Gärna integration – men hur? Skiljelinjer i synen på integrationspolitiska åtgärder

I Ulf Kristerssons tal ikväll i Almedalen tog integrationspolitik (i detta sammanhang handlar det alltså om politik var syfte är att underlätta invandrares inkludering i det svenska samhället) en prominent plats. Eftersom olika länder har olika traditioner när det gäller vilka medel och vilken styrning som används i syfte att underlätta inkluderingen, och eftersom historien ser väldigt olika ut även för länder som tycks relativt likartade är det svårt att jämföra utfall av integrationsåtgärder. Frankrike och Storbritannien var imperier där miljontals människor runt jorden var del av den franska eller brittiska gemenskapen, naturligtvis har det påverkat hur dessa länder idag ser på inkludering av nytillkomna, bara för att ta ett exempel. Enligt MIPEX, en EU-gemensam tjänst som med hjälp av en stor mängd indikatorer bedömer utfallet av ett stort antal västländers integrationspolitik, hamnar Sverige i topp avseende integration. Självklart behöver inte det betyda att allting som görs i vårt land är det bästa av möjliga alternativ, men det indikerar att Sverige inte på något sätt har lyckats sämre än andra länder.

En annan vinkel på integrationspolitikens olika instrument är vilket opinionsstöd de olika medlen har. I den senaste SOM-publikationen ”Storm och stiltje” (nationella SOM-undersökningen 2018) har jag tillsammans med statsvetarkollegan Constanza Sanhueza Petrarca skrivit om stödet för olika svenska integrationspolitiska instrument. I korthet är resultaten att de mest populära medlen är svenska för invandrare, SFI, och samhällsorienterande kurser men också särskilda praktikplatser och anti-diskrimineringsåtgärder har starkt stöd. Lägre stöd har sänkta ingångslöner, särskilt anvisade bostäder och lägst stöd har hemspråksundervisning.

Stödet för de olika åtgärderna samvarierar med partipreferenser liksom med utbildningsnivå och ekonomiska förutsättningar – partier som har en positiv syn på mångkultur tenderar att ha sympatisörer som är mer positiva till hemspråksundervisning medan partier som är mer orienterade mot assimilering har sympatisörer som är mer positiva till längre ingångslöner. Personer med högre utbildning och högre inkomst är mer positiva än andra till lägre ingångslöner.

En övergripande slutsats är att stödet för integrationspolitiska åtgärder av ekonomisk/arbetsmarknadsnatur har samband med individens egna socio-ekonomiska förutsättningar, åtgärder av mer strukturell/politisk natur har samband med partipolitiska preferenser och kulturella/språkliga åtgärder har samband med individuella egenskaper som t ex kön och ålder.

 

 

En bref: Verkligheten vinner alltid, eller?

Men i västvärlden har politiken alltmer utvecklats till en form av publiksport där aktörernas förmåga att vinna debatter och sätta hjärtan i brand hos sina hejarklackar blivit avgörande. Vaga och mångtydiga politiska verklighetspåståenden fyller funktionen att bekräfta sin egen och anhängarnas verklighetsbild – inte att vara sanna. Längst har kanske Donald Trump gått som enligt en krönika i SIDAs utmärkta tidskrift Omvärlden sägs ha satt ihop sitt valmanifest genom att dela förslagen på twitter och använda dem som fick flest delningar. Samma sak sägs där om Volodymyr Zelensky, komikern som har stora chanser att bli Ukrainas näste president; hans politiska bakgrund består i att ha spelat president i en TV-serie och även hans politiska program har snickrats samman genom tips från egna anhängarna på sociala medier. Verkligheten, eller sanningen i generell mening, har väldigt lite med saken att göra.

Så skrev jag in dagens krönika i Borås Tidning denna påskdag 2019. Men verkligheten är faktiskt möjlig att säga något om, och vad mera är, de stora politiska frågorna handlar i grund och botten om verklighetsbilder.

