Etikett: fascism

Anti-semitism, fascism och Léon Blum – ett franskt 1900-tal

I dessa dagar är det mycket Frankrike: den 18 juni var det 82 år sedan Charles de Gaulle från London kallade till motstånd mot Nazi-Tysklands ockupation och Vichyregimen, den 19 juni hölls andra omgången i parlamentsvalen och president Macrons liberala mittenrörelse förlorade sin absoluta majoritet. Och jag har just läst ut Olle Svennings bok om Léon Blum; ”Älskar ni mig?”.

Boken är en slags odyssé genom den franska reformistiska vänsterns demokratiska historia, med siktet hela tiden inställt på Léon Blum. Blum var kulturkritikern, den litterärt bildade juristen som kom att stå i spetsen för det franska socialistpartier SFIO under en lång följd av år, i olika skepnader. Men han var också juden som erfor några av de mest avskyvärda konsekvenser av dåtidens anti-semitism. Och det från personer som på många sätt stod honom nära, inte bara av sina fiender.

Därmed är det inte heller någon slump att Blums politiska engagemang i någon mening måste sägas börja med just Dreyfusaffären. Kanske höjdpunkten, eller i vart fall den mest kända, av alla anti-semitiska hatbrott det franska staten lånade sig till. I Svennings bok blir det tydligt hur den franska staten länge lät militära och djupt konservativa krafter med anti-semitiska stråk sätta ramarna för den politik som gick att föra. Något som Blums nära medarbetare – också han jude – Pierre Mendès France skulle få känna av på 1950-talet när han försökte avsluta det kolonialkrig i Algeriet som fortfarande plågar Frankrike.

Svenning pekar också på att extrem-högern, fascismen, Bonapartismen eller radikalhögern (många namn) alltid sedan demokratins införande varit stark i fransk politik. Gaullismen höll den emellertid tillbaka under 1960-talet och sedan kom en stark liberal våg även i Frankrike under 1970- och 1980-talen. Men Marine le Pen för inte bara vidare sin fars rörelse (med rötter i 1950-talets poujadism) utan också ett arv från för-demokratisk tid.

Som en av mina kolleger uttrycker det – den enda period en statsvetare behöver studera är den franska tredje republiken (1870-1940); den har prov på allt.

Frankrike hade under 1930-talet oerhört starka och välfinansierade fascistiska ligor som inte bara opponerade sig mot demokratin utan också genomförde veritabla fysiska attacker på folkvalda och institutioner. Den 6 februari 1934 försökte man storma parlamentet (jfr 6 januari 2021 och Kapitolium) för att handgripligen kasta ut parlamentarikerna ur parlamentet.

Svennings berättelse från en annan tid understryker vikten av att värna de demokratiska institutionerna – värna dem mot partipolitisering, mot polarisering, mot lögner, konspirationer och mot populism. Bara då kan vi undvika att anti-demokrater kan använda statens verktyg för sin egen sak.

Det räcker inte med fria val: Pluralismens nödvändighet

När Europeiska Rådet i detta nu förhandlar om särskilda understöd till vissa länder i EU som drabbats hårt av coronakrisen anses det kontroversiellt av mottagarna att kräva en garanti för att rättstaten vidmakthålls för att pengar skall betalas ut. Om EU fortsätter att vika ned sig, eller inte har en process som kan garantera att de demokrativillkor som gäller för att komma ifråga för medlemskap också gäller för alla medlemmar, så blir unionen på sikt en s k nyttig idiot för auktoritära ledare.

Demokrati kräver ett öppet samtal. Och så fria val förstås. Så står det på många myndigheters hemsidor i Sverige. Men det där öppna samtalet kan knappast föras om inte olika perspektiv får brytas med varandra. Och det är vad utbildningen och forskningen bidrar med. Inte heller blir ansvarsutkrävande och val av företrädare så genomtänkt om inte beslutsfattarna granskas. Och det är den fria pressens/mediernas uppgift. Att kunna lita på att lagarna gäller lika för alla och att de är förenliga med mänskliga rättigheter är avgörande för att våga vara delaktig i samhällsutvecklingen. Och där skall det oberoende rättsväsendet stå fast.

