En bref: Opinionsläget är inget pålitligt stöd för politiska reformer

Svensk politik idag tampas fortfarande med avgörande frågor kring ekonomisk och social jämlikhet samtidigt som debatten cirklar kring frågor som vi tidigare inte ansett ligga inom den politiska sfären överhuvudtaget. Vår välfärd och solidaritet utsätts för stark press genom ökande ekonomiska och sociala klyftor samtidigt som statsmakten undviker de svåra frågorna för att i stället debattera sådant som borde höra till den mellanmänskliga sfären (hur man hälsar eller vad man har på huvudet). Politiskt ledarskap saknas där vi borde kunnat förvänta oss att finna det.

I årets sista söndagskrönika den 29 december 2019 i Borås tidning reflekterade jag kring historiska opinionslägen. I en tid som politiskt kännetecknades av kampen för daghem, kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden, fri abort och smärtlindring vid förlossning ansåg två tredjedelar av svenskarna att gifta kvinnor skulle avskedas först om det blev ont om arbete. Implicit låg att deras män kunde försörja dem, de hade ju helt enkelt ett val – att bli hemmafru. Nu blev inte denna hållning den som segrade utan tvärtom är idag förskola, kvinnors rätt till förvärvsarbete, fri abort och smärtlindring självklart.

Så, opinionsläget är sällan något pålitligt stöd för politiska reformer. Snarare tycks opinionen oftast anpassa sig till förändringar som drivs fram av ett politiskt ledarskap – och finner dem oftast både användbara och rimliga. Men frågorna i olika undersökningar säger mycket om den tid de ställs i, kanske är det snarast frågorna som uttrycker den politiska diskursen allra tydligast.

Och vi ställer faktiskt fortfarande frågor om ekonomisk jämlikhet – ett tillstånd som 60-70 procent fortfarande vill uppnå. Men frågor om att avskeda gifta kvinnor ställs inte längre.

 

En bref: Ängslighet är ingen bra kompassriktning i politiken

Hur blev nostalgi och tillbakablickande svensk politiks nya riktmärke?

En avgörande orsak är Sverigedemokraterna. Sedan snart tio år har en national-konservativ politisk agenda stöpt om svensk politik, och detta trots att det parti som initialt mobiliserat på den agendan aldrig haft mer än knappt var femte väljare bakom sig i val. Feministiska vägval, mångkulturella öppningar och individuella rättigheter är politiska framgångar som den national-konservativa ideologin ser med stor skepsis, för att inte säga fientlighet, på. Men övriga partier har i sin överdrivna ängslan för att förlora både politiskt fotfäste och väljare inte gemensamt tagit strid för de vägvinnande reformer man tidigare drivit och genomfört. Istället har den politiska debatten krympt sig till lagom storlek för den framgångsrike nykomlingen och den national-konservativa agendan blivit dominerande.

Så skrev jag i en ledarkrönika på Borås tidning den 3 november i år. Tyvärr tycks även den nya året präglas av ängslan, oro och tassande. Framtiden är oviss, det har den onekligen alltid varit, men aldrig har väl dåtiden använts så flitigt som politiskt tillhygge.

Det politiska ledarskap som krävs för att peka ut en riktning för framtiden tycks fullt upptaget med att positionera sig i relation till dåtiden. Vår bästa tid är nu – och det kommer den att vara även framgent. Så kasta de nostalgiska politiska flosklerna på sophögen, använd principiella moraliska argument för reformer, plocka upp kartan och ta kompassen i handen – ta sikte framåt.

En bref: Tveksamt om det blir några resultat av migrationspolitiska kommittén

I veckan har den parlamentariskt sammansatta migrationspolitiska kommittén påbörjat sitt arbete. Syftet är att enas om en långsiktig och brett förankrad migrationspolitik vårt land. Men uppgiften är omöjlig redan från början; de politiska partierna står längre ifrån varandra inom det här området än någonsin.

(…)

Det migrationspolitiska området är idag politiskt hetare än någonsin och det gäller även synen på integrationen. Min kollega Constanza Sanhueza Petrarca och jag visar i ”Storm och stiltje” också att uppfattningen om integrationsförslag hänger starkt samman med vår partipolitiska uppfattning och vår egen ekonomiska situation. Bedömer vi åtgärderna i relation utifrån resultat eller på grundval av vem som föreslår dem, eller hur vi själva påverkas av dem?

(…)

Migrationspolitiska kommittén riskerar tyvärr att öka motsättningarna och försvåra möjligheterna för framtida kompromisser.

För att få andra perspektiv och nya ingångar hade det varit bättre att satsa på en bred migrationspolitisk expertutredning som sedan gett möjlighet till dialog och kompromiss.

Så skrev jag i en ledarkrönika i Borås tidning söndagen den 8 september i år. Kritiken mot den parlamentariska utredningen riktar sig emot möjligheten att få ett resultat som kan omsättas i politisk handling.

