Den politiska generationen

Jag känner igen en dogmatiker på lukten på hundra meters håll (…) (M)ycket av min självkänsla har jag byggt upp genom politiskt arbete, genom skrivande och muntliga framträdanden och genom att tampas med myndigheter och auktoriteter.” (s 257)

I sin bok ”Den politiska generationen. Kontinuitet och förändring 1968-2018” nyanserar de numera pensionerade professorerna och samhällsvetarna Sven-Axel Månsson och Svante Lundberg i ett forskningsprojekt som kom att sträcka sig över ett halvt sekel – en slags panelstudie med tre nedslag – bilden av 1968 i Sverige. Den radikala omvälvningen var vare sig en revolution eller ett misslyckande. Istället kom upplevelserna från den ”röda” studenttiden att prägla deltagarna för livet – genom ökad tilltro till den egna förmågan, genom framväxten av liberala och toleranta värderingar och genom kunskap och insikter om hur politiskt arbete bedrivs för att ge någon effekt.

Bokens ursprungliga urval av radikala unga människor kommer ur en demonstration i Lund som riktade sig mot byggandet av Cabora Bassa-damen i Moçambique och särskilt mot det svenska deltagandet (ASEA) i detsamma. Denna lilla grupp har med åren minskat ytterligare men ett trettiotal personer har intervjuats vid tre tillfällen med frågor om sin motivation, sin upplevelse av radikalt politiskt engagemang och hur detta engagemang tagit sig uttryck under livets gång. Boken är en fascinerande och varm skildring av individernas självreflektion och deras egen syn på samhällets förändring. Texten lyfter försiktigt på förlåten i fråga efter fråga, dömer inte men värderar och reflekterar.

Frapperande är att nästan alla lämnat partipolitiken, att nästan alla betonar hur viktiga åren kring 1968 och åren vid universitetet var och att de flesta levt ut sina värderingar och sina lärdomar från 1968 i sina yrken och karriärer fram till pensionen. Många ser åren runt 1968 som en slags förälskelse och personligt uppvaknande. En del är kvar till vänster, en del har blivit mer borgerliga i sin politiska utblick, men många betonar att de väljer att leva ut sina värderingar snarare än att låta partietiketten bestämma.

Flera av de intervjuade har valt livsstilar som impregnerats av de radikala åren i Lund; självhushåll, feminism, omsorgsarbete och undervisningsyrken för att inte tala om grannskapsengagemang och lokalt politiskt arbete. Några har medvetet hållit sig borta från en s k karriär och valt att fortsätta att arbeta på ”golvet” trots examina, andra jobbade på ”golvet” men kunde inte dölja sin utbildningsbakgrund och kom att få allt mer ansvarstyngda positioner. Ingen anger att de engagerade åren vid universitetet i det långa loppet varit något negativt eller något de vänt ryggen.

De som kom från arbetarhem skrattade åt den tillgjorda proletariseringen hos dem som kom från överklasshem, men hade också förståelse för motiven bakom agerandet. Ungdomar från akademikerhem insåg vad de hade med sig och som inte kunde göras ogjort. Och många i hela gruppen kom tillbaka till sig själva med en annan klassidentitet än de hade som studenter – och är nöjda med det.

En fråga som författarna tar upp är hur patriarkatet som förtryckarmekanism var osynligt kring 1968, men hur kvinnorörelsen under 1970-talet utvecklades till en egen radikal mobilisering. Ett par kvinnor bland de intervjuade frågar sig idag (2018) vad män egentligen har för roll i samhällsutvecklingen, de är besvikna på hur de stolta idealen smulats sönder i separationer och frånvarande fäder. Men – flera uttrycker också glädje över hur mycket som faktiskt har förändrats på jämställdhetsområdet; papparollen, barnomsorg och kvinnors reproduktiva rättigheter, kvinnors självklara plats i politiken och de s k kvinnofrågornas behandling.

Till syvend og sidst, de intervjuades liv förändrades av 1968 och genom deras liv fick också 1968 ett bestående avtryck på den svenska samhällsutvecklingen. Och det var liberala, humanistiska och i vid mening gröna värden som blev arvet från 1968.

En bref: Hur förändrade 1968 svenskt politiskt liv?

