Kategori: Politisk opinion

En bref: Nej det var inte en våg av svenska väljare som under 90-talet ville ha mer restriktiv invandringspolitik

SOM-undersökningarna ett år efter valet, 1992, visar också att motståndet mot att ta emot flyktingar då var som störst; 65 procent ansåg att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Därefter sjunker motståndet under hela 1990-talet. År 2000 ansåg 43 procent av svenskarna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar, 29 procent att det var dåligt. Att tolka den utvecklingen som en stark önskan om mer restriktiv migrationspolitik ter sig orimligt.

Så skrev jag i en krönika i Tidningen Dagen den 30 maj. Det finns en mytologi som går ut på att alla svenska partier som under 1990-talet motarbetade en efterfrågan på mer restriktiv flykting- och invandringspolitik. Detta är i sin tur orsaken till att Sverigedemokraterna (SD) kunde växa till sig under 00-talet och sedan komma in i riksdagen 2010. Narrativet är alltså att det var bara SD som pratade om invandringen och sa det som folk ville höra. Till och med statsminister Ulf Kristersson förmedlade det budskapet i sitt Almedalstal år 2022, bara SD har ”i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen” sa han då.

Men om vi tittar på empirin, alltså vad som faktiskt var för handen, så finns det inte något belägg för ett sådant uttalande. Sverigedemokraterna bidlades 1988. Under hela 1990-talet, efter 1992, minskade motståndet mot att ta emot flyktingar. Och väljarna var nöjda med partiernas politik på det området. Det enda parti vars flykting- och invandringspolitik väljarna dömer ut är Sverigdemokraternas! År 2014 ansåg två tredjedelar av befolkningen att deras politik på det området var dålig.

Så, nej, skyll inte på väljarna eller tidigare politiskt ledarskap för att Sverigdemokraterna växte. Den tillväxten ordnade de på egen hand och fick sedan en hjälpande hand in i maktens finrum, först av Kristdemokraterna och Moderaterna och sedan även av Liberalerna. Och väl där förändrar de hela sättet att prata om flyktingar och invandring – en förändring som sannolikt också förbättrar jordmånen för den repressiva politik de önskar föra.

Politiska partier som har maktposition är förstås bra på att skapa förutsättningar för sin egen politik. Och alldeles särskilt ett parti, som Sverigdemokraterna idag, som inte ens behöver stå till svars för sin egen maktutövning. Det ingår ju bara i ”underlaget”, de sitter inte i regering.

Vetenskapsfestivalen: No Trespassing!

Onsdagen den 19 april höll jag en kort föreläsning vid Vetenskapsfestivalens arrangemang i Domkyrkan ”No Trespassing!” Det var ett samtal om vad människans territoriella gränsdragningar gör med såväl de som är innanför som utanför gränsen. Medverkade med var sin föreläsning gjorde också Ulf Bjereld och Michael Nausner. Nedan följer en förkortad textversion av min föreläsning från den 19 april 2023.

Vad ’vi’ tycker om ’dom’ och hur det påverkas av tidsanda och politiska beslut

Sociologen Georg Simmel har sagt att ”främlingen är inte vandraren, som kommer idag och går imorgon, utan den som kommer idag men stannar imorgon”. (Essän Främlingen 1908/Exkurs über den Fremden)

Simmel beskriver hur främlingen genom sitt utanförskap får en distans till den grupp i vilken hen ingår. Ett utanförskap som å ena sidan kan skapa möjligheter för gruppens medlemmar att anförtro sig åt främlingen men också å den andra kan ifrågasätta grunden för gemenskapen. Georg Simmel var en tysk sociolog av judisk börd, och han använder i sina texter då och då konkreta judiska erfarenheter i sina teoretiska arbeten om främlingskap. Han tar judarnas historiska roll som köpmän som exempel på hur de som ses som främlingar hänvisas till den ekonomiska sfär där det så att säga ”inte redan är fullt”. Handel och köpenskap, menar Simmel, kan absorbera många och är mer dynamiskt än till exempel jordägande och jordbruksproduktion. Om jag skulle dra en nutida parallell så är kanske gig-ekonomin, arbete i andra människors hem och techbranschen idag sådana områden. Alltså ekonomiska områden som kan absorbera många människor eftersom det inte finns en på förhand given mängd eller antal positioner.

