President Trump och liknande röster använder ju just dessa mediala kanaler för att undvika den traditionella journalistiken. Det är därför helt konsekvent att Trump oavlåtligen förtalat journalister och vägrat svara på deras frågor. Att då se avstängningen som ett hot mot demokratin faller på sin egen orimlighet.
Så skrev jag i Borås Tidning i en söndagskrönika den 24 januari 2021. Efter stormningen av Kapitolium i Washington den 6 januari blev dåvarande president Trumps uppvigling via sociala medier för mycket även för dessa kommersiella nätföretag. Och genast uppkom en diskussion om huruvida det faktum att flera sociala medier (Twitter, Youtube) stängt ned hans konton var ett hot mot demokratin.
Jag har med viss förvåning noterat att diskussionen om yttrandefrihet glidit ihop med frågan om friheten på internet. Men också att få aktörer inser vilken roll journalistiken fyller i en demokrati (och det är faktiskt inte primärt yttrandefriheten). Varje medborgare i en demokrati har ett skydd för sina åsikter och för sin rätt att uttrycka dem, stat och myndigheter får inte hindra oss att hysa eller framföra även upprörande uppfattningar (det finns gränser men de kan vi bortse från här). Men den rättigheten innebär inte att var och en har rätt att kräva plats på nätet (eller i radio, TV, digitala kanaler m m) för sina uppfattningar. Jag beklagar att internet i stor utsträckning blivit så monopoliserat att stora företag helt dominerar vår offentliga diskussion. Men just det är sällan i fokus för granskande journalistik.
Journalistik i meningen granskning och värdering av maktutövning och samhällsförändringar är oundgängligt i en demokrati, både för att medborgarna skall få en bred bas för sina politiska val och för att all maktutövning måste kontrolleras. Men det är inte det president Trump sysslat med på Twitter. Snarare tvärtom faktiskt.
VÄNSTRA STRANDEN 