Trots att syftet med boken är att granska hur 1968-rörelsens idéer har rest framåt i tiden och in i myndigheter, medier och politik är författarna alltför fokuserade vid kritikerna av 1968 års idéer. Det är som om slagfältet fortfarande är detsamma som på 1970- och 1980-talet trots att den kanske mest spännande uppgiften vore att följa de strömningar som verkligen omvandlade det svenska samhället: kvinnorörelsen, miljörörelsen, auktoritetsnedrivningen och HBTQ-rörelsen. Enligt min uppfattning är dessa rörelser svaret på författarnas inledande fråga om ”hur” transformationen av 1968­rörelsens ideal har genomförts.

Idag recenserar jag Lennart Berntsons och Svante Nordins bok ”Efter revolutionen. Vänstern i svensk kulturdebatt efter 1968” (Natur & Kultur) Under Strecket i Svenska Dagbladet. Tyvärr slarvar författarna bort ett viktigt forskningsfält genom brist på transparens och internationell kontext.

Naturligtvis är radikaliseringens många ansikten och dess omvandlingar av svenskt samhälle svenskt politik verkligen en viktig forskningsuppgift. Men istället biter sig författarna fast dels vid 1970- och 1980-talets kritiker av 1968 (vilka blev allt mer marginaliserade medan 68-idéerna vann mark) och väljer (medvetet?) att inte följa de stora rörelserna – miljörörelsen och kvinnorörelsen t ex – som faktiskt var de som bar in 1968 års idéer i svensk politik. Rättighetstänkande och individualisering har sin grund i det uppror mot auktoriteter och kollektiv som 1968 i bred mening representerade, men av det ser vi få spår här. Tyvärr.

 

Arvet efter 1968: De fria logotyperna och nya skiljelinjer

Imorgon kommer jag att träffa en grupp kolleger från olika discipliner som alla sysslar med forskning om efterdyningarna av det som vi brukar kalla ”1968”. Som läsare av den här bloggen vet så har jag tillsammans med Ulf Bjereld sedan snart ett decennium arbetat med empiriska tolkningar och teoretisk förståelse av de samhällsomvälvningar som följde på 1968, senast i boken ”Den nödvändiga politiken” som kom i våras som är den sista i en trilogi.

Den kommunikationella revolutionens genomslag åren runt 1968 har givit individen allt större utrymme, men har också förskjutit den politiska spelplanen mot vad vi kallar ”kampen om kunskapen”. Kunskap som objekt för tolkning står allt oftare i centrum för politiken under de senaste decennierna medan klassiska ekonomiska/materiella värdekonflikter, som de mellan arbete och kapital (ofta kallat vänster-höger-skiljelinjen), har fått ett mindre utrymme. Allt fler frågor i vardagen blir föremål för politiska beslut jämfört med under 1900-talets första hälft och många av dessa berör förment personliga ting som sexuella preferenser eller barnuppfostran.

Som en följd av de förändrade villkoren i det ultramoderna individualiserade samhället är det rimligt att tro att nya politiskt relevanta sociala skiljelinjer uppstår vid sidan av dem som politiska sociologer identifierat från demokratins genombrott. I vår forskning har vi identifierat två tänkbara sådana skiljelinjer – nationalstat-transnationella nätverk samt kunskap-marknad. Varje skiljelinje förutsätter dock en social mobilisering för att bli politiskt relevant.

Vi tror att en ny social grupp i vårt samhälle håller på att växa fram, de fria logotyperna. I äldre tiders klassamhälle var klassidentifikationen beroende i huvudsak av materiella omständigheter och individens plats i ett industrisamhälles hierarki. I dagens samhälle är individen klassidentifikation oftare knuten till personlig kompetens, individuell förmåga, egen erfarenhet och karisma. Den fria logotypen är sin egen vara, attraktiv för sin egen skull och därmed också sin egen logotyp. Den fria logotypen är inte i första hand lojal med en arbetsgivare eller entreprenör, utan med sig själv och sina egna värderingar. Vi har i empiriska undersökningar visat att medieyrken och kreativa branscher där innovation och flexibilitet är avgörande för produktionen där den fria logotypen förväntas finnas också har ökat kraftigt i Sverige. Gruppen kallas ibland för ”den kreativa klassen” (Florida) eller ”informationella producenter” (Castells) eller ”symbolanalytiker” (Reich) men vårt bidrag består i att studera deras roll som mobiliserar av nya skiljelinjer, men också i ett konstaterande att gruppen tycks vara två – en som är mer intresserad av samhällsförändring och bidrag till det kollektiva och en som är mer intresserad av vinstmaximering och lönsamhet. (Här kan man jämföra med Oesch undersökningar av de nya medelklassen.)

