Kategori: Val och väljare

En bref: Vikten av fostran i demokrati och av ett ledarskap som överför normer

Ett demokratiskt samhälle kräver fostran. Demokrati är inte ett naturgivet slutmål för samhällsutvecklingen, demokrati bibehålls långsiktigt genom överföring av demokratiska normer. Våra grundlagar räcker inte, det krävs ett demokratiskt besjälat ledarskap.

Så skrev jag i min gästkrönika i tidningen Dagen i torsdags den 6 juli 2023. Visst skall vi vara stolta och glada över våra grundlagar som garanterar frihet på många olika plan: yttrandefrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet för att nämna några. Grundlagarna utgör också fundamentet i de demokratiska strukturerna i vårt land (och i de flesta andra demokratier) då de föreskriver hur relationen mellan medborgare och stat skall förstås och hur makten i vårt land skall utövas.

Men, som så ofta, det räcker inte med lagens bokstav. Flera av våra friheter naggas nu i kanten av en regering som är väldigt upptagen av begränsningar och repression för människors uttryck. Det är märkligt eftersom borgerliga regeringar över tid har utmärkt sig för att stärka och värna individuell frihet, begränsa statens makt och bejaka mångfald och pluralism. Just nu ser vi istället föreningsfrihet, yttrandefrihet och även religionsfrihet inskränkas på olika sätt även om allt sker i enlighet med lagens bokstav. Under covid-pandemin begränsades möjlighet att genomföra gudstjänst trots att religionsfriheten har ett särskilt starkt skydd,. Begränsningarna genomfördes i enighet över partigränserna. I en ny terrorlagstiftningen inskränks föreningsfriheten med hänvisning till terrorism trots att juristerna på landets universitet anser att skrivningarna är alldeles för luddiga för att utgöra grund för rättsliga processer. Och med hänvisning till NATO-processen inskränks yttrandefriheten i uttalanden om vilka flaggor som får förekomma i demonstrationer.

Demokratins fortlevnad förutsätter att det politiska ledarskapet är besjälat av demokratiska normer. Lagen räcker inte, den måste ges liv genom beslutsfattarnas vilja och önskan att fatta beslut som är förenliga med demokratiska normer, inte hitta kryphål som gör det möjligt att fatta beslut som inte ligger i linje med syftet. Men det gäller också oss alla, vi måste se oss själva i spegeln och fråga oss vad vi gör för demokratin. Hittar vi också kryphål? Försöker vi också att runda hörnen i de processer som utgör grunden för demokratisk utveckling?

Demokrati kräver långsiktig fostran och överförandet av normer som stödjer demokratin. Om inte ledarskapet föregår med gott exempel så har ledarskapet inte levt upp till de krav man bör ställa på ett demokratiskt ledarskap. Ledarskap är allt från föräldraskap till statsminister. Vi måste fylla våra grundlagar med demokratins ethos, och en del pathos också.

En bref: Viktigaste valfrågan – borde det inte vara klimatet, kriget eller demokratin?

En välkänd problematik är dock att internationella förhållanden, utrikespolitik och globala frågor aldrig lyckas få fäste i valkampanjen. Och ändå är vi, mer än förr, en del av en global ordning. Kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland sätter avtryck i svensk migrations- och energipolitik. Högerextrema ledare i EU och andra länder sätter fokus på behovet av skydd för kvinnors och minoriteters rättigheter. Och hungern på Afrikas horn, hettan i Indien och bränderna i Sydeuropa pekar entydigt ut klimat och miljö som en för mänskligheten existentiell fråga.

Så skrev jag i en gästkrönika i Dagen onsdagen den 10 augusti i år. Utgångspunkten var att brottsligheten för första gången stigit fram som allmänhetens viktigaste politiska fråga, och att det är val om några veckor.

Jag påpekade att även om det var störst andel av opinionen som satte brottslighet (lag och ordning) som sin viktigaste fråga så var det ändå bara fyra av tio. Ingen majoritet. Kvinnor ansåg att sjukvård var lika viktigt, och de unga sätter klimat och integration på samma nivå. I praktiken är det några grundläggande välfärdsfrågor som brukar vara i topp som väljarnas viktigaste frågor.