Demokrati av någon som helst kvalitet förutsätter pluralism. Och pluralism förutsätter fri åsiktsbildning, granskning av makten, utvecklingen av nya perspektiv och friheten att inte vara dömd på förhand. En fri marknad i all ära, absolut en viktig byggsten i demokratin, men rättsväsen, akademi och medier skapar förutsättningarna för att den marknaden fungerar på ett ekonomiskt rationellt sätt.

Inga system är perfekta och alla länder har sina ömma punkter. Men det är ingen slump att Ungern, Polen och andra Visegradländer ifrågasätter just oberoendet hos akademi, domstolar och medier. Dessa tre är pluralismens förutsättningar. Och vidhåller att EU inte skall lägga sig i den politiken. Genom att rikta in sig på just dessa tre aktörer kan också pluralismen attackeras. Och auktoritära ledare och auktoritära regimer hatar pluralism. Tanken att individer har rätt att förverkliga egna drömmar, kan ifrågasätta makten eller utforma en livsstil på tvärs med majoritetsnormen hotar auktoritära regimer. Sedan får de ha regelbundna val så ofta de vill – finns inte de obundna aktörerna i opinionsbildningen, den akademiska forskningens fria sanningssökande och domstolarnas oberoende rättsskipning så är demokratin bara en kuliss.

Om detta och en del andra ting skriver professorn i filosofi Jason Stanley i sin bok ”How fascism works” (Fascismens metoder, Daidalos 2019). Det är en bok som bit för bit monterar isär den idévärld som styr de rörelser som under namn av bl a populism, högernationalism, högerpopulism och radikalhöger fått ett uppsving i Europa och USA under de senaste decenniet. USA är uppenbart det centrala exemplet för Stanley, men hans resonemang är minst lika bestickande för en europé.

Inledningen till Stanleys kapitel om ”Anti-intellektualism” förtjänar att citeras i sin helhet (s 59):

Fascistisk politik går ut på att underminera det offentliga samtalet genom att angripa och nedvärdera utbildning, expertkunskap och språkbruk. Det går inte att föra en intelligent debatt utan utbildningssystem som ger tillgång till olika perspektiv, respekt för expertkunskaper där de egna kunskaperna inte räcker till samt ett språk som är tillräckligt rikt för att kunna ge en precis beskrivning av verkligheten. Där utbildning, expertkunslaper och språkklig klarhet undermineras återstår endast makten och fastklamrandet vid grupptillhörigheten.

Även om jag som statsvetare kan ha vissa invändningar mot hur Stanley använder termen ”fascism” så skymmer inte det tydligheten och angelägenheten i hans resonemang. Han pekar på en utveckling som går i snabb takt och som kommer att omintetgöra demokratin som vi känner den – om vi inte gör motstånd.

Därför, demokrati är inte demokrati i den mening vi lärt känna den under efterkrigstiden utan en fri press/medier, en obunden akademi och ett oberoende rättsväsen. När dessa demokratins aktörer angrips för att de inte går maktens ärenden då måste vi som medborgare försvara deras oberoende. Oavsett om vi sitter i Europeiska Rådet eller vid kaffebordet hemma.

9789171735560_2

En liten utläggning om fascism

Den första bok om fascism som jag läste var Zeev Sternhells bok ”Ni droite ni gauche. L’idéologie fasciste en France” som jag först lånade på Pierre Mendès France-universitetets bibliotek i Grenoble sommaren 1988. Vid mitt nästa besök i Frankrike 1989 köpte jag boken på universitetsbokhandeln, som då låg vid Place de la Sorbonne (är en klädbutik där idag om jag inte minns fel). Boken kom 1983 men i franska bokhandlar är det aldrig svårt att hitta äldre böcker. Det var det mest intressanta jag läst i ämnet men så småningom förstod jag att boken knappast alls lästs i brittiska, amerikanska eller skandinaviska akademiska kretsar. (Den översattes till engelska först en bra bit in på 1990-talet när intresset för fascismen blommade upp.)

