Den första bok om fascism som jag läste var Zeev Sternhells bok ”Ni droite ni gauche. L’idéologie fasciste en France” som jag först lånade på Pierre Mendès France-universitetets bibliotek i Grenoble sommaren 1988. Vid mitt nästa besök i Frankrike 1989 köpte jag boken på universitetsbokhandeln, som då låg vid Place de la Sorbonne (är en klädbutik där idag om jag inte minns fel). Boken kom 1983 men i franska bokhandlar är det aldrig svårt att hitta äldre böcker. Det var det mest intressanta jag läst i ämnet men så småningom förstod jag att boken knappast alls lästs i brittiska, amerikanska eller skandinaviska akademiska kretsar. (Den översattes till engelska först en bra bit in på 1990-talet när intresset för fascismen blommade upp.)
Varför läste jag nu om detta obskyra ämne under det poppiga, färgglada, nyliberala och discofrälsta 1980-talet? Jag skrev avhandling om gaullismen, en rörelse som i Sverige när de Gaulle tillträdde 1958 av många ansågs vara en form av fascism. Även när jag arbetade med min avhandling fick jag ofta frågor om varför jag ville syssla med en sådan ”halv-fascist” som de Gaulle. I min avhandling (som kom 1993) visar jag att gaullismen var långtifrån någon fascism, men framförallt handlar den om partiideologier och deras förändring.
Men, detta sagt bara för att visa hur termer som ”fascism” blir mer beroende av samtiden än av en saklig analys. Fascism blir helt enkelt det skällsord många tar till när de vill benämna de värsta politiska idéerna. Enligt Sternhell är fascismen som ideologi i stor utsträckning en politisk riktning med franska rötter. Franska revolutionen är i ett avseende moder till de flesta ultranationalistiska/ultrakonservativa politiska riktningar i Västeuropa. Ur kontra-revolutionen (alltså de grupper som inte accepterade den franska revolutionen 1789) växte i Frankrike under 1800-talet en anti-parlamentarisk, anti-semitisk, auktoritär och nationalistisk rörelse fram som blev grunden för mellankrigstidens fascism. Kombinationen av anti-parlamentarism, nationalism, revolutionära och auktoritära idéer tillsammans med hyllandet av handlingen, modet, massan och hånet av och avståndstagandet till de intellektuella utgör fundamenten för mellankrigstidens organiserade fascism. Georges Sorels idéer om våldet och handlingen samt Charles Maurras idéer om den organiska och hierarkiska nationen bildar den ideologiska grunden för fascismen.
Politiska idéer färdas i tiden och i rummet, de blandas och förändras genom de sätt på vilka de används och uttrycks. Att etikettera och kategorisera samtida rörelser kräver analys, teoretiska utgångspunkter och ett stort antal metodologiska avvägningar kring t ex material. En kategorisering i sig själv har inget värde. Om en katt är svart så är den svart för att den färg den har är bestämd av oss till svart. Det är endast i relation till frågan som kategoriseringen blir intressant. Skiljer sig katten från andra katter? I så fall hur? Och med vilka konsekvenser? Vad betyder skillnaden?
Mellankrigstidens fascism var väl förankrad i den europeiska samtiden. Flera av fascismens ideologiska element återfinns hos de moderna national-konservativa partierna, t ex hos Sverigedemokraterna. Att därmed anse att 2010-talets partier är att jämställa med 1920-talets är dock en förenkling som riskerar att fördunkla snarare än upplysa.
Mer att läsa i detta ämnet finns i min avhandling ”I nationens intresse” (1993) samt i min lärobok om fransk politik ”Från Bastiljen till Maastricht” (1996). Om olika sorters nationalism har jag också skrivit lite grand i ”Colonial Power and National Identity” (2008).
VÄNSTRA STRANDEN 