Representativ demokrati är ett sätt att förverkliga folkviljan genom att några få representerar de många. Men vad är det då som skall representeras? Ja, det är en av statsvetenskapens grundteman. Åsikter, intressen, erfarenheter och värden är bara några av de fenomen som nämns i frågor om huruvida väljarna kan känna sig trygga med att parlamentet representerar dem.
Centralt i den representativa demokrati som kommit att bli den helt dominerande i alla fria demokratiska samhällen är de politiska partierna. Partierna förväntas tillsammans uttrycka de centrala sociala skiljelinjerna och politiska konflikterna i ett givet samhälle. Därmed är det också självklart att partier uppstår, blomstrar, utvecklas och i vissa fall försvinner. Som helhet är idealet att partisystemet är tillräckligt känsligt för att över tid täcka in ett samhälles centrala konfliktfrågor.
Partiernas roll är inte bara att välja ut och ställa upp kandidater i val, kandidater som alltså skall bära det representativa uppdraget. Istället är rekryteringen och urvalet av kandidater bara toppen av det tänkta isberg som utgörs av sammanvägningen (aggregering), formulerandet (artikulering) och framförandet (kanaliseringen) av medborgarnas uppfattningar, värderingar och intressen så att dessa kan bli en del av beslutsprocessen. I den processen är förstås partiorganisationen av stor betydelse. En vital partiorganisation är en avgörande länk mellan väljare och valda.
Det är utifrån denna modell som representation i parlamentet (i vårt fall den svenska riksdagen) blir en grund för att genomföra sin politik. Varje seriöst politiska parti som ställer upp i val har ett mål; att förverkliga så mycket av sin politik som möjligt. Ett litet parti som blir den avgörande tyngden på vågen kan få igenom mycket mer än ett stort som hamnar utanför förhandlingsbordet. Och det är helt i sin ordning!
Det är partiernas representanter som skall vara skickliga nog att, på uppdrag av de väljare vars intressen de representerar, få igenom sina egna förslag. Och det uppdraget kan inte mätas i termer av proportionen av mandat i parlamentet. Allt oftare hör jag i den politiska debatten partiledare och andra som använder den relativa storlek i riksdagen som argument för att just deras parti skall få ett större inflytande än de har (eller att någon annan borde ha mindre).
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, liksom hans vapendragare i Moderaterna och Kristdemokraterna, har anfört att ett parti med ett visst antal mandat, eller av en viss storlek, inte kan hållas utanför den beslutande makten. Men även Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har använt samma retorik, både som argument för sitt eget partis inflytande och emot Centerpartiets.
Men ett partis storlek i parlamentet är i sig självt inget argument för inflytande. Om partiet får en plats vid förhandlingsbordet så är det där inflytandet avgörs. Partiernas skicklighet och förmåga att skapa allianser, att samarbeta, att hitta förhandlingslösningar och få igenom sina förslag är avgörande för besluten. Bakom de till synes lättsmälta argumenten om proportionellt inflytande döljer sig en samhällssyn där intressekonflikter och sociala skiljelinjer förnekas. Där finns en populistisk idé om ett folk som har gemensamma intressen som det är partiernas roll att återspegla. Men det är något helt annat än den pluralistiska demokrati vi har idag. Vill man vara drastisk kan man säga att då behövs bara ett enda parti. Som i Kina.
VÄNSTRA STRANDEN 