Etikett: regeringsmakt

Vad är viktigast – att förverkliga den egna politiken eller att blockera Sverigedemokraterna?

Den som väntar på något gott kan aldrig vänta för länge heter det i ordspråket. Men frågan är om vi skall få vänta på en regering ända till nästa ordinarie val?

Situationen är, som alla visste på förhand, extremt komplicerad. Partierna har gett löften om samarbeten och icke-samarbeten, och ett parti har inte ställt ut några andra löften än att man röstar ner allt som inte ger det egna partiet inflytande.

En grundläggande förutsättning för ett politiskt parti är att man vill försöka förverkliga den politik man gått till val på. Några moraliska betänkligheter kan man inte ha i denna fråga. Partiet verkar på väljararenan, den interna arenan och den parlamentariska arenan i syfte att förverkliga den politik som partiets medlemmar och ledning på olika, mer eller mindre interndemokratiska, sätt kommit fram till.

Därför är det partistrategiskt märkligt när Liberalernas Jan Björklund säger att det vore bättre med en regering som bestod av Socialdemokrater och Moderater, än att hans eget parti skulle kunna sitta i en mittenregering. Syftet är att kunna vara i opposition samtidigt som de båda huvudmotståndarna S och M är oskadliggjorda i en påtvingad gemenskap.

Likaledes är det partistrategiskt märkligt att Centerpartiets Annie Lööf vidhåller att hela alliansen skall regera med stöd av S. Den lösningen tvingar in Socialdemokraterna i en position där de inte skulle kunna förverkliga sin egen politik utan istället understödja en politik som tänkts ut av partier som står långt från Socialdemokratin i centrala policyfrågor. Syftet är att tvinga andra partier att betala priset för att hålla SD från inflytande men själv få möjlighet att förverkliga sitt program.

Och lika partistrategiskt märkligt är det att Ulf Kristersson i sina sonderingar för att hitta en regering som kan tolereras (inte stödjas, bara tolereras) av riksdagen inte diskuterat med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna vilka krav de skulle ställa för att inte rösta ned en regering med fyra borgerliga partier.

Bakgrunden är att det svenska partisystemet just nu genomgår vad som sannolikt är en bestående transformation. I systemet finns nu åtta partier som dels har olika positioner på en höger-vänster-skiljelinje, dels har olika positioner på en ny skiljelinje som vi kan kalla GAL-TAN. Därutöver finns ett flertal ”karteller” i systemet som bygger på ideologisk närhet: Alliansen; M+KD; L+C; S+Mp; S+Mp+V samt SD som inte ingår i någon kartell.

I första hand är det Sverigedemokraternas skugga som vilar över regeringsförhandlingarna. Men flera av partierna har svårt att avgöra vad som är viktigast: att hålla SD borta från inflytande eller att förverkliga sin egen politik. För Centern och Liberalerna är den frågan just nu avgörande, och sannolikt inser partiledningarna att dessa två också hänger ihop. (Med SD-inflytande blir det svårare att få igenom sin egen politik.) För Mp och S lär frågan komma smygande under Löfvens sonderingar.

Det finns bara en utväg ur detta dilemma och det är att varje parti bestämmer vad som är viktigast; att maximera möjligheten att förverkliga den egna politiken eller att maximera möjligheten att isolera SD från inflytande över den svenska politiken. I detta beslut spelar också partiets storlek roll; är man trolig som dominerande parti i en koalition eller mera som en junior partner?

***

Den som lever får se. M som i möte eller M som i Moderaterna. Eller M som i mitten…

 

 

En bref: Vi behöver ett nytt valsystem där väljarnas önskemål om allianser får mer genomslag

Vi har ett fragmentiserat partisystem, en lägre spärr kommer att förvärra den situationen. Samtidigt önskar paradoxalt nog fler väljare än tidigare se en slags mittenregering – en s k blocköverskridande regering – samtidigt som partierna tycks göra allt för att undvika just en sådan lösning. I dag måste väljarna göra en komplicera bedömning i flera steg men har i praktiken endast en röst att placera. Med partier som tappat förankringen i breda väljarlager äger partierna för mycket av spelsystemet och väljarna för lite. Vi behöver ett valsystem som tar hänsyn till det uttänjda partisystemet men ändå ger möjlighet för samlande regeringsallianser.

