Kampen om kunskapen kommer att prägla ett nytt decennium – Gott nytt år 2020!

Ett nytt decennium; 2020-talet. När jag var barn tänkte jag på årtal som 2019 och 2020 som science fiction. Men nu är jag här. Och ni med. Och livet är fortfarande alldeles fantastiskt. Jag sörjer dock att så många av mina medmänniskor tycks ha tappat tron på framtiden. Diskursen i politiken och samhällsdebatten är påtagligt tillbakablickande men också inskränkt, repressiv och negativ. Destruktiva trender förstärks digitalt av kommersiella och politiska intressen medan de konstruktiva diskussionerna har svårt att göra sig hörda. Att ifrågasätta, kritisera och hitta fel är enkelt – och kvar av samtalet blir bara känslan av uppgivenhet. Att konstruera, skapa och bygga upp är mycket svårare – men skapar långsiktig tillfredsställelse. Endast den som inget gör undviker misstag, som det gamla talesättet lyder.

Sådant som gör mig glad är att läsa om hur fokus, uthållighet och intensitet kanske är på väg att uppvärderas inför ett nytt decennium. Mannen bakom den s k 10 000-timmars-regeln (som f ö är en myt enligt dess upphovsman) heter Anders Ericsson och han noterar att det är just uthållighet, feedback, handledning och träning som gör oss duktiga på det vi gör. I Svenska Dagbladet häromdagen säger han att ”(V)i behöver ha fullt fokus när vi tränar. Vi måste gå utanför vår bekvämlighetszon – att fortsätta fila på samma Nirvanalåtar på gitarren tar oss inte till några nya nivåer. Men dessutom behöver vi feedback, någon som ser våra brister och visar hur vi kan ta oss vidare.” Och här kan vi ju lära något viktigt för framtiden; handledaren. Vi behöver en ledsagare, tränare, coach, lärare eller vad man än vill kalla det, när vi förkovrar oss. Universitetsvärlden har länge haft fokus just på den rollen, men jag tror att vi i akademin kan göra det mycket bättre än idag. Konkurrensen mellan individer håller på att tränga ut den speciella relation som handledarskap/mentorskap fyller. Och den funktionen bör inte avslutas när adepten har uppnått en examen, tvärtom. Vi behöver varandras feedback som allra mest när vi skall ge oss ut på nya äventyr alldeles själva. Konkurrens leder till likriktning, stordrift, effektivisering av metoder och i bästa fall förfining av redan uppnådda resultat – feedback och mentorskap skapar mod som ger nya landvinningar och innovation.

På samma sätt blir jag glad av att läsa i Svenska Dagbladet om Cal Newports bok ”Deep work” som nu kommer på svenska. Han menar att framtiden inte tillhör de s k nätsmarta utan att framgång i informationssamhället kräver förmåga att gå på djupet i det man gör. Att alltså inte jobba enligt minsta motståndets lag utan istället övervinna den ytlighet som digital kommunikation inbjuder till för att ge sig tid att fokusera på djupet. Förstå ett fenomen, undersöka och studera mekanismer och konsekvenser, det är motsatsen till den ytliga förmåga som länge gett utdelning i en digital ekonomi. Newport skriver att ”många jobbar efter minsta motståndets lag, och sysslar med något han kallar för ”improduktiv upptagenhet”: arbete som ger synligt, men inte alltid viktigt, resultat. Eftersom kunskapsarbetare ofta saknar tydliga beskrivningar av vad ”produktivitet” egentligen innebär vänder många tillbaka till industrierans definition av begreppet – något Newport menar ofta var att betrakta som ”ytjobb”. Att prestera kvantitet är inte detsamma som att göra något produktivt menar Newport. Och jag tycker att det är skönt att han – till skillnad från många andra s k kreativitetsguruer – inte talar om ”skärmtid” eller ”digital fasta”. Istället betonar han förmågan till fokus, uthållighet och ansträngning, alldeles oavsett skärm eller bok.

I ett liknande ärende skriver Jonna Bornemark i sin kritikerrosade bok ”Det omätbaras renässans” om nutidens fixering vid mätbara resultat och effekter.

I en bok som jag och Ulf Bjereld gav ut för mer än tio år sedan, ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (Hjalmarson & Högberg) förutskickar vi att just kunskapen kommer att stå i fokus för politikens debatter i ett digitaliserat, individualiserat och globaliserat samhälle. Vi skriver i vårt sammanfattande slutkapitel att:

Den kommunikationella revolutionen har övertrumfat territoriet och de materiella resurskonflikterna på ett sådant sätt att nya relevanta skiljelinjer idag utspelar sig kring kunskapsproduktion, kunskapsförmedling och kunskapslegitimitet. Kampen om kunskapsproduktionen gäller kunskapens innehåll, d v s vem som
skall ha makten att forma kunskapens innehåll, att bestämma vad som är sant och osant. Kampen om kunskapsförmedlingen gäller rätten till kunskap, d v s vem som skall ha makten att tillgodogöra sig kunskapen. Kampen om kunskapens legitimitet gäller kunskapens räckvidd, d v s strävan att göra kunskapen till den ”enda” legitima källan till makt, att ge kunskapen en monopolställning som legitim auktoritet.

Vi diskuterar också de nya sociala grupper (klasser?) som kommer att växa fram och kräva politiskt inflytande i kraft av sina kunskapspositioner och hur det kommer att påverka den klassiskt höger-vänster-orienterade svenska politiken.

Visst skulle vi idag med facit i hand säkert använda andra termer eller illustrationer. Men huvudargumenten och slutsatserna ligger fast: kampen om kunskapen har i det digitaliserade, individualiserade och globaliserade informationssamhället vuxit fram som politikens nya centrum. Graden av insikt om detta förhållande kommer att vara avgörande för vår förmåga att ta makten över samhällsutvecklingen under det nya decenniet.

Gott nytt år 2020!

 

2 reaktioner till “Kampen om kunskapen kommer att prägla ett nytt decennium – Gott nytt år 2020!”

Kommentarsfältet är stängt.