Simmel pekar på en mörkare sida av främlingskapet. Han tar som exempel de antika grekernas relation till dem som grekerna kallade ”barbarer”. I det främlingskapet frånkänns främlingen alla de egenskaper som ”vi” menar är allmänmänskliga. De exkluderas ur den krets som ens potentiellt kan vara en del av gemenskapen. Och här lurar en särskild fara menar Simmel; nämligen den att själva främlingskapet inte ses som en individuell egenskap. Främlingskap delas av ”gruppen främlingar”. Och därmed ses också den enskilde ”främlingen” som en del av denna grupp. Vi och dom är inte bara en gräns mellan mig och dig, det är också en gräns mellan individualitet å ena sidan och kategoriska bedömningar utifrån gruppens egenskaper å den andra.

                                                             ***

Under de trettio år som jag som forskare vid Göteborgs universitet analyserat opinionen avseende invandring, migration och flyktingar har en av de genomgående tematikerna varit hur vi drar upp gränser mellan oss som människor. Min första uppsats i vad som skulle bli Göteborgs universitets SOM-instituts rapportserie hette till och med ”Vi och dom” och jag skrev med en kollega redan 1992.

Under början 1990-talet var invandringsfrågan en stor fråga, bland annat genom partiet Ny Demokrati men framför allt genom krigen på Balkan. Sverige tog emot omkring 130 000 asylsökande från Balkan. När alla ärenden hade handlagts mot slutet av 1990-talet hade ungefär 75 000 flyktingar fick uppehållstillstånd.

Partiet Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991. Partiet hade främst mobiliserat på ekonomiskt missnöje men kom också att alltmera mobilisera motstånd mot framför allt islam och muslimer under sin aktiva period i riksdagen. När motståndet mot flyktingar var som starkast 1992 tyckte 65 procent eller två tredjedelar av svenskarna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Därefter sjönk motståndet under hela 1990-talet.

Efter attentaten mot World Trade Center 2001 ökade åter motståndet något för att efter några år åter minska fram till sin absolut lägsta punkt, hösten 2015. År 2015 tyckte 40 procent av svenskarna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen år 2010 med nästan sex procent och 20 mandat. Alliansregeringen tappade då sin majoritet och därmed möjligheten att på egen hand fatta beslut i t ex i flyktingpolitiken. Svaret från regeringen blev en överenskommelse med Miljöpartiet för att underlätta för t ex barn att få uppehållstillstånd, ge papperslösa rätt till sjukvård och skolgång samt särskilt  skydda arbetskraftsinvandringen.

Men 2014 förlorade Alliansregeringen valet och en ny socialdemokratisk koalitionsregering tillträdde med Stefan Löfven i spetsen. Tidig höst 2015, när flyktingströmmen från Syrien och andra delar av Mellanöstern fortfarande kom till Sverige bildades välkomstkommittéer som ”Refugees Welcome”. Frivilliga mötte upp på järnvägsstationer och hjälpte till med mat och logi. Och statsminister Löfven stod på Medborgarplatsen den 6 september 2015 under en demonstration och sa att ”mitt Europa bygger inga murar”. Opinionsvinden hade han i ryggen. Aldrig har en så liten andel svenskar motsatt sig flyktingmottagning som då.

Men på senhösten 2015, med stöd av den borgerliga oppositionen, förändrades flyktingpolitiken. Genom ID-kontroller vid gränsen, undantag från EU-regler, så begränsades möjligheter att söka asyl kraftigt, nu blev tillfälliga uppehållstillstånd som norm och ett försörjningskrav för att få anhöriga till Sverige tillkom. Sverige från den ena polen till den andra. Bakgrunden var att många kommunpolitiker sviktade under trycket av både det logistiska och ekonomiska ansvaret för flyktingarna som kom i stor mängd. Syftet var uttryckligen att göra Sverige mindre attraktivt som asylland. Sverige behövde, enligt regeringen, en andningspaus. Lagar i detta syfte beslutades under december 2015 och januari 2016. Lagar som skulle vara tillfälliga men som blivit permanenta, och som sedan ytterligare skärpts. Året därefter, år 2016, ökade motståndet i opinionen mot att ta emot flyktingar kraftigt, nästan 60 procent önskade då ta emot färre flyktingar, och motståndet har fortsatt att ligga högt över de nivåer som gällde fram till 2015.

