Förhoppningsvis förstår vi nu hur många erfarenheter i livet som bygger på mänskliga möten och gemensamma mänskliga ansträngningar i tid och rum. Vi är många som saknar teater, konserter och opera liksom gudstjänster. Jag tror att vi kommer att värdera varandra på ett nytt sätt och värdera de yrken och insatser som kräver mänsklig närvaro på ett annat sätt.
Så skrev jag i går i söndagens ledarkrönika den 27 december 2020 i Borås Tidning i en text som försökte sig på att berätta något om den framtid som sannolikt möter oss på andra sidan vaccineringen.
Det är ett stort ljus i en lång mörk tunnel att vaccineringen av svenskarna nu har kommit igång. Men som jag argumenterar för så tror jag inte att tillvaron blir som den var bara för att restriktioner försvinner och sjukdomen covid-19 reduceras till ett bland många influensavirus. Nej, jag tror på allvar att arbetsliv och umgänge har förändrats på ett irreversibelt sätt. Och jag tror och hoppas att vår förmåga att uppskatta de mänskliga mötena har ökat – något som kanske ger oss anledning till större urskiljning när vi träffas. Vem och vad prioriteras för ett fysiskt möte och vilken fråga kan hanteras via videosamtal?
För att inte tala om alla dem som utför uppgifter som endast delvis eller inte alls kan utföras digitalt. Även om digitaliseringen kan vara goda verktyg (och är) i t ex många vårdyrken eller transportbranschen så krävs det en närvaro på platsen som mycket kontorsarbete inte kräver. Låt oss hoppas att den skillnaden inte leder till större ojämlikhet utan istället till att vi värderar den fysiska närvaron högre, som något exklusivt jämfört med alla (tyvärr ofta trista) digitala möten vi genomfört de senaste månaderna…
Ljuset är på väg tillbaka och med det kommer också vaccinet.
VÄNSTRA STRANDEN 