Så skrev jag i min krönika i Borås tidning som publicerades den 15 juli (i papperstidningen den 16 juli) där jag refererade ett seminarium som Mittunivsersitetet genomfört vid politikerveckan i Almedalen i år (2018). Medverkade gjorde representanter för Kd, Peter Kullman, för M, Per Nilsson och  för Fi kom Gudrun Schyman samt från arrangören Mittuniversitetet medverkade docent Niklas Bolin. Fil dr Sofie Blombäck, även hon Mittuniversitet, ledde samtalet.

Inte så många andra än statsvetare och representanter för små partier talar om valsystem idag, tyvärr. Som statsvetare vet vi att just valsystem, tillsammans med nomineringsprocesser internt i partier, är helt avgörande processer för hur makt fördelas i vårt demokratiska system. Jag skulle gärna se en ny samlad översyn av vårt valsystem, inte av mandatfördelningar* och valkretsindelning utan av själva sättet att välja våra representanter till såväl nationella som lokala församlingar. Vågar en ny riksdag med så många små partigrupper som själva har så mycket att förlora (eller vinna?) på förändringar ta sådana beslut om en utredning av det slaget och som får litet muskler?

 

*Där den senaste förändringen från 2015 innebär istället en ännu mer ökad proportionalitet vilket alltså ökar följsamheten mot ett alltmer fragmentiserat partisystem utan att ta hänsyn till behovet av regeringsfähighet.

Mår den svenska demokratin så bra? Om SNS Demokratirapport 2017

Hur står det till med demokratin egentligen? Är det sant att landet står inför systemkollaps – eller är det tvärtom bara alarmism och vi lever i den bästa av världar? SNS Demokratirapport 2017 under namnet ”Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin” lutar väl snarast åt de senare, med vissa nyanser. De fem statsvetare som arbetat fram rapporten (Johannes Lindvall, Hanna Bäck, Carl Dahlström, Elin Naurin och Jan Teorell) utgår från Tingstens tankegångar om balans och jämvikt i det politiska systemet och begränsar därmed primärt sin analys till relationen mellan regeringsmakt och parlament. Huvudslutsatsen är att förutsättningarna för att styra landet är goda även framåt; trots alltfler partier och nya låsningar inom oppositionen som sätter ljus på det politiska spelet så har blockpolitiken har börjat lösas upp vilket underlättar samarbetet och vallöften hålls trots minoritetsregeringar. Författarna vill dock se mer fokus på policykonflikter, försvagad regeringsmakt och fler parlamentariska utredningar som recept för et fortsatt positiv utveckling.

Vid det seminarium i Göteborg (statsvetenskapliga institutionen) som ägde rum idag den 12 september presenterade Carl Dahlström och Elin Naurin rapporten. Jag kan varmt rekommendera läsning av rapporten men vill gärna lyfta fram två svagheter som jag menar inte togs upp vid seminariet idag.