***

Det finns många studier som visar att vår önskan att höra till, att vara en del av ett ”vi” är viktigt för oss både psykologiskt och fysiskt. Det är avgörande för vår överlevnad helt enkelt. Alla som flyttat nya in i en by på landet vet hur lång tid det tar att bli del av ”vi” och vilka skarpa villkor som är förknippat med det. Gränser dras synligt och osynligt mellan människor, gårdar och familjer.

Under en lång följd av år från 1970-talet och framåt blev både landsgränser och kulturella gränser allt mer upplösta och genomsläppliga. I Norden hade vi redan från 1954 en passunion, vi kunde resa mellan våra länder utan särskild identitetshandling. Vi talar också språk som är ganska lättförståeliga för de flesta av oss som har ett skandinaviskt språk som modersmål. Och med EU-medlemskapet på 1990-talet öppnades gränser mot resten av den europeiska kontinenten. Enandet av Tyskland och murens fall 1989 gjorde Europa till ett stort ”vi”. Jag minns fortfarande en resa i Tyskland 1986 och skyltarna utefter den tysk-tyska gränsen där det stod ”Där borta, där är också Tyskland”. Här var gränsen inte ett isärhållande utan tvärtom, något som förstärkte innehållet i ett viktigt ”vi”. Vi, det var Tyskland, oavsett att någon dragit en gräns rakt igenom den gemenskapen.

Men under senare år har gränserna upprättats och rests igen. Religion, hudfärg och språk har blivit gränser som begränsar möjligheter till arbete, fritid och familjeliv. Kön har blivit ett ”vi” som är villkorat. Gränsöverskridande könsidentiteter provocerar och leder ibland till exkludering. Ett allt större avstånd mellan den grupp i vårt land som har det ekonomiskt allra sämst och alla övriga skapar ett påtagligt utanförskap. Begreppet papperslösa är ett tydligt exempel på en gräns som inte är territoriell i sig självt, men där människan som är ”papperslös” förkroppsligar just sådana gränser. I den politiska diskussionen avgörs identifikationen med en grupp av andra och inte av din egen uppfattning. Det finns en godtycklighet i vem som är med och vem som är utanför – det skapar ängslighet. Och en upptagenhet av gränser mellan vi och dom.

Väldigt få gränser är ovillkorliga – medborgarskap kan vara dubbelt och ålder är en fråga om vad man orkar för att nämna två kategorier som ofta ses som givna. Gränser avgörs av politiska beslut, av de aktiviteter vi själva deltar i eller som vi driver. Offentlig retorik som betonar gränser uppmärksammar oss på vikten av att inkludera och exkludera. En retorik som fokuserade mer på det gemensamma skulle tona ned behovet av gränssättning. Och just för att demokratin räknar alla individer som lika mycket värda så måste vi ha en slags ”anständighetens åsiktskorridor” så att denna likvärdighet kan upprätthållas. När människor på godtyckliga grunder istället delas in i dem som är en del av oss och de som inte är det finns stor risk att också diskriminerande politiska beslut kommer att följa.

***

”Främlingen är den som kommer idag och stannar imorgon” skrev Simmel. Och det är så grupper och identiteter omförhandlas och förändras. Hemma i byn eller i bostadsområdet dämpas behovet av olikhet och uppdelning genom att vi alla ses i gemensam skola, i gudstjänst, på fotboll eller på älgjakt. Men när gränser auktoritativt påbjuds uppifrån och förenas med beslut som särskiljer, då blir särskiljandet också ett faktum i alla de sammanhang där vi möts. Då blir främlingen för alltid en främling. En bildlig gräns övergår till en fysisk gräns. Och kanske till en territoriell. Och då får dessa gränser en betydelse som på lång sikt innebär att demokratins grundvalar undermineras.

En bref: Viktigaste valfrågan – borde det inte vara klimatet, kriget eller demokratin?

