Efter en lång filmtorka med anledning av pandemin kan vi nu gå på bio igen. Själv hade jag möjlighet att se filmen ”The Father” för ett par veckor sedan på Lilla Filmfestivalen i Båstad. Personligen blev jag starkt berörd av filmen och av de båda huvudrollsinnehavarna Anthony Hopkins och Olivia Colman. Till min glädje hade jag inte läst några recensioner, bara korta positiva meningar, vilket gjorde att jag kom med öppet sinne till filmen. Noterar att många recensioner avmystifierar och dekonstruerar filmen på ett sätt som tar ifrån tittaren möjligheten att så att säga gå in i filmen på allvar.
Med egen nära erfarenhet av den typ av demenssjukdom som filmen fokuserar fick jag nästan déjà vu-känsla av många scener. För första gången ser jag en konstnärlig framställning av demens, och av den värld som uppstår kring den sjuke, som inte bara är trovärdig utan också rymmer en respektfull medkänsla. En demenssjuk person är inte någon att tycka synd om och förminska, utan en människa som drabbats av en psykiatrisk sjukdom. Demenssjukdom yttrar sig också på så många olika sätt, redan nu finns ju en diskussion om att Alzheimers sjukdom inte är en utan minst fyra olika. Om tio-tjugo år är kanske den etiketten ett minne blott precis som den förfärliga termen ”senildemens”.
Den vård som erbjuds demenssjuka i vårt land är alltför fokuserad på omhändertagande, tillrättaläggande och egna val. I alldeles för liten utsträckning tar svensk äldreomsorg hänsyn till demenssjukdom kräver sjukvårdsinsatser, både fysiska och psykiatriska. En fysiskt skör 90-åring behöver förmodligen grundläggande hjälp med praktiska ting som tvätt, mat och städning, i viss mån personlig hygien och omvårdnad. Men en demenssjuk person behöver medicinsk kompetens och ett särskilt bemötande för att överhuvudtaget kunna fungera i sin verklighet. Filmen ”The Father” gestaltar precis hur komplex och svårbemästrad den situationen är.
Och filmen ger relationen far-dotter en egen roll på ett sätt som jag uppskattade mycket.
VÄNSTRA STRANDEN 