Göran Hägglund sommartalar på Gekås stora bilparkering i Ullared. Sannolikt är det en plats där han och partiet tänker sig att möta det verklighetens folk som han en gång visade särskild omsorg om. Samtidigt är jag inte säker på att Palestinafrågan och kampen mot antisemitism är självklara frågor för att stoppa väljarflykten från partiet. Å andra sidan kommer Hägglund snart in på de frågor han som minister haft ansvar för, sjukvård och omsorg. Kristdemokraterna går till val på att förstatliga sjukvården, men fortsätter också att driva den ideologiska linjen att lämna allt fler beslut till enskilda familjer. Inte bara i familjepolitiken utan också inom hela omsorgsområdet. En linje som partiet faktiskt hållit fast vid, oavsett vilka termer som stått i fokus.
Hägglund är inte individualist och inte kollektivist, säger han. Visserligen är kristdemokratin en specifik ideologisk riktning i europeisk politik men analytiskt hör denna riktning hemma inom socialkonservatismen och är därmed kollektivistisk. Betoningen av familjen som kollektiv pekar också otvetydigt på dessa rötter. Någon problematisering av alla de målkonflikter som uppstår mellan barnens frihet och föräldrarnas, mellan bibehållna hierarkier och social förändring eller mellan individuell och kollektiv rationalitet hittar jag inte hos Hägglund.
De tre mindre partierna inom Alliansen (C, Kd och Fp) profilerar sig starkt inför det kommande valet. Centerpartiets Annie Lööf visade i sitt sommartal häromdagen att de gamla centerfrågorna åter kom till heders, Jan Björklund använde mycket av sin tid i sommartalet i Göteborg till att prata om folkpartiets traditionellt starka jämställdhetsfrågor – feminism och kvinnors rättigheter – och idag lyfter Göran Hägglund fram familjen, företagsamheten och Mellanösternfrågorna. Hägglunds betoning påminner för övrigt lite om den ideologiska profil som ledde till en ledarstrid i partiet och den tidigare kommun- och finansminister Mats Odells avgång.* För de två andra partierna är fyra-procents-spärren inte någon överhängande hotbild just nu, men för Kd är det litet värre. Ett nödvändigt kriterium för fortsatt Alliansregering i nuvarande opinionsläge är att Kd är med i Riksdagen även den 15 september i år. Under sommaren har det sett något litet bättre ut för Kd, valrörelsen och den stigande politiska temperaturen mobiliserar både kärntrupper och mer lättrörliga sympatisörer. Men fortfarande är det mycket osäkert om partiet åter kan ta en plats i Riksdagen – med Centern på torrare mark än tidigare och ett Kd som i alla fall i sommar sniffat på fyra-procents-ribban kan chanserna öka.
Kristdemokratin representerar en specifik och egen ideologisk riktning i svensk politik. Sannolikt har ett långt socialdemokratiskt regeringsinnehav och en väl utbyggd välfärdsstat gjort socialkonservatismen som ideologi mindre relevant i Sverige än t ex i Tyskland, vars socialdemokrati inte haft samma pragmatiska inriktning som den svenska. Samtidigt är det lite märkligt att de tre liberala partierna C, Fp och M (där C och M lämnat sina tidigare ideologiska intressebaserade rötter till förmån för en allmän liberalism) alla kan rymmas i ett svenskt ideologiskt spektrum – men att kristdemokraternas unika profil har så svårt att få fäste ens idag.
Min uppfattning är att Alliansen visserligen varit en möjlighet för Kd att få regeringsmakt men att partiet ideologiskt suddats ut av nu åtta års regerande under den moderate, men just liberale, finansminister Anders Borgs färla…
Valet är den 14 september. Först då vet vi om verklig socialkonservatism fortfarande finns som svenskt fenomen.
* Frihet, Flit, Företag och Familj (FFFF)
VÄNSTRA STRANDEN 