoar för att slippa möta en jude och slutar i en förintelseoperation i Babi Jar.

Welzer pekar på hur Milgrams experiment inte bara visat att vem som helst kan fås att ge andra människor dödliga strömstötar genom lydnad, utan också att det behövs ganska lite för att få människor att vägra göra just detta.  ”Lydig är inte någon man är, skriver Welzer, utan något man bestämmer sig för att vara.” (s 106)

När bestämmer sig då en människa för att lyda order och förinta sina medmänniskor? När medmänniskan inte längre är en medmänniska utan istället har flyttats ut ur denna gemenskap, när man delar de överordnades referensramar och uppfattning om ”problemet” som skall lösas, när man är orolig för att lämpa över en svår uppgift på sina kamrater och när man vill ”hjälpa till” så att uppgiften blir så tekniskt och praktiskt genomförbar som möjligt.

Welzer betonar att det inte finns någon given eller naturlig gräns för vad människor kan ta sig till. Vår tillvaro är social, när någon liten koordinat i detta sociala universum förskjuts kan också verkligheten förändras på ett sådant sätt att saker och ting som tedde sig overkliga helt plötsligt är verkliga. Vad kan vi då lära och hur skall vi försöka förhindra framtida folkmord och förintelseprojekt? Autonomi. Människor som är autonoma och alltså förmår att själva värdera och fatta egna beslut är mindre benägna att följa med strömmen i den normförskjutning som alltid föregår ett folkmord. Men autonomi är ingen tankeprocess, betonar Welzer, autonomi kräver att människor får uppleva kärlek, lycka och närhet.  Tyvärr, skriver han, har vi ännu inte hittat en samhällsmodell som fullt ut ger möjlighet att motarbeta individers oreflekterade vilja att inordna sig i grupper för att slippa ifrån individuellt ansvar.

Welzers bok är bitvis ohyggligt plågsam läsning, men helt utan sensationsmakeri eller moraliserande floskler.  Sebastian Haffners bok ”En tysk mans historia” är en samtida skildring inifrån det Tredje Rike som Welzer skildrar s a s i efterhand. Båda böckerna är ytterst aktuella i vår tid.

Barbro Eberans recension i SvD av det tyska originalet (2006).

En partisk betraktelse om opartiskhet

När jag hörde Cilla Benkö i SvT Debatt i torsdags vägra svara på frågan om en medarbetare vid Sveriges Radio aktivt kunde ta avstånd från ett demokratiskt inröstat nazistiskt parti i en svensk parlamentarisk församling trodde jag inte mina öron. Jag frågade en närstående om jag hade hört det jag trodde jag hört. Jo, jag hade hört rätt. Benkö måste ha ansett det vara en så trivial fråga att hon inte ansåg sig behöva ge ett klart svar och istället svarade hon precis motsatsen till vad hon i efterhand säger sig ha menat. Hon har också försvarat sig med att hon blivit avbruten.

Alltihop började med att Soran Ismail stängdes av från Morgonpasset i P3 där han varit s k sidekick (alltså en person som småpratar med programledaren och vars roll är att sticka ut lite grand, retas lite om man så vill.) Anledningen sägs vara att Ismail ”vill vara aktiv valrörelsen”. Varför denna fråga alls kom på bordet känner jag inte till, men någon måste rimligen ha ställt Ismail frågan om han ville vara med i radio eller vara aktiv valrörelsen. Ställs denna fråga till alla programledare och fasta medarbetare? Har någon frågat Tomas Ramberg eller Olle Hägg samma sak? Jag vet inte. Kanske.

