I Kanada uppfattas – precis som i Sverige – ett fullt och jämlikt deltagande i ekonomiska, sociala och politiska systemen som ett mått på inkludering. Men det målet blir allt svårare att nå. Ny forskning stödjer att det primärt är ekonomisk integration (arbete, bostad) som är nyckeln till det fortsatta stödet för en generell välfärdsstat, inte att dela värderingar och kulturell identitet. Politiskt är det alltså rimligare att tro att de nya skiljelinjer som Bricker och Ibbitson finner förklaras av bristande ekonomisk integration, inte av värderingsskiften.
Idag publicerar Dagens Nyheter på kultursidan en recension jag skrivit av boken ”The big shift. The seismic change in Canadian politics, business and culture and what it means for our future” (HarperCollins 2013). Tyvärr har DN satt en missvisande rubrik på texten som handlar om hur den kanadensiska partipolitiken förändrats från ett tydligt liberalt dominerat politisk samtal kring individuella friheter och rättigheter till en konservativt dominerad diskussion som fokuserar på värderingsskillnader. Boken menar att förklaringen är demografisk – alltså kan hänföras till en förändrad invandring och förändrade värderingsmönster i dessa grupper – medan jag menar att det snarare handlar om partipolitiska positioneringar och förmåga att ekonomiskt integrera nya grupper.
VÄNSTRA STRANDEN 