En välkänd problematik är dock att internationella förhållanden, utrikespolitik och globala frågor aldrig lyckas få fäste i valkampanjen. Och ändå är vi, mer än förr, en del av en global ordning. Kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland sätter avtryck i svensk migrations- och energipolitik. Högerextrema ledare i EU och andra länder sätter fokus på behovet av skydd för kvinnors och minoriteters rättigheter. Och hungern på Afrikas horn, hettan i Indien och bränderna i Sydeuropa pekar entydigt ut klimat och miljö som en för mänskligheten existentiell fråga.

Så skrev jag i en gästkrönika i Dagen onsdagen den 10 augusti i år. Utgångspunkten var att brottsligheten för första gången stigit fram som allmänhetens viktigaste politiska fråga, och att det är val om några veckor.

Jag påpekade att även om det var störst andel av opinionen som satte brottslighet (lag och ordning) som sin viktigaste fråga så var det ändå bara fyra av tio. Ingen majoritet. Kvinnor ansåg att sjukvård var lika viktigt, och de unga sätter klimat och integration på samma nivå. I praktiken är det några grundläggande välfärdsfrågor som brukar vara i topp som väljarnas viktigaste frågor.

Eftersom brottsligheten generellt sett faktiskt inte har ökat, tvärtom, och det dödliga våldet inte heller är så mycket mer omfattande än för 20 år sedan, är det lite av en gåta att frågan blivit så het. Det är en intrikat väv av medier, opinionsbildare och faktiska händelser som skapar förutsättningarna för vilka frågor som i ett enskilt ögonblick upplevs som de viktigaste. Men tyvärr har de globala överlevnadsfrågorna mycket svårt att ta sig in i valrörelser.

Klimatet, säkerhetsläget och demokratin är våra ödesfrågor. Fixar vi inte det spelar det ingen roll hur stränga straff vi har för vapenbrott. Om vattnet tar slut, skördarna halveras, arter dör ut, kriget sprider sig till Europa, el och värme ransoneras, miljoner människor flyr undan översvämningar, hunger och torka och om presidenter och premiärministrar börjar sortera människor efter hudfärg, kön och funktionalitet – ja då kan vi alla hälsa hem. Är vårt politiska ledarskap moget att hantera dessa verkliga hot och inte bara de inbillade faror de själva älskar att måla upp för oss som lyssnar? Jag är tveksam, men jag har inte gett upp hoppet.

Varför lyfter det inte för Miljöpartiet?

Klimatkris, gröna politiska framgångar i Tyskland och Norge, ett danskt val härförleden som betecknas som ett klimatval och en allt snabbare omställning i vårt eget land till laddbara bilar och maskiner. För att inte tala om den exploderande digitaliseringen de sista åren, påskyndad av covid-pandemin. Men för det parti i svensk politik som gjort grön omställning och klimatpolitik till sina går det väldigt trögt.

I den mätningarnas mätning som genomförs av det svenska valforskningsprogrammet vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet låg Miljöpartiet (8/10) under spärren till riksdagen, och opinionsutvecklingen har inte varit lysande sedan valet 2014. Min kollega Henrik Ekengren Oscarsson (@henrikoscarsson) visar på twitter att opinionsläget inte visar några tecken på att förbättras:

Partiet tenderar att lyfta vid valen (i likhet med ett annat ofta uträknat parti, Kristdemokraterna) då är man duktig på att mobilisera väljare, däribland många s k stödröstande väljare. (Vad nu en stöd- eller taktikröstare egentligen är…)

För det första har partiet svårt att frigöra sig från regerandets pris. Det är en generell sanning att regeringspartier alltid tappar i opinionen (naturligtvis finns det undantag). Det är en lika generell sanning att det alltid är det minsta partiet i en koalition som tar mest stryk i opinionen. Förklaringarna är att regeringens åtgärder alltid är i blickfånget och förväntningarna som finns på dem som inte behöver realisera sin politik (oppositionen) alltid kan jämföras med vad som kommer ut från den tunga process som regerandet är. Och då vinner förväntningarna och förhoppningarna. Att ett litet parti tyngs mer i en koalition beror t ex på att det ofta har en mer nischad väljarkår än det större, att det oftast i förhandlingarna måste kompromissa mer på grund av sitt mindre inflytande och på att partiets resurser blir mer ansträngda eftersom det avkrävs nästan samma kraft som det större partiet.