Varför läste jag nu om detta obskyra ämne under det poppiga, färgglada, nyliberala och discofrälsta 1980-talet? Jag skrev avhandling om gaullismen, en rörelse som i Sverige när de Gaulle tillträdde 1958 av många ansågs vara en form av fascism. Även när jag arbetade med min avhandling fick jag ofta frågor om varför jag ville syssla med en sådan ”halv-fascist” som de Gaulle. I min avhandling (som kom 1993) visar jag att gaullismen var långtifrån någon fascism, men framförallt handlar den om partiideologier och deras förändring.

Men, detta sagt bara för att visa hur termer som ”fascism” blir mer beroende av samtiden än av en saklig analys. Fascism blir helt enkelt det skällsord många tar till när de vill benämna de värsta politiska idéerna. Enligt Sternhell är fascismen som ideologi i stor utsträckning en politisk riktning med franska rötter. Franska revolutionen är i ett avseende moder till de flesta ultranationalistiska/ultrakonservativa politiska riktningar i Västeuropa. Ur kontra-revolutionen (alltså de grupper som inte accepterade den franska revolutionen 1789) växte i Frankrike under 1800-talet en anti-parlamentarisk, anti-semitisk, auktoritär och nationalistisk rörelse fram som blev grunden för mellankrigstidens fascism. Kombinationen av anti-parlamentarism, nationalism, revolutionära och auktoritära idéer tillsammans med hyllandet av handlingen, modet, massan och hånet av och avståndstagandet till de intellektuella utgör fundamenten för mellankrigstidens organiserade fascism. Georges Sorels idéer om våldet och handlingen samt Charles Maurras idéer om den organiska och hierarkiska nationen bildar den ideologiska grunden för fascismen.

Politiska idéer färdas i tiden och i rummet, de blandas och förändras genom de sätt på vilka de används och uttrycks. Att etikettera och kategorisera samtida rörelser kräver analys, teoretiska utgångspunkter och ett stort antal metodologiska avvägningar kring t ex material. En kategorisering i sig själv har inget värde. Om en katt är svart så är den svart för att den färg den har är bestämd av oss till svart. Det är endast i relation till frågan som kategoriseringen blir intressant. Skiljer sig katten från andra katter? I så fall hur? Och med vilka konsekvenser? Vad betyder skillnaden?

Mellankrigstidens fascism var väl förankrad i den europeiska samtiden. Flera av fascismens ideologiska element återfinns hos de moderna national-konservativa partierna, t ex hos Sverigedemokraterna. Att därmed anse att 2010-talets partier är att jämställa med 1920-talets är dock en förenkling som riskerar att fördunkla snarare än upplysa.

Mer att läsa i detta ämnet finns i min avhandling ”I nationens intresse” (1993) samt i min lärobok om fransk politik ”Från Bastiljen till Maastricht” (1996). Om olika sorters nationalism har jag också skrivit lite grand i ”Colonial Power and National Identity” (2008).

Anders Behring Breivik är ingen ideologisk hjälte utan en störd man

Lika måna som en del är om att distansera sig från Anders Behring Brevik och hans föreställningsvärld, lika måna är andra om att kleta fast honom vid motståndaren. Och, kanske viktigast, väldigt många kommentatorer och skribenter menar att han ger uttryck för den ena eller den andra stora/grundläggande/genuina ideologin efter den andra. Han skall ses som ”nedsänkt” i den ena eller andra ideologiska strömningen och därför förstås som en uttolkare eller exponent för dessa strömningar, alternativt för vår tid överhuvudtaget. Det enda som skiljer honom, menar man, från alla dessa andra inom de olika strömningarna är att Anders Behring Breivik tog till våld.

Jag tror inte på dessa tolkningar. Jag finner dem inte övertygande dels för att alla de olika tolkningarna inte kan vara sanna samtidigt, dels för att de alla enligt min uppfattning ger en intellektuell prägel åt dådet som leder till felaktiga slutsatser.