De intressanta frågorna som jag kommer att lyfta tillsammans med kollegerna är vilken betydelse de fria logotyperna kommer att ha för uppkomsten av politiskt relevanta nya social skiljelinjer i västvärlden? På vilket sätt påverkar de fria logotyperna och de nya skiljelinjerna uttrycksformer och aktörer i den befintliga demokratin?

Svaren lär dröja, men jag kan garantera att forskningsprocessen är kreativ…

Läs mer om den forskning kring nya skiljelinjer som vi bedriver här.

Har vänstern tappat tron på social förändring?

Den politiska debatten skiljer ofta mellan samhällskritik i termer av krav på reformer inom ramen för kollektiva och sociala frågor (lön, bostad, arbetsvillkor m m) och kritik i termer av krav på ökade rättigheter (likabehandling, icke-diskriminering, identitet m m). I vårt västeuropeiska samhälle är det framför allt rättighetstänkandet som under senare decennier haft luft under vingarna medan de sociala reormernas tid sammanföll med industrisamhällets framgångsperiod, les trentes glorieuses, under perioden 1950-1970.

Sociologen Luc Boltanski menar att de två typerna av kritik har sina rötter i 1968 års revolt och önskan om en ”total omvälvning” av dåvarande samhället.* I 68-rörelsen fanns såväl en social respektive konstnärlig (artistic) kritik vilket han diskuterar i sin artikel The Left after May 1968 and the longing for total revolution (Thesis Eleven 2002 vol 69 no 1). Den sociala kritiken ställde krav på ekonomisk rättvisa, bättre villkor på arbetsmarknaden och inskränkning av den privata äganderätten. I sin framtidstro lierade sig den sociala kritiken med vetenskap, teknik och industri. Förhoppningarna om framsteg och utveckling knöts till kollektivt agerande från arbetarklassen. Den konstnärliga kritiken ställde istället krav på ökat självförverkligande, kreativitet och utrymme för individens spontanitet. Även den konstnärliga kritiken hade förhoppningar om framsteg och utveckling men dessa knöts till motstånd mot massproduktion, kapitalism och till provokationer.

Utan att lägga Boltanski till last min slutsatser så läser jag ändå fortsättningen av hans resonemang ungefär så här: Den sociala kritiken som utgick från 1968 års sociala revolution stötte på 1980-talets liberala motkraft och desarmerades. Det svenska försöket med löntagarfonder kan väl kanske ses som en illustration av hur lite lyckosam den sociala kritiken blev – även om man inte skall bortse från många mindre förändringar t ex inom arbetsrätt och bostadsmarknad. Istället är det den konstnärliga kritiken av samhället som starkast påverkat den europeiska vänsterns framtidsvisioner.

Jag skulle säga att den konstnärliga kritiken hjälptes av den liberala vågen under 1980-talet eftersom individualismen då understöddes från en starkt ideologiskt mobiliserande borgerlighet. Men framför allt är det inom vänstern som självförverkligandet, kreativiteten och identitetstänkandet får fäste. Istället för den sociala kritiken mot det etablerade samhället tar nu vänstern till sig en kritik som också högersidan kan sympatisera med. Individens rättigheter och kreativitetens roll i samhällsutvecklingen är knappast kontroversiellt inom något av de större ideologiska lägren.

Men, menar Boltanski, de politiska konsekvenserna av den konstnärliga kritiken passar som i hand i handske med den kapitalism som 1968-rörelsen kritiserade! En av Boltanskis avslutande reflektioner är att idag söker vänstern efter den ”totala omvälvningen” inom ramen för reproduktion, sexualitet, familj och biologi. Och den omvälvningen är fullt ut förenlig med – om inte t o m nyttig för – den globala och nationella kapitalismens fortsatta utveckling.

Så, 1968 års kritik mot det kapitalistiska samhället syftande till en social omvälvning har i vänsterns famn omvandlats till ett individuellt projekt inom ramen för det bestående samhället. Kraven på ekonomisk rättvisa, sociala reformer och omfördelning av makt har försvunnit medan krav på individuella rättigheter avseende reproduktion, familj och självförverkligande. Ja, Boltanskis tio år gamla text kan i alla fall få igång tankarna kring årets valrörelse. 

Är vi månne en förklaring till socialdemokratins kris och moderaternas framgång på spåren? För vem driver kraven på sociala reformer idag?   

* Tack till Magnus Wennerhag för tips.