Vi såg tidigare i höst hur samtalen om gängbrottsligheten bröt samman just eftersom partierna har så diametralt olika – och djupt ideologiskt impregnerade – verklighetsbilder. Politikens styrka är inte att sitta ned och hitta goda intellektuella svar på svåra samhällsfrågor, politikens styrka är att skapa ideologiska alternativ och att formulera och genomföra reformer och åtgärder.

Gärna integration – men hur? Skiljelinjer i synen på integrationspolitiska åtgärder

I Ulf Kristerssons tal ikväll i Almedalen tog integrationspolitik (i detta sammanhang handlar det alltså om politik var syfte är att underlätta invandrares inkludering i det svenska samhället) en prominent plats. Eftersom olika länder har olika traditioner när det gäller vilka medel och vilken styrning som används i syfte att underlätta inkluderingen, och eftersom historien ser väldigt olika ut även för länder som tycks relativt likartade är det svårt att jämföra utfall av integrationsåtgärder. Frankrike och Storbritannien var imperier där miljontals människor runt jorden var del av den franska eller brittiska gemenskapen, naturligtvis har det påverkat hur dessa länder idag ser på inkludering av nytillkomna, bara för att ta ett exempel. Enligt MIPEX, en EU-gemensam tjänst som med hjälp av en stor mängd indikatorer bedömer utfallet av ett stort antal västländers integrationspolitik, hamnar Sverige i topp avseende integration. Självklart behöver inte det betyda att allting som görs i vårt land är det bästa av möjliga alternativ, men det indikerar att Sverige inte på något sätt har lyckats sämre än andra länder.

En annan vinkel på integrationspolitikens olika instrument är vilket opinionsstöd de olika medlen har. I den senaste SOM-publikationen ”Storm och stiltje” (nationella SOM-undersökningen 2018) har jag tillsammans med statsvetarkollegan Constanza Sanhueza Petrarca skrivit om stödet för olika svenska integrationspolitiska instrument. I korthet är resultaten att de mest populära medlen är svenska för invandrare, SFI, och samhällsorienterande kurser men också särskilda praktikplatser och anti-diskrimineringsåtgärder har starkt stöd. Lägre stöd har sänkta ingångslöner, särskilt anvisade bostäder och lägst stöd har hemspråksundervisning.

Stödet för de olika åtgärderna samvarierar med partipreferenser liksom med utbildningsnivå och ekonomiska förutsättningar – partier som har en positiv syn på mångkultur tenderar att ha sympatisörer som är mer positiva till hemspråksundervisning medan partier som är mer orienterade mot assimilering har sympatisörer som är mer positiva till längre ingångslöner. Personer med högre utbildning och högre inkomst är mer positiva än andra till lägre ingångslöner.

En övergripande slutsats är att stödet för integrationspolitiska åtgärder av ekonomisk/arbetsmarknadsnatur har samband med individens egna socio-ekonomiska förutsättningar, åtgärder av mer strukturell/politisk natur har samband med partipolitiska preferenser och kulturella/språkliga åtgärder har samband med individuella egenskaper som t ex kön och ålder.

 

 

En bref: Verkligheten vinner alltid, eller?

Men i västvärlden har politiken alltmer utvecklats till en form av publiksport där aktörernas förmåga att vinna debatter och sätta hjärtan i brand hos sina hejarklackar blivit avgörande. Vaga och mångtydiga politiska verklighetspåståenden fyller funktionen att bekräfta sin egen och anhängarnas verklighetsbild – inte att vara sanna. Längst har kanske Donald Trump gått som enligt en krönika i SIDAs utmärkta tidskrift Omvärlden sägs ha satt ihop sitt valmanifest genom att dela förslagen på twitter och använda dem som fick flest delningar. Samma sak sägs där om Volodymyr Zelensky, komikern som har stora chanser att bli Ukrainas näste president; hans politiska bakgrund består i att ha spelat president i en TV-serie och även hans politiska program har snickrats samman genom tips från egna anhängarna på sociala medier. Verkligheten, eller sanningen i generell mening, har väldigt lite med saken att göra.

Så skrev jag in dagens krönika i Borås Tidning denna påskdag 2019. Men verkligheten är faktiskt möjlig att säga något om, och vad mera är, de stora politiska frågorna handlar i grund och botten om verklighetsbilder.

Men dessvärre har utanverket – alltså föreställning och publikfrieri – blivit allt viktigare i debatten. Snarare än att verkligen diskutera sakfrågorna så är det de klatschiga formuleringarna och de nya och oväntade ansiktena som vinner mark i politikens verklighet. Idag tycks komikern Zelenskyi ha vunnit presidentvalet i Ukraina, i USA huserar en f d dokusåpastjärna i Vita Huset och i Italien leddes koalitionsregeringens ena part tills helt nyligen av en komiker och skådespelare. Någonstans har referenserna till verkligheten gått förlorade.