Eftersom brottsligheten generellt sett faktiskt inte har ökat, tvärtom, och det dödliga våldet inte heller är så mycket mer omfattande än för 20 år sedan, är det lite av en gåta att frågan blivit så het. Det är en intrikat väv av medier, opinionsbildare och faktiska händelser som skapar förutsättningarna för vilka frågor som i ett enskilt ögonblick upplevs som de viktigaste. Men tyvärr har de globala överlevnadsfrågorna mycket svårt att ta sig in i valrörelser.

Klimatet, säkerhetsläget och demokratin är våra ödesfrågor. Fixar vi inte det spelar det ingen roll hur stränga straff vi har för vapenbrott. Om vattnet tar slut, skördarna halveras, arter dör ut, kriget sprider sig till Europa, el och värme ransoneras, miljoner människor flyr undan översvämningar, hunger och torka och om presidenter och premiärministrar börjar sortera människor efter hudfärg, kön och funktionalitet – ja då kan vi alla hälsa hem. Är vårt politiska ledarskap moget att hantera dessa verkliga hot och inte bara de inbillade faror de själva älskar att måla upp för oss som lyssnar? Jag är tveksam, men jag har inte gett upp hoppet.

En bref: Turbulensen minskar väljarnas möjlighet att förstå avgörande frågor

I min första gästkrönika i tidningen Dagen den 13 januari 2022 valde jag att lyfta fram en viktig förutsättning inför valåret – väljarnas möjlighet att bedöma de politiska alternativen. Vi vet genom analyser och rapporter att välfärdssektorn står inför stora och svårlösta problem under det närmaste decenniet eftersom befolkningens behov och förväntningar ökar. Men när allt ljus hamnar på turerna i riksdagen, på partiledares instagramkonton eller på enskilda politikers personliga påhopp försvinner dessa avgörande frågor in i skuggorna.

Fler och fler kommuner klarar vare sig kostnaderna för skola eller äldreomsorg på det skatteunderlag man har, trots statsbidrag. Medborgarnas förväntningar är stora och växande; små skolor på landet ska få vara kvar samtidigt som rätten att välja en friskola försvaras och på det särskilda boendet är de äldre allt sjukare vilket kräver högre kompetens och mer personal. Hur går det ihop? Svaret är att det gör det inte.

Små skolor läggs ned, privata välfärdsaktörer prioriterar ekonomiskt gynnsamma sektorer, en tredjedel av de anställda i äldreomsorgen saknar i dag en relevant utbildning. Bristen på grundskollärare, yrkeslärare och förskollärare beräknas bestå, liksom bristen på specialistsjuksköterskor (särskilt distriktssköterskor) och annan specialiserad vårdpersonal.

Jag kommer att fortsätta att gästa tidningen Dagens sidor med krönikor under detta valår 2022. Och jag kommer att lägga ut länk och glimtar av dessa här.

Partier i kyrkovalet är faktiskt helt okej

Debattens vågor går höga inför kyrkovalet nästa söndag – men det är främst frågan om vem som får ställa upp i valet som är föremål för debatten, inte kyrkans framtida riktning. Och särskilt illa sedda är de politiska partierna. Tre nomineringsgrupper (Frimodig kyrka, Öppen kyrka och POSK) har ingen som helst knytning till partipolitiken. Flera nomineringsgrupper har en lösare koppling till partier (som t ex Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Fria liberaler i Svenska kyrkan). Och tre riksdagspartier (Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet) ställer upp, samt ett parti som aspirerar på nationell representation, Alternativ för Sverige. Därutöver finns ytterligare grupper på regional och lokal nivå.

I debatten om kyrkovalet glöms ofta bort att Svenska Kyrkan har 27 000 anställda, 3 400 kyrkobyggnader, förvaltar tio miljarder kronor i tillgångar utöver skog och mark som kyrkan äger – bara för att nämnda något om organisationen. Kyrkovalet handlar i stor utsträckning om hur kyrkans resurser skall användas, hur organisationen skall arbeta för att upprätthålla uppdraget att ge människor möjlighet att fira gudstjänst i hela landet som Svenska kyrkan har enligt lag samt hur Svenska kyrkan skall agera som arbetsgivare. Frågor om avvägningar mellan kulturarvets upprätthållande och närvaron i barn och ungas liv, eller mellan sjukhuskyrka och frekventa gudstjänster i kyrkobyggnaderna, handlar om resursfördelning och organisation. Och det är vad som är i fokus på kyrkomötet liksom på stifts- och pastoratsnivå.

