Vad är viktigast – att förverkliga den egna politiken eller att blockera Sverigedemokraterna?

Den som väntar på något gott kan aldrig vänta för länge heter det i ordspråket. Men frågan är om vi skall få vänta på en regering ända till nästa ordinarie val?

Situationen är, som alla visste på förhand, extremt komplicerad. Partierna har gett löften om samarbeten och icke-samarbeten, och ett parti har inte ställt ut några andra löften än att man röstar ner allt som inte ger det egna partiet inflytande.

En grundläggande förutsättning för ett politiskt parti är att man vill försöka förverkliga den politik man gått till val på. Några moraliska betänkligheter kan man inte ha i denna fråga. Partiet verkar på väljararenan, den interna arenan och den parlamentariska arenan i syfte att förverkliga den politik som partiets medlemmar och ledning på olika, mer eller mindre interndemokratiska, sätt kommit fram till.

Därför är det partistrategiskt märkligt när Liberalernas Jan Björklund säger att det vore bättre med en regering som bestod av Socialdemokrater och Moderater, än att hans eget parti skulle kunna sitta i en mittenregering. Syftet är att kunna vara i opposition samtidigt som de båda huvudmotståndarna S och M är oskadliggjorda i en påtvingad gemenskap.

Likaledes är det partistrategiskt märkligt att Centerpartiets Annie Lööf vidhåller att hela alliansen skall regera med stöd av S. Den lösningen tvingar in Socialdemokraterna i en position där de inte skulle kunna förverkliga sin egen politik utan istället understödja en politik som tänkts ut av partier som står långt från Socialdemokratin i centrala policyfrågor. Syftet är att tvinga andra partier att betala priset för att hålla SD från inflytande men själv få möjlighet att förverkliga sitt program.

Och lika partistrategiskt märkligt är det att Ulf Kristersson i sina sonderingar för att hitta en regering som kan tolereras (inte stödjas, bara tolereras) av riksdagen inte diskuterat med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna vilka krav de skulle ställa för att inte rösta ned en regering med fyra borgerliga partier.

Bakgrunden är att det svenska partisystemet just nu genomgår vad som sannolikt är en bestående transformation. I systemet finns nu åtta partier som dels har olika positioner på en höger-vänster-skiljelinje, dels har olika positioner på en ny skiljelinje som vi kan kalla GAL-TAN. Därutöver finns ett flertal ”karteller” i systemet som bygger på ideologisk närhet: Alliansen; M+KD; L+C; S+Mp; S+Mp+V samt SD som inte ingår i någon kartell.

I första hand är det Sverigedemokraternas skugga som vilar över regeringsförhandlingarna. Men flera av partierna har svårt att avgöra vad som är viktigast: att hålla SD borta från inflytande eller att förverkliga sin egen politik. För Centern och Liberalerna är den frågan just nu avgörande, och sannolikt inser partiledningarna att dessa två också hänger ihop. (Med SD-inflytande blir det svårare att få igenom sin egen politik.) För Mp och S lär frågan komma smygande under Löfvens sonderingar.

Det finns bara en utväg ur detta dilemma och det är att varje parti bestämmer vad som är viktigast; att maximera möjligheten att förverkliga den egna politiken eller att maximera möjligheten att isolera SD från inflytande över den svenska politiken. I detta beslut spelar också partiets storlek roll; är man trolig som dominerande parti i en koalition eller mera som en junior partner?

***

Den som lever får se. M som i möte eller M som i Moderaterna. Eller M som i mitten…