Men när klimatfrågorna är på allas läppar borde väl ett parti med den frågan högst upp på agendan få vind i seglen? Det beror på hur de andra partierna agerar – klimatfrågorna är breda och kan ägas av många partier. Partiernas roll är inte heller att vara forskare eller opinionsbildare utan att genomföra politik. Och politiken får konsekvenser i termer av t ex resursfördelning. Och då börjar plötsligt ideologiska frågor som jämlikhet, stad och land eller individuell frihet att poppa upp i diskussionen. Det ger övriga partier en möjlighet att profilera sig på en politik som visserligen räddar klimatet men som gör det på ett moderat/socialdemokratiskt/centeristiskt (välj vad som önskas) sätt. Vilket ger Miljöpartiet en mängd politiska motståndare – inte bara en – i sin ambition att gå fram med en långtgående politik för att rädda klimatet.

Vad har då de gröna gjort i andra länder när det gått bra? Delvis har framgången att göra med missnöje med andra partier (Tyskland) men också med att vara ett nytt parti (Norge). Vi ser också att valsystem och partisystemets storlek påverkar möjligheten att få framgång för gröna partier. I Frankrike har t ex de gröna frågorna en starkare ställning än vad som syns i valresultaten eftersom valsystemet gynnar de stora partierna. Att president Macron nu går fram med ett förbud för flygresor inrikes där det finns tåg under 2,5 timmar timmar är ett exempel på ett sätt att mobilisera de gröna krafterna bakom sitt eget parti.

Miljöpartiet riskerar att – som tidigare under 1900-talet de stora liberala partierna – segra ihjäl sig. Innebörden är att de frågor på vilka man mobiliserat blir integrerade i partisystemet och får olika facetter beroende på vilka partier som driver dem.

Miljöpartiets möjlighet är nog att profilera sig ännu hårdare även ifråga om konsekvenserna av de åtgärder som man menar krävs (vilket inte går i koalition med socialdemokraterna) och att samtidigt sträva efter att utgöra en strategisk allianspartner i flera olika konstellationer i den svenska riksdagen. Miljöpartiet tvingades (precis som kristdemokrater och sverigedemokrater) att välja sida i en svensk politik som länge strukturerades enbart i vänster-höger-termer. Den tiden är förbi, med nu åtta partier och minst två tydliga politiska dimensioner i partisystemet är förutsättningarna andra än för några decennier sedan.

Vaccinera sig mot covid-19? Svaret måste bli ett ja

Sveriges befolkning har en hög vilja att vaccinera sig. Men vi ser även i vårt land att en viss ideologisk och/eller känslomässig motvilja mot att vaccinera sig. Demonstrationer under pandemin har burit syn för sägen i denna fråga, men också samtal med personer jag mött i olika sammanhang. En taxichaufför i Stockholm i oktober tänkte absolut inte vaccinera sig eftersom det fanns så många biverkningar och han skulle ändå inte bli särskilt sjuk. Trodde han. Jag hoppas att han fick rätt. Några unga kvinnor på gatan på en svensk semesterort tyckte inte att vaccination var särskilt viktigt, även om de inte direkt var avvisande. Och via medierna förmedlas av och till subjektiva reflektioner mellan dessa poler från olika intervjuade privatpersoner. Jag kanske skall tillägga att jag själv är dubbelvaccinerad, och fick rejäla biverkningar framförallt av den första sprutan. Samt själv har haft covid-19 och förlorat släktingar i sjukdomen. Min uppfattning om vaccinationen färgas förstås av dessa erfarenheter.

Statens kontroll över kollektiva resurser upplevs av de flesta som rimlig, skattemedel, vård, skola och infrastruktur behöver ses i ett nationellt perspektiv oavsett att det får individuella konsekvenser för just mig. Men statens ingrepp i min personliga sfär är inte lika självklart acceptabla. Själv är jag också mycket skeptisk till statsmaktens styrning av det som rör mitt personliga liv, sådant som matvanor, resvanor, klädsel, religionsutövning, kontakter och hälsa t ex. Men jag har inga problem med den tydliga förväntningen på att vaccineras mot covid-19.