De teologiska frågorna är förstås helt avgörande för kyrkans roll och plats i samhället, men de avgörs i första hand av kyrkans trosbekännelse, av biskopsbrev, läronämnd och prästmöten. Svenska kyrkan har en livlig intern diskussion kring hur Kristi uppdrag skall utföras i vår samtid.

Att politiska partier utgör nomineringsgrupper i Svenska kyrkan är inte alls konstigt eftersom politiska partier historiskt speglar sociala skiljelinjers mobilisering i vårt land. Att vår samtid har utvecklat någon slags beröringsskräck i relation till politiska partier är ett problem. Men inte för kyrkovalet utan för partierna och för demokratin. Mer om det en annan gång. Det är dock alldeles rimligt att dessa skiljelinjer också har relevans för Svenska Kyrkans uppdrag i vår samtid. På samma sätt är direkta val för 5,7 miljoner medlemmar rimligt för att skapa utrymme för den folkkyrkotanke som fortsatt är Svenska Kyrkans uppdrag i vårt land.

Läs gärna Stefan Eklunds ledartext i Borås Tidning idag i samma ämne.

Och gå och rösta på söndag!

Partiers inflytande i politiken är inte proportionellt

Representativ demokrati är ett sätt att förverkliga folkviljan genom att några få representerar de många. Men vad är det då som skall representeras? Ja, det är en av statsvetenskapens grundteman. Åsikter, intressen, erfarenheter och värden är bara några av de fenomen som nämns i frågor om huruvida väljarna kan känna sig trygga med att parlamentet representerar dem.

Centralt i den representativa demokrati som kommit att bli den helt dominerande i alla fria demokratiska samhällen är de politiska partierna. Partierna förväntas tillsammans uttrycka de centrala sociala skiljelinjerna och politiska konflikterna i ett givet samhälle. Därmed är det också självklart att partier uppstår, blomstrar, utvecklas och i vissa fall försvinner. Som helhet är idealet att partisystemet är tillräckligt känsligt för att över tid täcka in ett samhälles centrala konfliktfrågor.

Partiernas roll är inte bara att välja ut och ställa upp kandidater i val, kandidater som alltså skall bära det representativa uppdraget. Istället är rekryteringen och urvalet av kandidater bara toppen av det tänkta isberg som utgörs av sammanvägningen (aggregering), formulerandet (artikulering) och framförandet (kanaliseringen) av medborgarnas uppfattningar, värderingar och intressen så att dessa kan bli en del av beslutsprocessen. I den processen är förstås partiorganisationen av stor betydelse. En vital partiorganisation är en avgörande länk mellan väljare och valda.

Det är utifrån denna modell som representation i parlamentet (i vårt fall den svenska riksdagen) blir en grund för att genomföra sin politik. Varje seriöst politiska parti som ställer upp i val har ett mål; att förverkliga så mycket av sin politik som möjligt. Ett litet parti som blir den avgörande tyngden på vågen kan få igenom mycket mer än ett stort som hamnar utanför förhandlingsbordet. Och det är helt i sin ordning!

Det är partiernas representanter som skall vara skickliga nog att, på uppdrag av de väljare vars intressen de representerar, få igenom sina egna förslag. Och det uppdraget kan inte mätas i termer av proportionen av mandat i parlamentet. Allt oftare hör jag i den politiska debatten partiledare och andra som använder den relativa storlek i riksdagen som argument för att just deras parti skall få ett större inflytande än de har (eller att någon annan borde ha mindre).

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, liksom hans vapendragare i Moderaterna och Kristdemokraterna, har anfört att ett parti med ett visst antal mandat, eller av en viss storlek, inte kan hållas utanför den beslutande makten. Men även Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har använt samma retorik, både som argument för sitt eget partis inflytande och emot Centerpartiets.

Men ett partis storlek i parlamentet är i sig självt inget argument för inflytande. Om partiet får en plats vid förhandlingsbordet så är det där inflytandet avgörs. Partiernas skicklighet och förmåga att skapa allianser, att samarbeta, att hitta förhandlingslösningar och få igenom sina förslag är avgörande för besluten. Bakom de till synes lättsmälta argumenten om proportionellt inflytande döljer sig en samhällssyn där intressekonflikter och sociala skiljelinjer förnekas. Där finns en populistisk idé om ett folk som har gemensamma intressen som det är partiernas roll att återspegla. Men det är något helt annat än den pluralistiska demokrati vi har idag. Vill man vara drastisk kan man säga att då behövs bara ett enda parti. Som i Kina.