Men dessvärre har utanverket – alltså föreställning och publikfrieri – blivit allt viktigare i debatten. Snarare än att verkligen diskutera sakfrågorna så är det de klatschiga formuleringarna och de nya och oväntade ansiktena som vinner mark i politikens verklighet. Idag tycks komikern Zelenskyi ha vunnit presidentvalet i Ukraina, i USA huserar en f d dokusåpastjärna i Vita Huset och i Italien leddes koalitionsregeringens ena part tills helt nyligen av en komiker och skådespelare. Någonstans har referenserna till verkligheten gått förlorade.

Ändå går det faktiskt att ha rätt eller fel om samhällsfenomen; t ex är arbetslösheten nu högre eller lägre än vid en annan tidpunkt, det finns rimliga förklaringar till att den är det och det går också att i huvudsak peka ut aktörer och processer som är orsak till det ena eller andra. Ett sådant förhållande utesluter inte att man kan ha olika uppfattningar om huruvida det är bra eller dåligt, rätt eller fel och värt priset eller inte. Men det är en helt annan sak än verklighetsbilden.

Så, låt oss återvända till verkligheten och låt våra politiska strider handla om vad som är viktigt och relevant i verkligheten och inte om en åsikt är sann eller inte.

En bref: Mediepopulismen kväver det demokratiska samtalet

I en studie av italienska politikers sociala medier-agerande (facebook) visar de två italienska medieforskarna Mazzoleni och Bracciale (2018) att konsekvensen lätt blir att en ”endemic populism” (inhemsk populism) sväljer all politisk debatt. Jag ser även hos våra medier en glidning från argumentation och belägg till en vädjan till oreflekterade instinkter och längtan att smekas medhårs.

Just det sistnämnda är också populismens politiska strategi. Mediers osäkerhet om sin roll – måttstock eller vindflöjel? – krymper samhällsdebatten och urholkar demokratin. Jag skulle gärna med det brittiska underhusets talman John Bercow vilja hojta ”Order! Order!” med tordönsstämma. Frågan är varför vi inte själva ser hur vi glider ner i debattens kvicksand.

Så skrev jag den 24 mars i söndagskrönikan i Borås Tidning och diskuterade mediernas dramaturgi kring politisk debatt, en dramaturgi jag menar är skadlig för ett gott samtal.

Sedan jag skrev den här texten har jag gång på gång sett liknande scener spelas upp i Sveriges Televisions nyhetsmagasin på bästa sändningstid (i den mån det finns en sådan längre). Gång på gång letar redaktionen upp motpoler som inget har att säga varandra och därmed inte heller ökar insikterna för den som tittar. Och lika ofta ser jag dåligt pålästa programledare som istället ställer frågor som implicerar att den svarande accepterar en verklighetsbeskrivning som är biased till förmån för det ena eller det andra. Det verkar inte som om journalisterna fullt ut inser att kampen om verklighetsbeskrivningen är en av de mest, för att inte säga den mest, centrala i politiken.

Så, har du slutat slå dina barn, din fru eller din hund? Eller, är det acceptabelt att köerna till en viss operation är två år? Kanske också, tänker regeringen/myndigheten göra något åt den ökande arbetslösheten i en viss grupp? Och framförallt, skall personen X verkligen behöva ha det så här? (Efter ett uppenbart förskräckande reportage).

Sådana typer av frågor borde vara bannlysta i alla politiska samtal och diskussioner – för många år sedan kunde man skriva avhandlingar om argumentationer och försanthållanden/antaganden i den politiska debatten. Idag är den uppgiften inte bara så mycket svårare eftersom argumentationen sällan är annat i bästa fall implicit; frågan är också varför det alls är relevant eftersom vare sig argument eller antaganden tycks ha någon styrande roll i diskussionen.

Det förhållandet är något som oroar mig.

You want it darker? We kill the flame.

En bref: Svensk politik går in i en ny tid

Vi har att leva med en ny politisk skiljelinje. Sannolikt kommer den att skörda sina offer i termer av partier som får lämna riksdagen, kanske får de också lämna partisystemet, medan andra partier kommer till och åter andra lyckas överleva genom att ömsa skinn.