I förra årets speciella SOM-undersökning kring covid-19 fanns möjlighet att undersöka om en individs politiska betoning av de individuella rättigheterna eller de nationella erfarenheterna påverkade uppfattningen om värdet av obligatoriskt vaccinationsprogram för barn. Det mycket intressanta resultatet är att så inte var fallet i Sverige. Oavsett om man hade en politisk uppfattning som betonade individens rättigheter eller de nationella erfarenheterna så var stödet för ett sådant program starkt – 73 respektive 78 procent. Mer noggranna analyser kanske skulle kunna hitta djupare skiktningar, men jag tror att det är den höga svenska tilliten till andra människor som s a s suddar ut skillnaden mellan dem med politisk betoning av individ och av nation.

Vi vaccinerar oss inte bara för oss själva utan för de andra – de som riskerar att dö, att bli svårt sjuka och för deras anhöriga. Vi tar en för laget helt enkelt. Och det är väl där min irritation gentemot dem som inte vill vaccinera sig uppkommer; dels finns det personer som inte kan vaccinera sig pga sjukdomar och allergier, då får vi andra göra det istället, dels finns det riskgrupper (ssk äldre) där effekten av vaccinet är lägre på grund av ett mindre aktivt immunförsvar, då får vi andra vara en skyddsbarriär för dem. Att inte vilja vaccinera sig förebärande egoistiska skäl som rör tid, mildare biverkningar eller besvär visar en illojalitet gentemot kollektivet. Budskapet blir att jag bryr mig inte tillräckligt mycket om andra och jag tänker bara på de effekter som rör mig personligen när jag säger nej.

Att man inte kan ha vissa jobb eller kan delta i vissa aktiviteter blir därför ett rimligt svar från den stat som vars ansvar det är att så gott det går minska risken för att en dödlig och smittsam sjukdom drabbar befolkningen, och särskilt de mest sårbara. Det är ett mycket bättre sätt än att införa tvång – sådant skapar bara (med viss rätt) mer motstånd. Vad som behövs är att skapa en situation där det lojala, konstruktiva och förväntade är att vaccinera sig.

Läs gärna mer i en text av fil dr Björn Rönnerstrand som under lång tid arbetat med forskning om vaccinopinion.

En bref: Opinionsläget är inget pålitligt stöd för politiska reformer

Svensk politik idag tampas fortfarande med avgörande frågor kring ekonomisk och social jämlikhet samtidigt som debatten cirklar kring frågor som vi tidigare inte ansett ligga inom den politiska sfären överhuvudtaget. Vår välfärd och solidaritet utsätts för stark press genom ökande ekonomiska och sociala klyftor samtidigt som statsmakten undviker de svåra frågorna för att i stället debattera sådant som borde höra till den mellanmänskliga sfären (hur man hälsar eller vad man har på huvudet). Politiskt ledarskap saknas där vi borde kunnat förvänta oss att finna det.

I årets sista söndagskrönika den 29 december 2019 i Borås tidning reflekterade jag kring historiska opinionslägen. I en tid som politiskt kännetecknades av kampen för daghem, kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden, fri abort och smärtlindring vid förlossning ansåg två tredjedelar av svenskarna att gifta kvinnor skulle avskedas först om det blev ont om arbete. Implicit låg att deras män kunde försörja dem, de hade ju helt enkelt ett val – att bli hemmafru. Nu blev inte denna hållning den som segrade utan tvärtom är idag förskola, kvinnors rätt till förvärvsarbete, fri abort och smärtlindring självklart.

Så, opinionsläget är sällan något pålitligt stöd för politiska reformer. Snarare tycks opinionen oftast anpassa sig till förändringar som drivs fram av ett politiskt ledarskap – och finner dem oftast både användbara och rimliga. Men frågorna i olika undersökningar säger mycket om den tid de ställs i, kanske är det snarast frågorna som uttrycker den politiska diskursen allra tydligast.

Och vi ställer faktiskt fortfarande frågor om ekonomisk jämlikhet – ett tillstånd som 60-70 procent fortfarande vill uppnå. Men frågor om att avskeda gifta kvinnor ställs inte längre.

 

En bref: Ängslighet är ingen bra kompassriktning i politiken

Hur blev nostalgi och tillbakablickande svensk politiks nya riktmärke?

