Ledarskribenterna kan fortfarande vara de som artikulerar sentiment och åsiktsdimensioner bland medborgarna, som uttrycker och argumenterar för ståndpunkter på ett sådant sätt att de är möjliga att omsätta i politisk handling. Men ledarskribenter kan med samma demokratiska legitimitet skapa ett samtal mellan provokatörer och högljudda kritiker, eller använda plattformen för att göra politiken mindre ideologisk och mer till en personfråga. Avgörande för demokratins vitalitet är vem som artikulerar de nya argumenten, vem som finslipar de framväxande resonemangen inom de rörelser som partierna inte fångar upp. Vem som tar sig an de anständiga röster som inte får plats i det offentliga samtalet.
Igår torsdag publicerade Göteborgs-Posten min kulturartikel kring ledarsidor i ett nytt politiskt och medialt landskap. Ledarskribenterna har på intet sätt blivit betydelselösa, men när partierna inte behöver någon partipress och medierna blir alltmer styrda som kommersiella företag – hur skall ledarsidorna vara demokratiskt relevanta? Jag menar att ledarskribenter och ledarsidor har en kanske ännu viktigare uppgift idag eftersom partiernas band med medborgarna sviktar i avgörande avseenden. Men då krävs att de aktiva skribenterna tar denna demokratiska uppgifts nya former på allvar och att tidningsföretagen blir varse till publicistiska ansvar. Eller som Stig Hadenius uttryckte det 2001, genom att visa ”förmåga till analyser som ger bidrag till den allmänna samhällsdebatten”.
VÄNSTRA STRANDEN 