Den politiska debatten skiljer ofta mellan samhällskritik i termer av krav på reformer inom ramen för kollektiva och sociala frågor (lön, bostad, arbetsvillkor m m) och kritik i termer av krav på ökade rättigheter (likabehandling, icke-diskriminering, identitet m m). I vårt västeuropeiska samhälle är det framför allt rättighetstänkandet som under senare decennier haft luft under vingarna medan de sociala reormernas tid sammanföll med industrisamhällets framgångsperiod, les trentes glorieuses, under perioden 1950-1970.
Sociologen Luc Boltanski menar att de två typerna av kritik har sina rötter i 1968 års revolt och önskan om en ”total omvälvning” av dåvarande samhället.* I 68-rörelsen fanns såväl en social respektive konstnärlig (artistic) kritik vilket han diskuterar i sin artikel The Left after May 1968 and the longing for total revolution (Thesis Eleven 2002 vol 69 no 1). Den sociala kritiken ställde krav på ekonomisk rättvisa, bättre villkor på arbetsmarknaden och inskränkning av den privata äganderätten. I sin framtidstro lierade sig den sociala kritiken med vetenskap, teknik och industri. Förhoppningarna om framsteg och utveckling knöts till kollektivt agerande från arbetarklassen. Den konstnärliga kritiken ställde istället krav på ökat självförverkligande, kreativitet och utrymme för individens spontanitet. Även den konstnärliga kritiken hade förhoppningar om framsteg och utveckling men dessa knöts till motstånd mot massproduktion, kapitalism och till provokationer.
Utan att lägga Boltanski till last min slutsatser så läser jag ändå fortsättningen av hans resonemang ungefär så här: Den sociala kritiken som utgick från 1968 års sociala revolution stötte på 1980-talets liberala motkraft och desarmerades. Det svenska försöket med löntagarfonder kan väl kanske ses som en illustration av hur lite lyckosam den sociala kritiken blev – även om man inte skall bortse från många mindre förändringar t ex inom arbetsrätt och bostadsmarknad. Istället är det den konstnärliga kritiken av samhället som starkast påverkat den europeiska vänsterns framtidsvisioner.
Jag skulle säga att den konstnärliga kritiken hjälptes av den liberala vågen under 1980-talet eftersom individualismen då understöddes från en starkt ideologiskt mobiliserande borgerlighet. Men framför allt är det inom vänstern som självförverkligandet, kreativiteten och identitetstänkandet får fäste. Istället för den sociala kritiken mot det etablerade samhället tar nu vänstern till sig en kritik som också högersidan kan sympatisera med. Individens rättigheter och kreativitetens roll i samhällsutvecklingen är knappast kontroversiellt inom något av de större ideologiska lägren.
Men, menar Boltanski, de politiska konsekvenserna av den konstnärliga kritiken passar som i hand i handske med den kapitalism som 1968-rörelsen kritiserade! En av Boltanskis avslutande reflektioner är att idag söker vänstern efter den ”totala omvälvningen” inom ramen för reproduktion, sexualitet, familj och biologi. Och den omvälvningen är fullt ut förenlig med – om inte t o m nyttig för – den globala och nationella kapitalismens fortsatta utveckling.
Så, 1968 års kritik mot det kapitalistiska samhället syftande till en social omvälvning har i vänsterns famn omvandlats till ett individuellt projekt inom ramen för det bestående samhället. Kraven på ekonomisk rättvisa, sociala reformer och omfördelning av makt har försvunnit medan krav på individuella rättigheter avseende reproduktion, familj och självförverkligande. Ja, Boltanskis tio år gamla text kan i alla fall få igång tankarna kring årets valrörelse.
Är vi månne en förklaring till socialdemokratins kris och moderaternas framgång på spåren? För vem driver kraven på sociala reformer idag?
* Tack till Magnus Wennerhag för tips.