Lite personligt om klass och kön i akademin

Jag har likt så många andra följt processen där fler och fler kvinnor inom olika branscher berättat om övergrepp som de utsatts för och sexistiska attityder de tvingats möta i arbetslivet. Men, säkert av många skäl, blev avslöjandet om mannen som står Svenska Akademin nära extra obehaglig. När jag sedan läste om en av Akademins medlemmar, Lotta Lotass, som sedan ett par år lämnat arbetet inom Akademin lade jag ihop ett och ett och fick två.

För väldigt många år sedan kom jag i kontakt med den krets som antingen finns i Svenska Akademin eller rör sig i dess marginaler. Och jag känner igen så mycket av vad Lotass beskriver. Hon säger att hon förväntades delta i det sociala livet men mest uppskattade språkarbetet. Att det hela med kungamiddagar och ståhej inte låg för henne. När jag i min ungdomliga naivitet närmade mig en fortfarande uppburen författare för att uttrycka min glädje över hans språkbehandling fick jag berusade och raljanta kommentarer om ”alla kvinnors beundran” tillbaka. Det var ett sätt att hantera litteraturen som inte passade mig. Omedvetet hade jag nog gjort som Lotass, trott att det sociala livet bara var en ram för det litterära arbetet, ett arbete som jag såg som både beundransvärt och avancerat.

Hur mycket handlar om klass och hur mycket handlar om svårigheten att acceptera att kvinnor kan vara (och är) minst lika intresserade av det professionella som en man? Med min uppväxt och fostran i arbetarklassen upplever jag ofta både akademiska högtider och fina middagar som svårhanterade tillställningar. Men jag har lärt mig; bekväm lär jag dock aldrig bli med tre sorters vinglas och dito bestick. Och klassidentiteten sitter kvar där den sitter.

Jag känner dock ofta också en längtan efter de ”nördiga” och djupa samtalen kring sådant som är min yrkesverksamhet eller där jag har en sakkunskap, en längtan som sällan eller aldrig uppfylls på dessa tillställningar. Det är inte helt ovanligt att jag, som för bara ett par år sedan, kan äta mig igenom nästan en hel trerätters akademisk middag utan att min bordskavaljer ens frågar vad jag arbetar med eller varför jag är där (att han var professor, undgick ingen). Att jag sedan inte velat dansa med dessa män togs ofta som en förolämpning. Men jag upplever också att män jag inte känner har svårt att möta mig på jämlik nivå. Antingen skall jag tillrättavisas för att jag inte fullt ut förstått problemets art eller så lyssnar man artigt, säger något allmänt och jag förstår att det jag säger inte går fram.

Så, vad som är vad kan ju diskuteras, men kvinnor i yrkeslivet skulle nog tjäna på både lite mindre av bling-bling och alkohol i det sociala livet och lite mer fokus på saklighet för att verkligen nå sin professionella potential. Mindre av middagar, kick-offs, after-work och mingel och mer av samtal, seminarier, fika och arbetsmöten alltså.

2 reaktioner till “Lite personligt om klass och kön i akademin”

  1. Hög igenkänningsfaktor!! För att citera Rebecca Solnit: ”Män förklarar saker för mig”. Att stå ut med det är en prestation. Och varför skall en stå ut?

Kommentarer är stängda.