I dagens DN menar journalisten och författaren Henrik Arnstad att Breivik är klassisk ”fascist”, i Studio Ett i går menade chefredaktören och författaren Göran Greider att Breivik är en produkt av ”kulturkonservatismen” och att övriga  och kulturkonservativa borde ta avstånd från hans idéer och i dagens GP säger genusforskaren Jörgen Lorentzon att Breivik ”hatar kvinnor” och skall förstås ur ett anti-feminint perspektiv (ej på nätet).

Jag är väl medveten om att jag vare sig är läkare eller anhörig till de döda, men jag tar mig ändå friheten att mot bakgrund av lång verksamhet med att analysera idéer och ideologier hävda att analyserna ovan ger Breivik alldeles för stor roll och tillmäter honom en intellektuell nivå som han troligen inte har. Det han har är beredskapen att omsätta idéer i handling, han var beredd att döda. Och det för en bisarr samling idéer som han samlat ihop från olika källor och olika kontexter. Breiviks oförmåga till analys syns i den brist på begränsning och krav på fullständighet som gör manifestet till tusentals sidor. Hans grundläggande unikhet är att han var tillräckligt störd i sin relation till andra människor för att sätta ett massmord i verket.

I min tolkning är Breivik en av alla dessa män som tror sig ha ett uppdrag, en mission eller en vision om en ny värld, en ren och återfödd värld som motsvarar deras verklighetsfrämmande idéer om livet självt. Dessa människor är inte kapabla att leva ett liv såsom det ter sig för de flesta av oss. Den världen är smutsig, ofullkomlig och vag. Deras idé om livet är att allt skall vara kontrollerat och exakt. För mig är detta en personlighetsstörning, både i form av en empatistörning och i form av en bristande förmåga att förstå sin egen roll. Jag menar att Breivik antagligen delar denna personlighet med mördaren i Toulouse, med de som planerade ett dåd mot Jyllandsposten och med den svenske självmordsbombaren i Stockholm.

Notera också Breiviks egna referenser till dataspel och TV-filmer. Han säger att han blev förvånad över offrens beteenden, han hade inte sett något sådant på TV eller i dataspel, menar han. Enligt egen uppgift hade han tränat sig inför uppgiften genom dataspel. Och att han hade musik i öronen (och möjligen droger i blodet) när han mördade de oskyldiga på Utöya pekar på att han ser sig själv som en action-hjälte i ett spel. Han har identifierat sig med en fantasifigur och internaliserat beteendet så att han i verkligheten kan göra det som han (enligt egen utsaga) vet är fruktansvärt.

Det är alltid fråga om män, män med en begränsad förmåga att föra ett intellektuellt resonemang, män utan riktigt fotfäste i sina egna liv och män som griper tag i och mer eller mindre ”samlar” på idégods. De vill gärna framställa sig som delar av en stor organisation, i vilken de har en plats och en roll. På detta sätt kan deras egna liv få lite styrsel. Genom en hjälteinsats skall de göra det som ingen annan vågar/kan/vill och på så sätt rädda världen. Vi kan nog alla minnas möten med sådana män, oavsett att de inte har varit lika extrema som Anders Behring Breivik. Det är inga trevliga minnen.

Att ge de idéer som dessa personer ger uttryck för rollen av stora ideologier, eller att t o m hävda att dessa personer själva verkligen är intellektuellt förmögna att utveckla och analysera ideologiska strömningar, är att ge dem alltför stor roll. Visst är det frestande att försöka klistra Breivik på motståndaren, eller se honom som uttryck för de idéer som man själv fruktar för att på så sätt rättfärdiga den egna analysen. Men vi bör avstå från det. Breivik är, liksom de flesta terrorister, känsliga för strömningar i tiden. Idag blir det mångkultur eller islam. I en annan tid något annat. Vad vi bör betänka är vilken politisk kontext vi själva skapar. Där har vi alla ett ansvar.

Anders Behring Breivik är – såvitt jag kan förstå – helt tillräknelig i lagens mening.  Låt oss undvika att Breivik får en roll han inte förtjänat. För mig är han en politisk massmördare, och en djupt störd sådan, det som vi vanliga lekmän kallar en psykopat.