Vägen fram till partiledarskapet för Kristdemokraterna tycks nu helt rak och jämn för Ebba Busch Thor. Hon är den enda kandidaten och valberedningens förslag inför det extra rikstinget den 25 april. Vid det tillfället skall också hela partistyrelsen förnyas och besked om förslag bör komma snart (handlingar skall vara ute fyra veckor före tinget). En ny partiledare som vill förnya behöver inte bara ett nytt arbetslag kring sig själv utan också en partistyrelse som vill hens väg.
Sedan Jakob Forssmed lämnat beskedet att han inte står till förfogande som partiledarkandidat har Busch Thor tydligare markerat sin vilja att samla partiet. Hon sa t ex i SvT Aktuellt häromdagen att hon inte menat att KD står till höger i svensk politik, utan att KD står mer till höger än till vänster. Ett besked som väl får ses som en tydlig modererande markör nu när konkurrensen om posten är över.
Ett byte av partiledare efter flera förlustval och i opposition är generellt tuffare och hårdare än andra, och när valet sker genom medlemsomröstningar brukar antalet kandidater vara fler än när det är representativa församlingar som röstar. KD har kombinerat båda systemen, flera kandidater har framträtt inför distrikten (aktiva medlemmar) och därefter har distriken nominerat. Först efter den processen har valberedningen gjort sitt val och ledaren väljs sedan (sannolikt) i god ordning med en enda kandidat på ett riksting. KD bekräftar således tesen fast i två delar.
När ett parti genomlidit flera förlustval, fått nya konkurrenter i partisystemet (primärt SD) och byter ledare är det också som mest sannolikt att det sker en ideologiförändring i partiet. I partier med flera ideologiska strömningar att vila på kan en kantring ske från den ena till den andra, i partier med mer entydig ideologisk inriktning sker en omtolkning och nya sakfrågor kan inkluderas. Det svenska partisystemet är ytterst tungt i mitten numera och KD har före Sverigedemokraternas ankomst varit det enda av partierna som åtminstone retoriskt avhållit sig från att vara ”liberala”.
Ingenting i partiets historia eller i det Busch Thor sagt tyder på att den konservativa profilen kommer att tonas ned partiideologiskt. Men KD har genomgått en ideologisk utveckling från ett parti som uttryckligen vägrade placera sig på vänster-högerskalan (precis som Miljöpartiet) till att bli ett parti som sökte sig till de europeiska socialkonservativa partifränderna med både en EU-positiv profil och betoning av kollektivism i sociala och moraliska frågor (ansvar och familj). Kristdemokraterna har sedan dess sökt sig fram ideologiskt genom att till detta lägga mer allmänborgerliga frågor som fastighetsskatt, valfrihet i vården och etablissemangskritik. Ingen av de sistnämnda har gett mer än tillfällig utdelning och partiet har nuddat fyraprocentsribban i en hel räcka av opinionsundersökningar. Regeringssamarbetet med övriga borgerliga partier har dock kostat på och det mesta talar för att partiet kan andas viss morgonluft under den kommande mandatperioden bara genom att frigöra sig lite från Allianssamarbetet. Något som Busch Thor också sagt att hon vill.
Jag tror att KD kommer att genomgå en ideologisk omstöpning men då framför allt genom att välja andra profilfrågor. Busch Thor har redan i flera intervjuer och uttalanden markerat att hon tänker strida mot det hon kallar ”politiska lösningar som kommer ovanifrån”. Det skulle i så fall kunna ideologiskt knytas ihop med kristdemokratins betoning av subsidiaritet och familjens roll som samhällets kärna. En ideologisk förnyelse inom ramen för socialkonservatismen alltså. Svensk politik skulle må bra av en genomtänkt, fördjupad och ansvarsfull socialkonservatism i kontrast till å ena sidan det smockfulla mittfält där man får ha linjal för att mäta avståndet mellan en del partier och å andra sidan den populistiska nationalismen.
*
Tidigare har jag skrivit om kristdemokraternas idéutveckling t ex här och här.
Min bok ”Religion och politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma”(1998) behandlar ideologiska frågor i relation till väljare och regeringsmakt.
I min doktorsavhandling ”I nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947-1990” (1993) studerar jag hur och när partiideologisk förändring inträffar.
VÄNSTRA STRANDEN 