  1. Den samarbetskultur som författarna förespråkar kan sägas vara grunden för den idé om kartellpartier som för många år sedan framfördes av partiforskarna Katz och Mair. Om det är så att det fragmentiserade partisystemet orsakas av nya konfliktmönster bland väljarna – som inte fullt ut fångas upp av befintliga partier – så kommer ett ökat parlamentariskt samarbete att göra makten än mer osynlig och ytterligare förstärka partiernas beroende av varandra och inte av väljarna/medlemmarna (kartellpartiteorin). Jag uppfattar en sådan utveckling som problematisk utifrån en demokratisyn som betonar partiernas funktion som länkar och kanaler mellan politiska beslut och förhärskande intressekonflikter i medborgarkollektivet.
  2. Författarna framhöll att en försvagad regeringsmakt måste lyssna på den opposition som utgörs av parlamentets majoritet, en situation som varit legio i Sverige som ju oftast haft minoritetsregeringar. Men när oppositionsmajoriteten i parlamentet inte är ense om mer än möjligen några få enskilda förslag så blir regeringsmaktens ”lyssnande” en chimär. Istället blir den svaga regeringsmakten den minst dåliga lösningen för att skapa någon form av samhällsförändring alls. Oppositionen, visserligen majoritet, klarar inte att regera eftersom ingen sakpolitisk gemensam grund finns, och det enda gemensamma för dem är att försvaga exekutiven (regeringen) vilket leder till orörlighet – vilket kan leda till ökat missnöje bland medborgarna. En sådan situation kan formellt fungera väl i parlamentarisk mening men utifrån tanken att demokratin skall kunna genomföra ett reformarbete för att utveckla samhället i linje med folkflertalets intresse är det ingen hälsosam situation.

Jag välkomnar att framstående kolleger inom statsvetenskapen lägger tid och kraft på genomarbetade empiriska analyser av svensk politik och dess förutsättningar. Låt oss hoppas att rapporten blir läst inte bara i studentlägenheter och på seminarier utan också av medborgare på kaféer, i läsfåtöljer, på redaktioner och på de politiska partiernas kontor!

Hot och oro är ingen bra grund för valrörelsen

Under veckan som gick har vi sett en nederlagstippad regering som försöker vrida valrörelsen i riktning mot vad som är regeringens riktigt starka sida i väljarnas ögon – regeringsduglighet och ekonomisk fasthet. I ett närmast unikt framträdande i dagens Europa höll statsministern förra lördagen ett tal där han varnade för flyktingströmmen, men, nota bene, inte i syfte att kräva restriktioner utan för att markera sin vilja att i ökande utsträckning ta emot människor som flyr från krig och förföljelse.

Innehållet i talet måste ses som unikt i Europeisk politik där de flesta politiska ledare istället önskar restriktioner, ökade kontroller och målar upp flyktingsituationen som ett hot. Fredrik Reinfeldt har också under åtta år gjort trovärdigt att varenda ord om generositet bottnar i hans egen värdering och i ett aldrig sviktande stöd för en svensk mångfald på alla områden. Men att tajmingen var betingad av valrörelsen är lika självklart. Det vore rent tjänstefel av en regering som ser ut att förlora ett val att inte försöka vända diskussionen till att dels handla om det som utgör den egna fördelen, dels försöka sudda bort bilden av en kall, empatilös regering som lämnar arbetslösa i försörjningsstöd och utförsäkrar sjuka. Och trots några inledande försök från SD om att ”se där, vad var det vis sa!” så är efter en vecka nog huvudtolkningen ändå att det var regeringsdugligheten och det ekonomiska ansvaret som Reinfeldt ville ha fokus på. Den uppföljande och snabbinkallade presskonferensen med Bildt och Borg var dock lite lätt parodisk då inga av de internationella hot och oroligheter som togs upp var några nyheter – inte heller hade Borg några ekonomiska nyheter att komma med. Rimligt då regeringens Harpsundsträff inte genomfördes förrän denna helg. Även Erik Ullenhag försökte dra sitt strå till stacken genom att som integrationsminister betona att flyktingströmmen är bra för Sverige i längden men kräver uppoffringar på kort sikt. Allt i syfte att peka på regeringens viktigaste, starkaste och genuint politiskt bästa kort: ansvar för statens finanser.

Dock har regeringens budskap blivit lite kantstött då först Lars Calmfors (professor i Internationell Ekonomi) och sedan Konjunkturinstitutet båda ställt sig frågande till de ekonomiska grunderna för veckans regeringsoffensiv.

