Ledarlösa rörelser utmanar partipolitiken

I tidningen le Monde menar den franske statsvetaren Bertrand Badie att den arabiska våren blev en föregångare till en stor, månghövdad politisk rörelse, som spridit sig den ovanliga vägen från det globala syd till det globala nord. Den arabiska våren 2011, Occupy-rörelsen i USA, Syriza (Grekland) , Podemos (Spanien) och Femstjärnerörelsen (Italien), de gula paraplyerna i Hongkong är bara några exempel på hur det politiska – för att använda Chantal Mouffes term – tar kropp på våra gator. I Göteborg ser jag både i dagens Feministiska marsch på Internationella Kvinnodagen och i gårdagens Trängselskatteprotest nya och skilda grupper av medborgare som väljer att manifestera sin politiska vilja i det urbana offentliga rummet. Värt att nämna är också rörelser som kräver gratis kollektivtrafik eller som protesterar mot övervakning och kontroll både av våra fysiska kroppar i det offentliga rummet individer och av vårt virtuella agerande.

Jag menar att mobiliseringen av folket i protester mot etablissemanget, överheten, staten, systemet m m bör ses som en varning. De politiska partiernas roll är att vara transportbanden mellan makten och medborgarna, men dagens partier har i stor utsträckning själva blivit en del av makten. En hel del av den här folkliga mobiliseringen fångas upp via nya partier som Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna eller i Göteborg Vägvalet men oftast i form av ledarlösa rörelser utan kontinuitet eller organisation. Många av de nya rörelserna gestaltar en kraftfull maktkritik – förespråkar en annan form av politik, mer transparent, mer medlems eller sympatisörsstyrd, anti-auktoritär och individualiserad, ofta hänvisande till ”verklig” demokrati.

Till skillnad från de ”gamla” partierna är de nya rörelserna inte i första hand intresse- eller klassbaserade utan bygger på en moraliserande kritik mot makten. De arbetar heller inte i den representativa demokratins andra utan är direktdemokratiskt inspirerade. Kritik mot etablissemanget har naturligtvis alltid funnits, och utom-parlamentariska rörelser likaså. Men de proteströrelser vi ser idag menar filosofen Sandra Laguier har gemensamt att ett enda slagord återkommer hela tiden och det är demokrati. Med hjälp av detta begrepp kräver människor tusentals olika saker, den enda gemensamma nämnaren är ett krav på jämlikhet och krav på respekt för individens integritet. Rörelserna menar sig inte representera någon annan än sig själva. Sättet att protestera är inte med krav på åtgärder eller reformer utan att ockupera, manifestera, blockera eller ta plats antingen i det offentliga eller digitala rummet. Bakom tankegången ligger, menar Laguier, idén att medborgarna skall återta ett territorium/plats som de anser sig ha rättigheten till eftersom den är (skall vara) gemensam.

Olika händelser utlöser de här folkliga upproren men det är onekligen svårt att blunda för den kraftfulla förändring av den politiska scenen som dessa ledar- och organisationslösa rörelser idag skapat. De är en mycket prekär utmaning för de traditionella partierna, kanske särskilt i europeiska länder som Frankrike där politikerföraktet redan är utbrett. Sociologen Albert Ogien påpekar att de politiska partierna sedan förra seklet levt i tron att det är de som formar opinionen. Men dagens medborgare vill inte ha någon som talar i deras ställe.

Är det möjligt att dessa rörelser kan växa in i och bli en del av partisystemen i de demokratiska länderna? Kanske, men då krävs dels ledarskap dels en vilja från de styrande.

Kan de utgöra grunden för en fredlig demokratisering i icke-demokratier? Tveksamt på kort sikt, eftersom de inte bär med sig någon form av alternativ organisering som kan ersätta de hegemoniska regimerna. Kanske på längre sikt.

Viktigast är dock att om inte de politiska partierna vaknar upp ur sin gemensamma sövande sagostund där allt kommer att förbli som det varit, bara med lite fler partier och lite färre medlemmar, så står även vår stabila svenska demokrati inför risken att förlora sin politiska legitimitet.

***

Artikeln i Le Monde finns bakom betalvägg men kan hittas här.

Laugier och Ogien har tillsammans skrivit ”Le Principe Démocratie” där de undersöker och diskuterar hur politik i demokratin har gått från ett ”hur” till ett ”varför”. För den som läser franska.

Läs gärna också mer i min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” (2011, slut på förlaget, kan beställas från författarna) samt i kapitlet ”A new era of partypolitics in a globalized world” i Gloppen och Rakner ”Globalization and democratization” (2007).