En avgörande orsak är Sverigedemokraterna. Sedan snart tio år har en national-konservativ politisk agenda stöpt om svensk politik, och detta trots att det parti som initialt mobiliserat på den agendan aldrig haft mer än knappt var femte väljare bakom sig i val. Feministiska vägval, mångkulturella öppningar och individuella rättigheter är politiska framgångar som den national-konservativa ideologin ser med stor skepsis, för att inte säga fientlighet, på. Men övriga partier har i sin överdrivna ängslan för att förlora både politiskt fotfäste och väljare inte gemensamt tagit strid för de vägvinnande reformer man tidigare drivit och genomfört. Istället har den politiska debatten krympt sig till lagom storlek för den framgångsrike nykomlingen och den national-konservativa agendan blivit dominerande.

Så skrev jag i en ledarkrönika på Borås tidning den 3 november i år. Tyvärr tycks även den nya året präglas av ängslan, oro och tassande. Framtiden är oviss, det har den onekligen alltid varit, men aldrig har väl dåtiden använts så flitigt som politiskt tillhygge.

Det politiska ledarskap som krävs för att peka ut en riktning för framtiden tycks fullt upptaget med att positionera sig i relation till dåtiden. Vår bästa tid är nu – och det kommer den att vara även framgent. Så kasta de nostalgiska politiska flosklerna på sophögen, använd principiella moraliska argument för reformer, plocka upp kartan och ta kompassen i handen – ta sikte framåt.

En bref: Tveksamt om det blir några resultat av migrationspolitiska kommittén

I veckan har den parlamentariskt sammansatta migrationspolitiska kommittén påbörjat sitt arbete. Syftet är att enas om en långsiktig och brett förankrad migrationspolitik vårt land. Men uppgiften är omöjlig redan från början; de politiska partierna står längre ifrån varandra inom det här området än någonsin.

(…)

Det migrationspolitiska området är idag politiskt hetare än någonsin och det gäller även synen på integrationen. Min kollega Constanza Sanhueza Petrarca och jag visar i ”Storm och stiltje” också att uppfattningen om integrationsförslag hänger starkt samman med vår partipolitiska uppfattning och vår egen ekonomiska situation. Bedömer vi åtgärderna i relation utifrån resultat eller på grundval av vem som föreslår dem, eller hur vi själva påverkas av dem?

(…)

Migrationspolitiska kommittén riskerar tyvärr att öka motsättningarna och försvåra möjligheterna för framtida kompromisser.

För att få andra perspektiv och nya ingångar hade det varit bättre att satsa på en bred migrationspolitisk expertutredning som sedan gett möjlighet till dialog och kompromiss.

Så skrev jag i en ledarkrönika i Borås tidning söndagen den 8 september i år. Kritiken mot den parlamentariska utredningen riktar sig emot möjligheten att få ett resultat som kan omsättas i politisk handling.

Vi såg tidigare i höst hur samtalen om gängbrottsligheten bröt samman just eftersom partierna har så diametralt olika – och djupt ideologiskt impregnerade – verklighetsbilder. Politikens styrka är inte att sitta ned och hitta goda intellektuella svar på svåra samhällsfrågor, politikens styrka är att skapa ideologiska alternativ och att formulera och genomföra reformer och åtgärder.

Gärna integration – men hur? Skiljelinjer i synen på integrationspolitiska åtgärder

I Ulf Kristerssons tal ikväll i Almedalen tog integrationspolitik (i detta sammanhang handlar det alltså om politik var syfte är att underlätta invandrares inkludering i det svenska samhället) en prominent plats. Eftersom olika länder har olika traditioner när det gäller vilka medel och vilken styrning som används i syfte att underlätta inkluderingen, och eftersom historien ser väldigt olika ut även för länder som tycks relativt likartade är det svårt att jämföra utfall av integrationsåtgärder. Frankrike och Storbritannien var imperier där miljontals människor runt jorden var del av den franska eller brittiska gemenskapen, naturligtvis har det påverkat hur dessa länder idag ser på inkludering av nytillkomna, bara för att ta ett exempel. Enligt MIPEX, en EU-gemensam tjänst som med hjälp av en stor mängd indikatorer bedömer utfallet av ett stort antal västländers integrationspolitik, hamnar Sverige i topp avseende integration. Självklart behöver inte det betyda att allting som görs i vårt land är det bästa av möjliga alternativ, men det indikerar att Sverige inte på något sätt har lyckats sämre än andra länder.