Ändå går det faktiskt att ha rätt eller fel om samhällsfenomen; t ex är arbetslösheten nu högre eller lägre än vid en annan tidpunkt, det finns rimliga förklaringar till att den är det och det går också att i huvudsak peka ut aktörer och processer som är orsak till det ena eller andra. Ett sådant förhållande utesluter inte att man kan ha olika uppfattningar om huruvida det är bra eller dåligt, rätt eller fel och värt priset eller inte. Men det är en helt annan sak än verklighetsbilden.

Så, låt oss återvända till verkligheten och låt våra politiska strider handla om vad som är viktigt och relevant i verkligheten och inte om en åsikt är sann eller inte.

En bref: Mediepopulismen kväver det demokratiska samtalet

I en studie av italienska politikers sociala medier-agerande (facebook) visar de två italienska medieforskarna Mazzoleni och Bracciale (2018) att konsekvensen lätt blir att en ”endemic populism” (inhemsk populism) sväljer all politisk debatt. Jag ser även hos våra medier en glidning från argumentation och belägg till en vädjan till oreflekterade instinkter och längtan att smekas medhårs.

Just det sistnämnda är också populismens politiska strategi. Mediers osäkerhet om sin roll – måttstock eller vindflöjel? – krymper samhällsdebatten och urholkar demokratin. Jag skulle gärna med det brittiska underhusets talman John Bercow vilja hojta ”Order! Order!” med tordönsstämma. Frågan är varför vi inte själva ser hur vi glider ner i debattens kvicksand.

Så skrev jag den 24 mars i söndagskrönikan i Borås Tidning och diskuterade mediernas dramaturgi kring politisk debatt, en dramaturgi jag menar är skadlig för ett gott samtal.

Sedan jag skrev den här texten har jag gång på gång sett liknande scener spelas upp i Sveriges Televisions nyhetsmagasin på bästa sändningstid (i den mån det finns en sådan längre). Gång på gång letar redaktionen upp motpoler som inget har att säga varandra och därmed inte heller ökar insikterna för den som tittar. Och lika ofta ser jag dåligt pålästa programledare som istället ställer frågor som implicerar att den svarande accepterar en verklighetsbeskrivning som är biased till förmån för det ena eller det andra. Det verkar inte som om journalisterna fullt ut inser att kampen om verklighetsbeskrivningen är en av de mest, för att inte säga den mest, centrala i politiken.

Så, har du slutat slå dina barn, din fru eller din hund? Eller, är det acceptabelt att köerna till en viss operation är två år? Kanske också, tänker regeringen/myndigheten göra något åt den ökande arbetslösheten i en viss grupp? Och framförallt, skall personen X verkligen behöva ha det så här? (Efter ett uppenbart förskräckande reportage).

Sådana typer av frågor borde vara bannlysta i alla politiska samtal och diskussioner – för många år sedan kunde man skriva avhandlingar om argumentationer och försanthållanden/antaganden i den politiska debatten. Idag är den uppgiften inte bara så mycket svårare eftersom argumentationen sällan är annat i bästa fall implicit; frågan är också varför det alls är relevant eftersom vare sig argument eller antaganden tycks ha någon styrande roll i diskussionen.

Det förhållandet är något som oroar mig.

You want it darker? We kill the flame.

En bref: Svensk politik går in i en ny tid

Vi har att leva med en ny politisk skiljelinje. Sannolikt kommer den att skörda sina offer i termer av partier som får lämna riksdagen, kanske får de också lämna partisystemet, medan andra partier kommer till och åter andra lyckas överleva genom att ömsa skinn.

Konflikten mellan vänster och höger – mellan fördelningsmodeller för ekonomiska resurser – försvinner inte. Tvärtom utgör den en av det nya partisystemets två axlar. Men på samma sätt som efter den industriella revolutionen vid förra sekelskiftet krävs nu politiska ledare som förmår mobilisera medborgare genom att engagera sig i och stå upp för distinkta ideologiska perspektiv på samhällsutvecklingen.

I en essä på Dagens Arena fick jag möjlighet att utveckla resonemangen kring den turbulenta politiska utveckling som Sverige just nu går igenom avseende partier, opinion och sakfrågor. Jag beskriver utvecklingen från ett stabilt fempartisystem via förändrade konfliktlinjer till en tid av skinnömsning för hela partisystemet.

Mot bakgrund av statsvetenskaplig teoribildning och bred empirisk europeisk forskning går det att något urskilja förklaringar, betydelse och konsekvenser av en ny skiljelinjes inträde. Men också av politiska strukturella förändringar som rör medialisering, globalisering, digitalisering och europeisering.

Partierna befinner sig i en delvis okänd terräng, kompassnålen snurrar för både partiledare och väljare ibland. Men det hjälper knappast med gamla kartor eller att klamra sig fast vid minnesbilder av hur det var förut.

Läs gärna essän här.