Kan Sverige verkligen genomföra ett demokratiskt val 2021?

Vi närmar oss sannolikt ett extra val, en unik händelse i svensk politisk historia. Säkert är det absolut inte, det finns fortsatt möjligheter att undvika en valrörelse i sommar. Men om nu detta ändå inträffar, så bekymrar mig en sak; pandemilagen och de kvarvarande restriktionerna.

Många aktörer har påpekat att det är oansvarigt att leda landet ut i en regeringskris mitt under en pandemi. Det bokstavliga argumentet tycker jag får underkänt. För det första måste demokratin fungera i alla väder, inte bara när solen skiner. För det andra är vi inte ”mitt i” en pandemi, vi är sedan 1,5 år i en pandemi som vi numera har ganska bra rutiner för att hantera. För det tredje är det ett slags skrämselargument som skall få oppositionen att ligga lågt av hänsyn till ett svårt läge. Men vem bestämmer vad som är ett svårt läge? En demokrati får inte underkastas ett semi-permanent undantagstillstånd. Risken med ett sådant argument som pandemi-argumentet är att det kan användas om lite allt möjligt; skogsbränder, översvämningar, ekonomisk kris, arbetslöshet eller internationell högspänning för att nämna några.

Men, det som bekymrar mig på allvar är att vi skulle behöva genomföra en valrörelse 2021 med gällande pandemilag (som i sig är ett slags undantagstillstånd) och med kraftiga personliga restriktioner för var och en av oss. Polismyndigheten har påpekat att de s k opinionsrättigheterna kraftigt kommer att vara inskränkta och det blir en balansgång för polisen att hantera. Jag väljer att tala om demokratiska fri- och rättigheter, för det är vad det handlar om.

Att inte få demonstrera, inte få samlas ute eller inne och inte få resa fritt är kraftfulla inskränkningar som legitimerats av en dödlig smittsam sjukdom som vi inte har haft något bot för. Men att i en sådan situation genomföra fria demokratiska val är i praktiken omöjligt. Visst kan vän av ordning tycka att det är små inskränkningar – men för riskgrupper, de som inte kunnat vaccinera sig eller ännu inte fått tillgång till vaccin blir ju de demokratiska friheterna kringskurna. Det är tveksamt om ett sådant val faktiskt kan betraktas som helt fritt.

En fri och öppen opinionsbildning är en av demokratins grundvalar och det är partierna som förväntas mobilisera sina sympatisörer och presumtiva dito i en kort och intensiv valrörelse. Om opinionsbildningen inskränks på grund av lagstiftning, restriktioner och lokala förbud så får det demokratiska konsekvenser. Mobilisering och opinionsbildning påverkas, inte bara av sociala och ekonomiska klyftor, utan av lagstiftning (som f ö sannolikt förstärker de sociala och ekonomiska klyftorna). Vi kommer sannolikt aldrig att få veta mer exakt vilka konsekvenser eftersom det blir kontrafaktiska diskussioner. Men att det får konsekvenser är helt klart. Frågan är om det är acceptabelt i svensk demokrati?

Hur demokratier dör. En bok med angeläget ärende.

Under sommaren har jag läst ”How democracies die. What history reveals about our future” av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. Boken kom redan 2018 men att läsa den under upptakten till det amerikanska presidentvalet den 3 november i år var en väl vald tidpunkt. Levitsky och Ziblatt är båda statsvetare med en inriktning mot politisk historia och jämförande politik. Det är en resonansbotten som ger deras bok särskild tyngd.

Boken är en systematisk genomgång med jämförelser i både tid och rum av hur det gått till när demokratiska styrelseskick gått under och förbytts i diktatur eller auktoritära regimer, med fokus på utvecklingen i USA. Men den ger också en spänstig djupdykning i amerikansk politisk historia. Kapitlen om varför Donald Trumps dystopiska presidentskap är en effekt av en lång utveckling i den amerikanska partiernas kräftgång avseende ansvar, tolerans och förmåga att finna lösningar gav åtminstone mig en och annan ny insikt. För att inte tala om diskussionen om hur den amerikanska demokratin historiskt hanterat valdeltagande, ett avsnitt i boken som för mig satte Trumps attacker på fenomenet poströstning i en upplysande kontext.