I Studio Ett (från 17 minuter in) i fredags använde Benkö samma härskarteknik som i SvT Debatt men nu mot forskaren Lena Berggren då denna inte fick tala till punkt (21.40 in) och därför tappade momentum. Benkö avbröt också programledaren (vars chef hon är) genom att då hon fick en fråga efter 30 sekunders eget talande säga ”om jag får prata till punkt nu” (17.26 in). Benkö får därefter prata oavbruten i ytterligare en minut och tio sekunder. Totalt en och fyrtio. Vilket är länge i detta sammanhang. Benkö avbryter senare återigen programledaren (19.38 in) med ett ”vänta nu”. Benkö svarar inte heller på frågan från programledaren om vilken etikett ”vi” sätter på SD när Benkö själv skiljt ut Svenskarnas Parti från Sverigedemokraterna. Hon fortsätter istället prata om det hon själv vill prata om. Först efter programledarens hänvisning till granskningsnämnden säger Benkö att SD är ”ett främlingsfientligt parti” men tillägger samtidigt att Jimmie Åkesson skall höras i partiledarutfrågningarna (vad det har med saken att göra?) Om nu Benkö anser att det självklart att SD är ett främlingsfientligt parti framstår det väldigt underligt att Sveriges Radios programledare inte skall ta ställning mot det partiet (vilket jag tycker vore fel att göra) just med hänvisning till de riktlinjer om demokrati som Benkö just hänvisat till. Benkö tycks inte kunna skilja mellan å ena sidan att det är OK att en programledare uttalar sig om SD som ett främlingsfientligt parti och å andra sidan hur SD skall bemötas som kampanjande parti i valrörelsen.

Benkö tycks ha problem med medieträningen; om det är något vi som ofta medverkar i Sveriges radio vet så är det att vi så gott som aldrig ”får tala till punkt”. Och det är inget konstigt med det. Särskilt inte när man inte håller sig till saken. Det konstiga är att radions högste chef inte förstår det. Eller tycker hon möjligen att just hon skall få göra det ingen annan får? Att hon auktoritärt avbryter sina egna medarbetare ger ett litet märkligt intryck av ledarskapet.

I flera av sina uttalanden har Benkö uttalat sig förvirrande kring rasism, Sverigedemokraterna och demokrati. Hon blandar det faktum att ett parti ställer upp i val med partiets ideologi, hon blandar en analytisk etikett på ett parti (nazism) med partiets egen uppfattning och hon blandar samman programledare/sidekickar som är aktivistiska anti-rasister och som är partipolitiskt aktiva (för/emot).

Soran Ismail blev inte som en del tycks tro avstängd för att han ville kampanja för/mot ett visst parti utan för att han var en anti-rasistisk aktivist. Jag kan ibland undra om han blev avstängd för att han råkade befinna sig på Kungsgatan när några sedermera Sverigedemokratiska riksdagsledamöter bråkade med honom.

***

Jag ser en livsfarlig utveckling personifieras i Benkös och andras agerande. Vi vet genom historien att det är när normerna om vem som är vi och vem som är dom börjar förskjutas som det första steget mot apartheid/utrotning/förintelse tas. Det finns ingen anledning att bli alarmist men det skrämmer mig fruktansvärt att frågor om mänskliga rättigheter, om allas lika värde, om humanism och medmänsklighet blir en fråga för Sveriges Radios opartiskhets-begrepp! Opartisk kan man vara i relation till parter, t ex i valtider i relation till politiska partier. Om dessa valts in eller inte i någon parlamentarisk församling har inte med opartiskhet att göra. Huruvida partiet är invalt eller ej är en fråga om möjligheten till ansvarsutkrävande – och därmed också för mediernas granskande roll, en av de viktigaste i en demokrati.

Opartiskhet får aldrig innebära att inte ta ställning i frågor som rör mänskliga rättigheter, alla människors lika värde och medmänsklighet. Journalistikens centrala roll i demokratin är att hjälpa medborgarna att utkräva politiskt ansvar genom att granska makten och genom att ifrågasätta maktutövningen. Spjärn i detta arbete tar journalistiken i historien och i de mänskliga rättigheter som miljoner människor politiskt kämpat sig till – och fortfarande kämpar för. Om journalistiken i sin ängslighet tappar denna roll står sig medborgaren slätt på en såväl kommersiell som politisk åsiktsmarknad.