Jag är oroad inte över att regeringen väljer att fokusera på sitt starkaste kort, inte alls, men över en valrörelse som skulle kunna byggas upp kring yttre hot, internationell oro och kris. Självklart måste Sveriges politik hanteras i relation till omvärlden, det mest extrema är samlingsregeringen under andra världskriget, men omvärlden har kommit närmare sedan decennier. Att svensk politik och ekonomi är beroende av omvärlden i stigande grad är sannerligen ingen nyhet.  Allra viktigast i det avseendet har kanske EU-inträdet varit, mer än hälften av vår lagstiftning bygger i någon mening på det europeiska samarbetet. Huvuddelen av vår export går till EU-länder. Genom att stå utanför euron har dock Sverige kunnat gardera sig mot de värsta kriserna i Europa, kriser som beror på att EU inte tillämpat sina egna strikta medlemskriterier fullt ut. Tyvärr gäller det också bristerna i mänskliga rättigheter för romer i flera nya medlemsländer – något som riskerar att underminera inte bara det politiska samarbetet utan också ställt EU utan sanktionsmöjligheter för att åstadkomma förbättringar.

Men ett val bör inte vinnas på nationell samling i kris (Rally around the Flag) eftersom en regering som väljs på ett sådant mandat väljs på att bevara status quo. Ett samhälle som är konstant upptaget med yttre hot utvecklas inte, i många länder är det snarast en policy att fokusera fiender utanför i syfte att slippa krav från befolkningen på förändring och utveckling. Att vinna val på att människor är oroliga för vad som händer i omvärlden och har högst på agendan att inte förlora något som man redan har snarare än att vinna något som är bättre – tja det är på lång sikt kanske inte den bästa utgångspunkten för ett samhälle som vill och kan utvecklas. Den bästa valrörelsen fokuserar på ansvarsutkrävande (vad har regeringen gjort och hur har oppositionen agerat?) och på vad partierna vill med regeringsmakten (vilka reformer föreslås och hur realistiska är de?). Utifrån det bör väljaren rannsaka sina egna intressen och sina egna värderingar och rösta på det parti man finner bäst motsvarar de egna idealen. Endast på det sättet kommer samhällets alla intressen, konflikter och preferenser att kunna bli politik, och det är partierna som skall möta oss väljare i detta syfte.

Visst kan det verka naivt och verklighetsfrånvänt – men frågan är om vi inte behöver påminna oss om vad vi har politiken till och vad vi använder vår unika politiska frihet till.

Den radikala vänstern intar regeringsmakten?

Hur skall den radikala vänstern i Europa förhålla sig till regeringsmakten? Och vilka slutsatser om regeringsmedverkan kan man dra av erfarenheterna hitintills? Det är ämnet för de brittiska statsvetarna Richard Dunphys och Tim Bales artikel The radical left in coalition government: Towards a comparative measurement of success and failure (Party Politics vol 17 no 4 s 488-504). Dunphy och Bale undersöker nio partier i lika många europeiska länder, både sådana som suttit i regering och de som inte gjort det, mot bakgrund av det dilemma som alla radikala partier har mellan att kompromissa med sin ideologi i en mitten-koalition och inte få något genomslag för sin politik genom att stå utanför. Målkonflikten mellan den egna ideologin, att lyckas påverka politiken och att vinna väljarstöd alltså.

Radikala vänsterpartier efter murens fall lägger ofta lika stor vikt vid att stoppa nyliberala politiska lösningar som att få igenom de egna förslagen, en utgångspunkt som en analys av resultatet av partiernas regeringsmedverkan måste ta i beaktande. Givet detta konstaterar Dunphy och Bale att de allra flesta radikala vänsterpartier faktiskt vill vara med och dela regeringsansvaret och att de är fullt på det klara med att detta kommer att innebära ”smärtsamma politiska kompromisser” och kortsiktiga väljarförluster som författarna skriver. Orsaken till att partierna är beredda att betala det priset är att de ser inte någon annan möjlighet för sin fortsatta politiska överlevnad och uppfattar också regeringsmedverkan som en fråga om politisk legitimitet. En regeringsmedverkan ger så mycket plus genom att partierna kan motverka såväl den nyliberala agendan som den höger-extrema kurs som en del center-höger regeringar slagit in på att de radikala vänsterpartierna är beredda att betala ett pris för det.