I ett av de första kapitlen ställer författarna upp en matris med fyra avgörande indikatorer för auktoritärt agerande från en demokratisk regim. De fyra är i korthet:

1. Avvisande av eller svag lojalitet till politikens grundläggande demokratiska spelregler, 2. Förnekande av de politiska motståndarnas legitimitet, 3. Tolerans eller uppmuntran till våld, 4. Att vara beredd att inskränka mänskliga och demokratiska rättigheter (civil rights) för politiska motståndare och för medier.

Det är en utmärkt krysslista för att undersöka vad som händer i omvärlden, och för att bedöma politiska partier och rörelser avseende demokratisk trovärdighet.

”Treating rivals as legitimate contenders for power and underutilizing one’s institutional prerogatives in the  spirit of fair play are not written into the American Constitution. Yet without them, our constitutional checks and balances will not operate as we expect them to do.” (s 212-213)

Genomgående i boken pekar författarna på att det inte är författningens eller lagens bokstav som är det centrala för en demokratisk utveckling. Istället är det viljan att uppfylla och genomföra åtgärder i enlighet med historiskt utvecklade spelregler och normer i demokratin som avgör. De två begrepp som Levitsky och Ziblatt lyfter upp för demokratins framtid är ”ömsesidig tolerans” samt ”institutionell fördragsamhet”. Om inte politiska aktörer uppvisar en ömsesidig tolerans och utvecklar fördragsamhet i de politiska processerna så är vi alla utsatta för fara. Demokratin kan inte tas för given. Inte någonstans. Och inte här hos oss heller.

Svenska inrikespolitiska konflikter överskuggar EU-valet

Häromdagen var det partiledardebatt i SvT.  Den stora nyheten, som SvT själva framställde det var det en ”historisk uppställning”, var att partiledarna nu stod i enlighet med de samarbeten och icke-samarbeten i riksdagen som stöds av Januariuppgörelsen eller 73-punkts-progammet. Hela första timmen ägnades åt svensk inrikespolitik där avsnittet om ”lag och ordning” nog tog priset i populistiska och bombastiska uttalanden vars enda innebörd var att straffa, utvisa och låsa in fler människor.

Idag var det EU-debatt i riksdagen och även här kom väldigt mycket att handla om svensk inrikespolitik. Det är som om vi inte riktigt hittar i den nya terräng som uppstått efter höstens riksdagsval. Budgetsamarbetet mellan L och C å ena sidan och S och MP-regeringen å den andra har kommit att prägla den ideologiska terrängen på ett väldigt tydligt sätt. Det är inte oväntat alls, partisamarbeten i parlamenten är aldrig bara valtekniska samarbeten (kap 4), de binder parterna samman och blir förutsättningar för policyutveckling och allianser.

Det är lite sorgligt att valkampanjen inför valet till EU-parlamentet inte präglas av de frågor som EU faktiskt hanterar (t ex går liberalernas toppkandidat fram med att inför euron i Sverige) eller att frågan om kampen mot nationalkonservativa/högerpopulister blir en form av politisk genväg tillbaka till den nationella arenan. Frågor om jordbruk, djurskydd, miljö, skatteflykt, terrorism, digitalisering och handelsavtal är centrala frågor för parlamentets lagstiftningsmakt. Beslut som påverkar uppemot hälften av all svensk lagstiftning. Och i parlamentet är det andra partigrupper än i den svenska riksdagen. Kandidaternas individuella kapacitet och kraft (som bara är 20 från Sverige) är också mer avgörande än i den svenska riksdagen.

Det största ideologiska hotet mot EU som idé kommer från regeringar i andra länder vilka struntar i EU:s värdegrund och mänskliga fri- och rättigheter (t ex Ungern och Polen), från dem som vill lämna EU (Storbritannien) och från dem som vill använda parlamentet för att obstruera progressiv politik och/eller underminera EU inifrån. Jag är inte alls säker på att de hoten undanröjs genom att t ex rösta på någon som motarbetar högerextremism på hemmaplan i Sverige eller på någon som främst vill ändra svensk EU-politik.

EU har en fantastisk resurs-sida som heter ”EU-valet 2019” där man själv kan jämföra, undersöka och hitta politiska frågor som EU arbetar med och hur partier och länder ställer sig i dessa frågor.

 

Äntligen en regering som bygger på en förändrad konfliktstruktur

Äntligen stod prästen i predikstolen.