Konflikten mellan vänster och höger – mellan fördelningsmodeller för ekonomiska resurser – försvinner inte. Tvärtom utgör den en av det nya partisystemets två axlar. Men på samma sätt som efter den industriella revolutionen vid förra sekelskiftet krävs nu politiska ledare som förmår mobilisera medborgare genom att engagera sig i och stå upp för distinkta ideologiska perspektiv på samhällsutvecklingen.

I en essä på Dagens Arena fick jag möjlighet att utveckla resonemangen kring den turbulenta politiska utveckling som Sverige just nu går igenom avseende partier, opinion och sakfrågor. Jag beskriver utvecklingen från ett stabilt fempartisystem via förändrade konfliktlinjer till en tid av skinnömsning för hela partisystemet.

Mot bakgrund av statsvetenskaplig teoribildning och bred empirisk europeisk forskning går det att något urskilja förklaringar, betydelse och konsekvenser av en ny skiljelinjes inträde. Men också av politiska strukturella förändringar som rör medialisering, globalisering, digitalisering och europeisering.

Partierna befinner sig i en delvis okänd terräng, kompassnålen snurrar för både partiledare och väljare ibland. Men det hjälper knappast med gamla kartor eller att klamra sig fast vid minnesbilder av hur det var förut.

Läs gärna essän här.

En bref: Om skuldbeläggande och demokrati

Ett populistiskt budskap tenderar att linjera upp en motsättning mellan folket och eliten, där båda förutsätts vara enhetliga. En representativ demokrati bygger istället på intressekonflikter inom och mellan grupper i befolkningen, och att dessa mobiliseras och kanaliseras via politiska partier som förhandlar och kommer överens med samhällets gemensamma bästa för ögonen.

Så skrev jag den 3 december i Borås Tidning i min söndagskrönika på första advent. Jag hoppades att valrörelsen under kommande 2018 skulle bli lite mindre av populism och polarisering – istället mer av saklighet och nyanser i den politiska debatten.

Jag hänvisade till en nyligen publicerad vetenskaplig studie som indikerar att en populistisk retorik där skuldbeläggande och motsättning mellan folk och elit är drivkraften också driver människor bort från ansvarstagande partier. Tydligaste är det mönstret bland dem som redan ser med skepsis på politiker och politik samt bland de mest nationalistiskt sinnade. Men det förtar inte det faktum att populismens retoriska grepp underminerar grunden för en samhällsutveckling med fördjupad demokrati och gemenskap.

I gårdagens avsnitt av humorserien Grotesco (Sveriges Television 171222) målades en satirisk bild av valvakan 2022 upp – och faktum är att nidbilden hade många inslag som är fullt realistiska redan idag. Det är god humors styrka – den tar bara det vi ser redan nu och skruvar ett litet snäpp, lyfter fram vissa drag tydligare och kryddar med lite tänjande av de normer vi tar för självklara. Populism och demokrati är inte förenliga på lång sikt – det enda undergräver det andra. Och jag vet vilken utveckling jag föredrar.

 

 

 

Sverigedemokraternas ökande opinionsstöd är ett minne blott

I strikt mening är opinionsstödet för politiska partier mellan valen ointressant ur makt- och demokratisynpunkt. Faktiskt. I parlamentet har partier den makt som motsvarar deras väljarstöd vid en specifik punkt i tiden, nämligen på valdagen, och allt annat är bara potentialer och latenta styrkeförhållanden.

Men, opinionsmätningar ger alla medborgare en möjlighet att följa – och påverka – partiers opinionsbildningsmakt genom att uttala sympati/stöd för partier med jämna mellanrum, utan att det får någon effekt på maktförhållandena i de demokratiska institutionerna. Partier som går fram vill gärna använda den maktpotential som ökat opinionsstöd är, medan partier som förlorar gärna hänvisar till valdagen och den faktiska fördelningen av makt i parlamentet.

För ett parti som Sverigedemokraterna, ett parti som övriga partier antingen inte alls vill samarbeta med eller bara vill använda som stöd för att genomföra sin egen politik, lockas särskilt mycket att använda sin potential som utpressning/påtryckning inför regeringsbildning. För några månader sedan var det via en Alliansregering SD tänkte sig få gehör för sin politik, häromveckan prisades istället statsminister Löfven. Syftet var uppenbart att sätta press på de borgerliga partierna, som inte är fullt eniga i sin syn på SD.