Svårast dilemma är dock att de radikala vänsterpartierna också önskar upprätthålla en trovärdig anti-kapitalistisk ideologisk vision, något som är grunden både för att partiernas uppfattning som sig själva som genomförare av en långsiktig samhällsförändring och för att bibehålla partiorganisationen intakt. Det är mot dessa mål som regeringsarbetets kompromissande slår hårdast, menar Dunphy och Bale.

De läxor som regeringsmedverkande radikala vänsterpartier har lärt är fem, menar Dunphy och Bale: 1. Att förhandla fram ett detaljerat och exakt regeringsprogram, inga vaga inriktningar och visioner, 2. Partiorganisationen som helhet måste vara med på vagnen och kommunikationsarbetet är A och O, 3. Sociala rörelser och organisationer som fackföreningar och solidaritetsrörelser som står partiet nära måste också vara med på noterna, 4. Ledarskapet är viktigt, här måste finnas ett starkt och oomtvistat ledarskap som förmår att hålla partidisciplinen och hantera medierna samt 5. Man bör gå in i ett regeringssamarbete från en situation där partiet fått ökat väljarstöd, inte minskat.

En liten snabb-koll på Vänsterpartiets försök att vara med i den röd-gröna koalitionen visar att det inte var många av dessa punkter som var uppfyllda innan valet 2010. Så där mellan tummen och pekfingret så var väl regeringsplattformen hyggligt detaljerad, men det fanns delade meningar om det rätta i samarbetet inom partiet, många av Vänsterpartiets utom-parlamentariska vänner var tveksamma och även om ledarskapet var bra på att hålla partidisciplinen så fanns det starka utmaningar mot Ohly, något som framkom än tydligare efter valet. Och, sist men inte minst, Vänsterpartiet var ett parti som förlorat mycket väljarstöd under åren innan den rödgröna plattformen.

Kanske en liten checklista för Vänsterpartiets nye partiledaren inför valet 2014 och de beslut kring regeringssamarbete som förstås lär uppkomma då.

Regeringen ägnar sig åt fadersuppror

Alliansregeringen tycks i alldeles för stor grad fortfarande leva som om de var i opposition. En stor mängd åtgärder har vidtagits och förändringar genomförts utan att regeringen har visat upp någon annan problembild än den ideologiska. När regeringspolitik blir en arena för att genomföra ett antal ”darlings” som man levt på i opposition, men som man inte på något sätt kan relatera till upplevda eller faktiska samhälleliga problem, då tappar regeringsutövandet sin legitimitet.

Dagens partiledardebatt var frän, och stundtals aggressiv. Regeringsföreträdarna uppträdde ofta harmset och tycktes vilja säga till oppositionen – och indirekt till oss väljare – att vi skulle vara tacksamma för allt regeringen gjort. När nu oppositionen klagade så var det bara en fråga om otacksamhet. Lite lätt skolmästaraktiga var både Reinfeldt och Olofsson. Björklund klarade sig som vanligt bäst – höll humöret i schack och sakligheten i högsätet. Oppositionen gav inte många konkreta besked – ja Ohly vill ha slut på vargjakten, vilket föranledde Reinfeldt till ett av dagens sällsynta småleenden. Sahlin lyckades inte konkretisera skillnaden mot regeringens politik annat än i form av ”rättvisa” vilket i och för sig räcker för många av de ideologiskt bevandrade, vi förstår vad det är hon konnoterar. Men alla andra då?

I vår nya sköna globaliserade värld är kravet på regeringarnas handlingskraft allt större. Och som Anders Mellbourn påpekade på ett seminarium jag ledde idag så tycks regeringsskiftena i Sverige komma när regeringsmakten blir alltmer kringsskuren. När regeringen kunde agera, ja då satt SAP i 44 år. Kanske är det då som regeringen frestas att ägna sig åt allehanda ideologiskt laddade men föga samhällsorienterade beslut.