Läs gärna idag Ola Larsmos långa text om Bollhusmötet i Uppsala, för imorgon 75 år sedan. Läs och begrunda. Och fundera sedan på begreppet ”opartiskhet”. Minervas uggla flyger i skymningen.

Rasismen kan bara bekämpas kollektivt

Vi vill inte längre försvara en samhällsgemenskap framför en annan. Då har man plötsligt mycket svårare att mobilisera.

Så säger Alain Jakubowicz, ordförande i Licra (en organisation mot anti-semitism och rasism, grundad 1928) angående bristen på kraft i den anti-rasistiska rörelsen i Europa idag. I sitt senaste nummer vittnar den franska tidskriften Le Nouvel Observateur om ett förändrat samtalsklimat i det franska samhället, ett klimat som gör det acceptabelt i många miljöer att yttra sig nedsättande om andra människor enbart på grundval av deras utseende (hudfärg, hårfärg m m) eller i förekommande fall deras födelseland. Ett antal antisemitiska brott har begåtts i Frankrike under senare år, allt från hakkors på judiska kyrkogården i Herrlisheim till morden på fyra människor utanför en judisk skola i Toulouse. Den franska historien är fylld av anti-semitism riktad såväl mot eliten som i form av våldsamma attentat och Frankrike har också den största judiska befolkningsgruppen i hela Europa.

Även i Sverige förs idag en diskussion om debattklimatet där många menar att rasismen ökar och att det blivit acceptabelt att uttrycka sig nedsättande om befolkningsgrupper som kollektiviseras i termer av t ex judar, muslimer eller afrikaner. Antalet anmälda högerextrema hatbrott ökar, åtminstone i vissa delar av landet.  Samtidigt finns det ingenting som tyder på att fler människor idag än tidigare hyser rasistiska, främlingsfientliga eller invandrarkritiska uppfattningar. Tvärtom. Anti-rasistiska demonstrationer genomförs på många ställen i landet, mest uppmärksammat på senare tid i Kärrtorp,  men också demonstrationerna mot rasism som en protest i samband med att SD kom in i Riksdagen 2010 var flera och omfattande.

Förklaringarna till att bilderna inte går ihop ligger i förmågan till mobilisering. Qaisar Mahmood skrev häromveckan i Svenska Dagbladet en artikel på temat att svenska anti-rasister bör försöka bortse från mindre ideologiska meningsskiljaktigheter och istället hålla ihop mot rasismen. Mahmood skriver mycket klokt om den anti-rasistiska kampen fixering vid individuella identiteter och kroppar att den visserligen är begriplig men att

Baksidan av att frågan om rasism och diskriminering individualiseras är att vi har blivit sämre på att se bortom våra särintressen och säridentiteter när vi samlas i större kollektiv för en gemensam sak. Partikularismen segrar. Vi blir splittrade i små personliga bubblor där vi endast känner gemenskap med dem vi uppfattar som våra gelikar.

Mahmood säger här ungefär samma sak som Jakubowicz i postens inledning. Nämligen att det är i kollektivet mobiliseringen är möjlig. Om den anti-rasistiska norm som har ett starkt fäste i de västeuropeiska demokratierna skall kunna upprätthållas krävs också att den reproduceras genom just en kollektiv mobilisering. Hatet mot främlingen är kollektivt mobiliserande, medan toleransen ständigt är föremål för problematisering och oavlåtligen individualiseras. Det svenska samhällets individualisering har gått hand i hand med ökad tolerans och kulturell heterogenitet – men samtidigt har fragmentiseringen gjort det allt svårare att bygga och reproducera politiska/ideologiska allianser.

Om inte alla vi som är anti-rasister, alla vi som aktivt står upp för alla individers lika värde oavsett hudfärg, religion eller kön, också förmår att skapa en kollektiv mobiliseringsgrund så kommer ryggraden i samhällets gemensamma moral att undermineras. I det kollektivet måste vi stundvis kunna leva med åsiktsskillnader och för en tid avstå från att problematisera grandet i vår grannes öga.