I en studie av italienska politikers sociala medier-agerande (facebook) visar de två italienska medieforskarna Mazzoleni och Bracciale (2018) att konsekvensen lätt blir att en ”endemic populism” (inhemsk populism) sväljer all politisk debatt. Jag ser även hos våra medier en glidning från argumentation och belägg till en vädjan till oreflekterade instinkter och längtan att smekas medhårs.
Just det sistnämnda är också populismens politiska strategi. Mediers osäkerhet om sin roll – måttstock eller vindflöjel? – krymper samhällsdebatten och urholkar demokratin. Jag skulle gärna med det brittiska underhusets talman John Bercow vilja hojta ”Order! Order!” med tordönsstämma. Frågan är varför vi inte själva ser hur vi glider ner i debattens kvicksand.
Så skrev jag den 24 mars i söndagskrönikan i Borås Tidning och diskuterade mediernas dramaturgi kring politisk debatt, en dramaturgi jag menar är skadlig för ett gott samtal.
Sedan jag skrev den här texten har jag gång på gång sett liknande scener spelas upp i Sveriges Televisions nyhetsmagasin på bästa sändningstid (i den mån det finns en sådan längre). Gång på gång letar redaktionen upp motpoler som inget har att säga varandra och därmed inte heller ökar insikterna för den som tittar. Och lika ofta ser jag dåligt pålästa programledare som istället ställer frågor som implicerar att den svarande accepterar en verklighetsbeskrivning som är biased till förmån för det ena eller det andra. Det verkar inte som om journalisterna fullt ut inser att kampen om verklighetsbeskrivningen är en av de mest, för att inte säga den mest, centrala i politiken.
Så, har du slutat slå dina barn, din fru eller din hund? Eller, är det acceptabelt att köerna till en viss operation är två år? Kanske också, tänker regeringen/myndigheten göra något åt den ökande arbetslösheten i en viss grupp? Och framförallt, skall personen X verkligen behöva ha det så här? (Efter ett uppenbart förskräckande reportage).
Sådana typer av frågor borde vara bannlysta i alla politiska samtal och diskussioner – för många år sedan kunde man skriva avhandlingar om argumentationer och försanthållanden/antaganden i den politiska debatten. Idag är den uppgiften inte bara så mycket svårare eftersom argumentationen sällan är annat i bästa fall implicit; frågan är också varför det alls är relevant eftersom vare sig argument eller antaganden tycks ha någon styrande roll i diskussionen.
Det förhållandet är något som oroar mig.
VÄNSTRA STRANDEN 