Låt oss ta några exempel på sådant som är eller kommer att beslutas:

Apoteket har sålts ut till ett antal storföretag vilket leder till sämre förhandlingssituation för inköp av läkemedel och till att vinsterna hamnar någon annanstans än i skattkistan. Och receptfria läkemedel som många använder har gått upp med 30 procent. Har någon hört vilka direkta problem för medborgarna som löses med detta? På landet där jag tillbringar många lediga dagar har man kunnat köpa enklare läkemedel hos lanthandlaren i evighet. Nu försvinner det. Vilka samhällsproblem har lösts genom utförsäljningen av Apoteket?

Hyran för kulturarbetare och forskare som vill bo på Centre Culturel Suédois i Paris får nu inte subventioneras av Svenska Institutet. Orsaken att man har gästlägenheterna är kulturpolitisk och skall underlätta utbytet mellan Frankrike och Sverige. Sök stipendier, säger ansvarig tjänsteman. Ingen kulturarbetare har haft råd utan stipendier förut, nu blir det ännu svårare. Vilka politiska problem löser man med detta?

Museibutikerna får inte längre drivas genom muséerna själva. De får inte gå med vinst och inte med förlust och samtidigt skall de läggas ut på entreprenad. Men butikerna är ju en del av muséernas pedagogiska verksamhet. Det är där man kan ta med något hem eller köpa en bok som fördjupar insikten om något man just sett. Vem är det som retat sig så på de stackars museibutikerna?

Antalet alkoholtillstånd skall utökas då nu även sushi-barer och motsvarande butiker utan varm mat skall få servera alkohol. Trots att alla vet att 80 procent av alla våldsbrott begås av och mot alkoholpåverkade personer skall allt färre ställen bli alkoholfria. Vad är det för samhällsproblem som blir bättre genom fler alkoholtillstånd?

Körkortsproven skall genomföras av privata entreprenörer och inte av en statlig aktör. Trots att vi sett hur friskolor har devalverat betygsnivåer och anställt färre behöriga lärare så skall nu en trafiksäkerhetsutbildning läggas i händerna på företag med vinstintresse. Vad är det för trafikpolitiskt problem som löses med hjälp av detta?

Bilprovningen försvinner och därmed också möjligheterna för en kund att gå till en s k Kontrollerad Bilverkstad, dvs en verkstad som utsätts för oberoende stickprovskontroller för att garantera kunden trygghet. Bilprovningen läggs nu, också den ett trafiksäkerhetsärende, i händerna på företag vars övergripande idé är att tjäna pengar på fler reparationer. Vilket akut samhällsproblem råder vi bot på med denna åtgärd?

Jag skulle kunna räkna upp fler reformer som skett enbart för att den nuvarande regeringen i opposition har längtat efter att få göra upp med socialdemokraterna. Det är något slags fadersuppror som pågår, vilket i mina ögon är lite löjligt. Allt skall konkurrensutsättas, atomiseras och rationaliseras. Inte för att det har visat sig vara bättre utan bara för att det är ideologiskt ”rätt”. Sverige håller på att bli ett ideologiskt laboratorium.

Om regeringen nöjt sig med de reformer som har bäring och djup, reformer som bygger på forskning och erfarenhet, då hade man inte dragit på sig så mycket ”onödigt” missnöje. Sjukförsäkringsreformen har skötts uruselt, men den avsåg att lösa ett samhällsproblem som många såg och led av. Jobbavdrag, a-kasseförändringar och skolpolitik är också ideologiska, men dess legitimitet är att de tydligt och klart riktar in sig på samhällsproblem som människor upplever som angelägna. De bygger på genomtänkt idé om vilket samhälle man vill åstadkomma.

Men alla dessa klåfingriga och pekpinneartade åtgärder som jag nämnde ovan är uttryck för att regeringen inte vuxit ur sin oppositionsroll. Skippa fadersupproret och utöva regeringsmakten utifrån vad som faktiskt är reella samhällsproblem!