Det är ju inte utan en viss lättnad jag citerar Selma Lagerlöfs inledning till Gösta Berlings saga och konstaterar att vi nu (äntligen!) har en regering. Om vi den 12 september – efter det att alla röster räknats – kunde säga med den numera slitna frasen från Melodifestivalerna: ”Sverige, vi har ett resultat!” så har dessvärre tolkningen av detta resultat dragit ut något på tiden.

Förklaringen är både enkel och komplex: Vi har nu fått en regering vars grund utgörs av en tillräcklig samsyn på vänster-höger-skalan, men dock främst av en nödvändig samsyn på den kulturella skiljelinjen GAL-TAN. Inom statsvetenskapen är de politiska skiljelinjernas betydelse för såväl regeringsbildning som väljarmobilisering välkända och självklara. Men i Sverige som, vid sidan av Frankrike, har haft Europas kanske mest endimensionella partisystem är förändringen historisk.

Att den liberala mittposition som under en längre tid varit synlig för alla som velat titta nu också blir grunden för regeringsbildningen är en mycket större triumf för demokratin än många tror. Politiska partier har en mycket stark anpassningsförmåga, det är därför talet om partiernas kris (som har pågått de senaste trettio åren typ) alltid mynnar ut i att partierna ändock behåller sin förmåga att representera väljarna. När konfliktstrukturen i politiken förändras kommer också partisystemen att ändras. Och efter att partisystemet ändrats måste regeringsmakten hitta sina nya politiska baser i parlamentet. I Sverige har det tagit ovanligt lång tid med tanke på att förändringen har varit synlig under minst 15 år. På sätt och vis var det Fredrik Reinfeldt som gjorde förändringen möjlig, genom sin förflyttning av Moderaterna mot mitten, och sin överenskommelse med Miljöpartiet, pekade han på en annan riktning än tidigare borgerliga partiledare. Och nu är vi i någon mening där – men Moderaterna är avhängda eftersom de valt att för egen del betona vänster och höger mer än GAL och TAN.

Den nya regeringens bas i positionen på GAL-TAN skalan, och där vänster-höger-konflikten stramar lite mer, är därför helt logisk. Alltmer av den politiska mobiliseringen sker inom fält som migration, livsstil, sexualitet, kultur, religion och identitet. Alla dessa frågor kan placeras in på den avsevärt mindre förhandlingsbara skalan GAL-TAN istället för på den för kompromiss mer lämpliga vänster-höger-skalan. Resursfördelning (vänster-höger) går att förhandla om, men frågor kring religion och identitet (GAL-TAN) är lite svårare att kompromissa kring.

Tillsammans med min kollega Henrik Ekengren Oscarsson skriver jag om skiljelinjernas betydelse i antologin ”Rösträttens århundrade”.

Jag har även diskuterat det nya politiska landskapet i en text på Arena Essä.

PS. För övrigt tycker jag att det är närmast komiskt att svenska etermedier fastnat i ett narrativ där just SD skall kommentera vad övriga partier gör, men nästan aldrig avkrävs ansvar för sin egen politik. DS

En bref: Inga rättigheter utan kamp

Hundra år efter farmors födelse blev jag professor i statsvetenskap, och det som den första kvinnan vid Göteborgs universitet i detta ämne. Ingen ifrågasatte längre kvinnors rätt till statliga anställningar eller deras rösträtt. Rösträtten för kvinnor var dock ingenting som skänktes oss som en gåva. Rösträttskampen var lång och svår i vårt land, och sammanflätad med kampen för demokrati och politiska rättigheter för alla medborgare oavsett kön, inkomst eller familj.

Så skrev jag i en krönika i Borås tidning söndagen den 4 november. Vi firar rösträttens hundraåriga historia, den 17 december är den verkliga födelsedagen men som så många andra rättigheter så vanns den efter många års politisk kamp.

Idag när många talar om jämstälddhet och det inte är alltför sällan man kan få höra att ”nu har väl feminismen gått för långt” så kan det vara bra att påminna om att så har många tyckt redan för många decennier sedan. Rättigheter får man inte, de griper man efter genom arbete och kamp. Och det är alltid ett motstånd mot förändring som försöker stoppa såväl kvinnlig rösträtt som friheten att utöva sin religion.

Glöm inte att om ingenting hade förändrats, om alla nej-sägare fått som de ville, då hade vårt samhälle inte fått glädje av all den begåvning, kraft och kreativitet som ryms i ett jämlikt samhälle. Och vi är nog inte färdiga än.