Genomgående är också att politiska ledare i dessa länder, liksom i Polen, Ungern, Tjeckien, Sverige och Italien smutskastar de fria medierna och särskilt den politiska rapporteringen. Medierna betraktas som en enhetlig aktör och anses gå ”etablissemangets” ärenden eller ha en egen agenda som står i motsättning till ”folkets” intressen.
Utifrån en samhällsvetenskaplig kunskapsbas råder det ingen tvekan om att fria och oberoende medier är en integrerad del av demokratin. Men avgörande för demokratin är också medborgarnas tillit till den kunskap som skapas, sprids och diskuteras i våra samhällen. När politiska ledare och debattörer underminerar tilltron till oberoende medier och till kunskap som skapas och sprids genom akademiska eller motsvarande kanaler undermineras därför också demokratin.
Så skriver jag tillsammans med kollegerna Henrik Ekengren Oscarsson, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäck på DN Debatt idag. Vi är djupt bekymrade över kvaliteten på samhällsdebatten i de västliga demokratierna och vilken effekt bristen på respekt för kunskap kommer att få för demokratins utveckling. Läs gärna hela artikeln.
Samhällsdebatten är den yta, den arena eller den plats (välj själv) där medborgare, politiker, medier och civilsamhället möts och utformar grunden för vad som blir samhällsutvecklingen. Under en lång följd av år har denna gemensamma medborgerliga offentlighet utarmats och förtorkat. Om det har jag skrivit tillsammans med Ulf Bjereld i boken ”Den nödvändiga politiken” (2011). Men på senare tid har också respekten för kunskapsgrunden minskat – vi har sett en avprofessionalisering av många yrkesgrupper parallellt med en misstro mot alla former av auktoriteter i samällsdebatten. Demokrati tros innebära majoritetsdiktatur och forskning betyder bara att någon räknat ut att man själv haft rätt hela tiden.
Kampen om kunskapen – som är en annan bok jag skrivit med Ulf Bjereld (2008) – är en väsentlig del av det nya politiska landskapet. Hur skapas och auktoriseras kunskap, hur sprids den och vem har tillgång till den? Dessa frågor står, och kommer att stå, i centrum för den politiska debatten under lång tid framåt. Desto viktigare då att vårt politiska ledarskap inte följer med strömmen och stryker kunskapsresistensen medhårs i syfte att vinna kortsiktiga sympatier utan istället står upp för en diskussion på upplysningens grund. Kvaliteten på vår gemensamma medborgerliga offentlighet avgör demokratins framtid.
***
Lästips:
Tom Nichols The death of expertise. The campaign against established knowledge and why it matters Oxford university press, New York, 2017.
VÄNSTRA STRANDEN 
Utan att veta något om bloggkontext vill jag stämma in i rubrikens formulering som jag tror är möjlig att förstå rätt och slätt som den är formulerad! Ursäkta att denna kommentar skrivs innan jag läst artikeln – har ni berört något av följande:
Problemet är bara vår egen regeringsform som inte inkluderar något om sanningsfrågan. Allt makt och kunskap utgår från folket – eller? Yttersta konsekvensen av det nu dissade (?) demokratiska kunskapsprojektet var att betygsättningen ytterst blev en politisk fråga. OM betygsättningen inte ytterst är en politisk fråga (diktaturens väg) – på vad grundar den sig då på?
Betrodda lärares förmåga att ge ärlig feed-back på elevens prestation, förmåga och kompetens?! Läroplanernas målformuleringar är givetvis avgörande men om de inte håller måttet – om de i sin tur gör sig beroende av den lokala skolans bedömning av om elevunderlaget kan jämföras med något annat än hur mycket lärarkåren tror på sina elever? Eller rättare sagt – hur trevliga de varit mot dem?