En annan vinkel på integrationspolitikens olika instrument är vilket opinionsstöd de olika medlen har. I den senaste SOM-publikationen ”Storm och stiltje” (nationella SOM-undersökningen 2018) har jag tillsammans med statsvetarkollegan Constanza Sanhueza Petrarca skrivit om stödet för olika svenska integrationspolitiska instrument. I korthet är resultaten att de mest populära medlen är svenska för invandrare, SFI, och samhällsorienterande kurser men också särskilda praktikplatser och anti-diskrimineringsåtgärder har starkt stöd. Lägre stöd har sänkta ingångslöner, särskilt anvisade bostäder och lägst stöd har hemspråksundervisning.

Stödet för de olika åtgärderna samvarierar med partipreferenser liksom med utbildningsnivå och ekonomiska förutsättningar – partier som har en positiv syn på mångkultur tenderar att ha sympatisörer som är mer positiva till hemspråksundervisning medan partier som är mer orienterade mot assimilering har sympatisörer som är mer positiva till längre ingångslöner. Personer med högre utbildning och högre inkomst är mer positiva än andra till lägre ingångslöner.

En övergripande slutsats är att stödet för integrationspolitiska åtgärder av ekonomisk/arbetsmarknadsnatur har samband med individens egna socio-ekonomiska förutsättningar, åtgärder av mer strukturell/politisk natur har samband med partipolitiska preferenser och kulturella/språkliga åtgärder har samband med individuella egenskaper som t ex kön och ålder.

 

 

En bref: Verkligheten vinner alltid, eller?

Men i västvärlden har politiken alltmer utvecklats till en form av publiksport där aktörernas förmåga att vinna debatter och sätta hjärtan i brand hos sina hejarklackar blivit avgörande. Vaga och mångtydiga politiska verklighetspåståenden fyller funktionen att bekräfta sin egen och anhängarnas verklighetsbild – inte att vara sanna. Längst har kanske Donald Trump gått som enligt en krönika i SIDAs utmärkta tidskrift Omvärlden sägs ha satt ihop sitt valmanifest genom att dela förslagen på twitter och använda dem som fick flest delningar. Samma sak sägs där om Volodymyr Zelensky, komikern som har stora chanser att bli Ukrainas näste president; hans politiska bakgrund består i att ha spelat president i en TV-serie och även hans politiska program har snickrats samman genom tips från egna anhängarna på sociala medier. Verkligheten, eller sanningen i generell mening, har väldigt lite med saken att göra.

Så skrev jag in dagens krönika i Borås Tidning denna påskdag 2019. Men verkligheten är faktiskt möjlig att säga något om, och vad mera är, de stora politiska frågorna handlar i grund och botten om verklighetsbilder.

Men dessvärre har utanverket – alltså föreställning och publikfrieri – blivit allt viktigare i debatten. Snarare än att verkligen diskutera sakfrågorna så är det de klatschiga formuleringarna och de nya och oväntade ansiktena som vinner mark i politikens verklighet. Idag tycks komikern Zelenskyi ha vunnit presidentvalet i Ukraina, i USA huserar en f d dokusåpastjärna i Vita Huset och i Italien leddes koalitionsregeringens ena part tills helt nyligen av en komiker och skådespelare. Någonstans har referenserna till verkligheten gått förlorade.

Ändå går det faktiskt att ha rätt eller fel om samhällsfenomen; t ex är arbetslösheten nu högre eller lägre än vid en annan tidpunkt, det finns rimliga förklaringar till att den är det och det går också att i huvudsak peka ut aktörer och processer som är orsak till det ena eller andra. Ett sådant förhållande utesluter inte att man kan ha olika uppfattningar om huruvida det är bra eller dåligt, rätt eller fel och värt priset eller inte. Men det är en helt annan sak än verklighetsbilden.

Så, låt oss återvända till verkligheten och låt våra politiska strider handla om vad som är viktigt och relevant i verkligheten och inte om en åsikt är sann eller inte.