Politik som skådespel undergräver demokratin

Filmen har hur många bottnar som helst för en statsvetare, men jag vill stanna vid ett par ting som Capra får fram. Filmen lyfter fram att politik handlar om makt. I nutida politiska filmer utspelar sig maktkamper oftast mellan likvärdiga aktörer som på samma arena försöker övervinna motståndaren i ett tjuv-och-rackarspel. I Mr Smith i Washington är maktkampen vertikal, och står mellan makt som verktyg för egen vinning och makt som verktyg för det gemensamma bästa.

Så skrev jag på Filminstitutets nätprojekt ”Augmented Society” om filmen ”Mr Smith i Washington” från 1939, en film som alltså kom samma år som Tyskland under Adolf Hitler marscherade in i Polen och inledde en era av repression, folkmord och politisk masspsykos. Politik som vi känner den i dess liberala demokratiska former har inte längre anor än ett sekel. Visserligen hade vi olika former av mer eller mindre demokratiska regimer sedan den franska och amerikanska revolutionen (1789 och 1776) men det är först efter det första världskriget som demokratin i sin verkligt folkliga och individuella form blivit verklighet.

Demokratin har visat sig vara slitstark – anpassning och förändring har varit systemets livsluft. Även idag uppvisar demokratin en mängd variationer och det ligger en fara i att låsa sig fast vid vissa modeller. Det är knappast valsystemet eller utformningen av vissa institutioner som är avgörande utan, menar jag, själva idén om folkviljans förverkligande. Och det är just där filmen Mr Smith i Washington har sin kärna.

I James Stewarts till synes naiva gestalt tar demokratin form som allt från den amerikanska konstitutionen till kärlekens lov i Korintierbrevet. Han tror verkligen på sitt uppdrag och genom det får han också ett moraliskt övertag över sina korrumperande kolleger. Självklart beskriver filmen en saga, men som alla sagor har den en sensmoral som är universell: Demokratin har inget annat skydd än människors tilltro till dess kraft. I den tilltron kommer vi som medborgare att handla och därmed reproducera demokratin dag för dag, i generation efter generation. Det finns inget annat sätt.

Jag ser två hot mot den demokratiska reproduktionen idag – dels de politiska partiernas bristande förankring i de sociala skiljelinjer som växer fram i vårt samhälle, dels synen på politik som ett spel eller en teater.

De politiska partiernas oförmåga att lägga örat till marken (och med det menar jag sannerligen inte opinionsföljande) har jag tillsammans med Ulf Bjereld diskuterat utförligt i vår boktrilogi om den kommunikationella revolutionen, senast tog vi upp saken på DN-debatt den 30 november 2013. Jag skall därför inte orda mer om den saken här.

Politiken som ett skådespel vilket vi kommenterar från en publikposition har varit en återkommande figur i statsvetenskaplig litteratur sedan några år. Ibland talas det om ”publikdemokrati” men också jämförelserna med Tredje Riket har då och då lett fram till kritiska betraktelser kring vårt behov av politiskt skådespel. Jag är väl medveten om att medielandskapet idag i mångt och mycket är den scen på vilken politiken spelar ut sina pjäser. Till viss del är detta oundvikligt – och även något gott – men när själva utförandet av rollen kommer mer i centrum än vilken roll det handlar om hamnar vi alldeles fel.

Partiledare som Alf Svensson, Gudrun Schyman, Ingvar Carlsson eller Gösta Bohman vägrade i stor utsträckning att ta regi av den ansiktslösa publik- och medie-scenen. Den politiska diskurs på elitnivå som växer fram under 10-talet upplever jag som extremt snäv, som politisk teater liknar det snarast marionettdockor på scen. Risken är överhängande att Jefferson Smith med sitt demokratiska patos skulle känna sig lika obekväm i vårt parlament idag som han gjorde i den amerikanska senaten.

Triers filmer är misogyna

Idag följer kritikern Carl-Johan Malmberg i SvD upp debatten om Lars von Triers kvinnofientliga filmer. I DN skrev Maria Sveland och Katarina Wennstam nyligen om von Triers misogyna världsbild.

Vad Malmberg missar, eller bortser ifrån, är att den tolkning av von Triers film ”Antichrist” som han för fram passar som hand i handske i den berättelse som Sveland och Wennstam för fram. Kvinnan är det farliga, mystiska, drifterna och det otämjda djuret. Visst, kanske har Malmberg en poäng i sin dualistiska tolkning, att den patriarkala förnuftet också har sina tillkortakommanden. Men tolkningen kommer inte runt det faktum att kvinnorbilderna i von Triers långfilmer har en plågsam fömåga att alltid hamna i det 1800-tals romantiska facket där kvinnan står för mörka krafter.  Såsom maktordningen ser ut i samhället är kvinnan det underordnade könet och därmed blir von Triers påfyllning av dessa kvinnomyter just misogyna (kvinnohatande).

Jag har alltid förvånats över hyllningen av von Trier, som varit allmän åtminstone sedan ”Riket” (1994) och ”Breaking the waves” (1996). (En film som i många kretsar fick öknamnet ”Breaking the wifes”.) Som kvinna kan jag inte på något sätt acceptera att den populärkultur som filmen utgör fortsätter att fullständigt utan spärr – ofta med statligt stöd – pytsa ut fördomsfulla, könsstereotypa och nedlåtande kvinnobilder. Om det görs av en s k geniförklarad regissör förändrar absolut inte saken.

Jag är tacksam att Sveland och Wennstam äntligen offentligt sagt det som jag och många andra kvinnor känt under lång tid. Måtte det leda till en debatt där konstfilmens könsroller får en djupgående analys och inte till att kritiker av olika slag rycker ut till geniets försvar och debatten dör.

Dessa små kvinnovarelser

Kan inte låta bli att länka till denna smällkaramell på SvD idag. Caroline Ringskog Ferrada-Noli gör upp med de hopplösa kvinnomyterna som särskilt hopplöst reproduceras på film, som kvinnor förväntas ”älska”…

Hon skriver bl a att

En alldeles speciell darling inom populärkulturen som man för länge sedan borde dödat. Män är män och kvinnor är fantastiska små varelser, som man blir arg och kåt på. (…) Jag längtar tillbaka till nutiden. Den som enligt alla beräkningar borde komma efter både Ibsens och de Beauvoirs tid.

Läs hela här.