Men oavsett det politiska spelet, Sverigedemokraterna fick 12.9 procent av rösterna i valet 2014 och därmed 49 mandat i riksdagen. Det var en avsevärd uppgång sedan valet 2010. Sedan hösten 2015 har emellertid partiet inte ökat sitt opinionsstöd. Toppen nåddes i december 2015, alltså i samband med att den rödgröna regeringen stramat åt den reglerade invandringspolitiken med hjälp av gränskontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och ID-kontroller. Därefter planade partiet ut på en nivå kring 17-18 procent för att under hösten 2017 sjunka och i den senaste sammanvägda mätningen (oktober) ligga på 15 procent. En nivå strax över de 13 procent partiet fick i valet 2014.

Det är således inte korrekt att Sverigedemokraternas uppgång i opinionen skedde samtidigt med Moderaternas tappade stöd i opinionen (tvärtom). Sverigedemokraterna ökade i opinionen framför allt innan den s k flyktingkrisen hösten 2015. Mellan augusti och december 2015 låg SD på 18-20 procent, en nivå de hade nått efter en uppgång som varat sedan sommaren 2014. Moderaterna har istället tappat stöd i opinionen sedan maj månad 2016, alltså under en period när SD stått stilla eller tappat stöd.

Min slutsats är dels att aktiviteten i flyktingfrågor från övriga partier gav SD konkurrens om sin viktigaste fråga, dels att Moderaternas kris snarare handlade om sympatisörer som lämnade i protest mot närmandet till SD än att de önskade mer SD-politik av Moderaterna.

Men lite är det som jag skrev i början, det är bara valdagen som opinionen kan lösas in i klingande guldmynt, dvs verklig makt och inflytande. Och om några veckor börjar uppmarschen inför valrörelsen 2018. Då ställs frågorna om makt och inflytande på allvar igen.

Gör Moderaterna om partisystemet – igen?

Moderaterna genomför just nu sin stämma i Örebro. Ulf Kristersson håller tal, och han har redan hållit några stycken. Och alla refereras de som en återgång till ”de gamla moderaterna” eller som en högersväng.

I statsvetenskapen finns något som kallas ”May’s lag”. Enkelt uttryckt innebär den att förtroendevalda och av partiet beroende aktiva är mer radikala än både partieliten och väljarna. Redan 1973 lanserade statsvetaren John D May tankegången. Och otaliga är de statsvetare (inklusive jag själv) som försökt falsifiera den, så många har lyckats att den ibland anses falsk. Och ändå dyker den ständigt upp, oavsett om den går att empiriskt belägga belyser den nämligen en viktig mekanism i ett politiskt parti: att olika delar av partier har helt olika drivkrafter för sitt ideologiska engagemang, och att det får effekter. Just nu är det, precis som Ewa Stenberg påpekar, ”full galopp åt höger” pådrivet av partiaktivisterna medan väljarna (i alla fall de som inte redan lämnat) hamnat på mellanhand.

Vad som framför allt blir intressant är om vi nu ser de första tecknen på att vår traditionella vänster-höger-skala är på väg att integrera den dimension (och delvis skiljelinje) som kallas GAL-TAN och som politiserar auktoritära värderingar gentemot frihetliga dito? Alltså ”äta upp den” för att tala med min värderade kollega Henrik Ekengren Oscarsson.

Moderaternas förflyttning med Reinfeldt var avgörande för partisystemets anpassning till GAL-TAN-dimensionen, men Socialdemokraternas ideologiska profilering under Sahlin och Sverigedemokraternas skickliga mobilisering var de nödvändiga förutsättningarna. Kommer nu Moderaternas återgång till en position klart till höger om Centern och Liberalerna liksom Socialdemokraternas uteblivna förnyelse, Miljöpartiets tvångsmässiga kompromisser med sin själ och Sverigedemokraternas oförmåga att hitta en entusiastisk partner i Alliansen att vrida tillbaka partisystemet till vad det var före 2006?

Alldeles för tidigt att säga, men något blåser i vinden, något slags svar hör jag i den svaga susningen från höger.