Jag har länge reflekterat över en märklig obalans i den svenska debatten om brottslighet – gängskjutningar fyller alla medier alla dagar i veckan. Den politiska debatten kan inte kräva tillräckligt mycket av längre straff, mer repression och hårdare tag mot alla dessa unga män. Även om det dödliga våldet har ökat de senaste åren i Sverige så är nivån inte exceptionell. År 2007 låg t ex enligt BRÅ på samma nivå som 2020 avseende dödligt våld per 100 000 invånare. Och konsulterar vi framlidne Hanns von Hofers sammanställning av historisk statistik över brottslighet syns det tydligt att ökningen av antal döda per 100 000 invånare till följd av våld ökar från 1950-talet i jämn takt, för att sjunka under 1990-talet och sedan öka igen.
För undvikande av alla missförstånd, detta är inget försök att förminska konsekvenserna och smärtan som tillfogas vårt samhälle och enskilda individer av den typ av brottslighet som benämns ”gängskjutningar”. Men vi behöver flera perspektiv för att öka tryggheten i vårt samhälle.
Biträdande chefen för EUROPOL besöker Sverige och säger så här till TT:
– Alla länder är olika. Men den typ av problem vi ser i Sverige är sådana som vi kan hitta även i andra europeiska länder. Det är inte en unik situation, säger han och fortsätter:
– Jag kan förstå att för svenskar är det en tydlig förändring jämfört med tidigare, men det är en situation som kan kännas igen från andra länder. Jag vill inte säga att situationen är värre än någon annanstans.
(Svenska Dagbladet 17 september 2021)
När jag läste lokaltidningen igår för den plats där jag befinner mig togs tre allvarliga brott upp som nu avslutats med dom: 1. En välkänd våldsman hade helt oprovocerat misshandlat en person på gatan som försökt hjälpa honom att inte krocka med lyktstolpe. Den misshandlade mannen får sannolikt hjärnskador och men för resten av livet. 2. Ett berusat par blev irriterad på en äldre man på en restaurang (enligt övriga gäster helt utan anledning) och mannen i paret försökte döda den äldre mannen med kniv. Han lyckades nästan, men mannen överlevde. Även han kommer att få bestående, sannolikt allvarliga men, för resten av livet. 3. En berusad man hotade och misshandlade en femåring som befann sig utanför en butik med sin cykel. Vem som helst förstår att en femåring aldrig glömmer en sådan sak. Mannen hotade också att döda en kommunal tjänsteperson som skulle hantera ett ärende i relation till mannen.
Alla dessa gärningspersoner är dömda i första instans. Alla överfall har varit oprovocerade och offren har varit okända för gärningspersonerna. De här brotten är uppklarade. Ingen har dött till följd av våldet. Av tidningsuppgifter att döma rör det sig i alla tre fallen om berusade eller påtända ensamma män i medelåldern. Det finns ingen uppgift om gäng, klaner, familjer eller heder.
I Sverige utgörs den allra största delen av våldsbrottsligheten av den typ av händelser som lokaltidningen skriver om. Det finns ingen kategori så överrepresenterad i brottsstatistiken som kategorin män. Och det finns ingenting som samvarierar lika starkt med våldsbrott som alkohol och narkotika.
Varför handlar inte den politiska debatten och de föreslagna lösningarna om tillgången på narkotika (ecstasy har exploderat på den svenska marknaden pga en märklig lagändring för ett antal år sedan, mer om det Sveriges Radios ”I lagens namn”), alkohol eller om maskulinitet? Varför talar vi så lite om gärningspersoners psykiska status (till viss del en konsekvens av missbruk)? Var finns de långsiktiga åtgärderna mot de män som upprepat och återkommande utsätter sin omgivning och sin familj för våld och hot? Är det skillnad på brott och brott?
Missförstå mig inte – de ungdomar som dör av skjutvapen skall ha upprättelse för det brott de utsatts för och de unga män som tar sig rätten att förstöra tonårspojkars liv skall ha kännbara påföljder. Men – varför detta tunnelseende hos beslutsfattare, lagstiftare och debattörer?
VÄNSTRA STRANDEN 