Varför lyfter det inte för Miljöpartiet?

Klimatkris, gröna politiska framgångar i Tyskland och Norge, ett danskt val härförleden som betecknas som ett klimatval och en allt snabbare omställning i vårt eget land till laddbara bilar och maskiner. För att inte tala om den exploderande digitaliseringen de sista åren, påskyndad av covid-pandemin. Men för det parti i svensk politik som gjort grön omställning och klimatpolitik till sina går det väldigt trögt.

I den mätningarnas mätning som genomförs av det svenska valforskningsprogrammet vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet låg Miljöpartiet (8/10) under spärren till riksdagen, och opinionsutvecklingen har inte varit lysande sedan valet 2014. Min kollega Henrik Ekengren Oscarsson (@henrikoscarsson) visar på twitter att opinionsläget inte visar några tecken på att förbättras:

Partiet tenderar att lyfta vid valen (i likhet med ett annat ofta uträknat parti, Kristdemokraterna) då är man duktig på att mobilisera väljare, däribland många s k stödröstande väljare. (Vad nu en stöd- eller taktikröstare egentligen är…)

För det första har partiet svårt att frigöra sig från regerandets pris. Det är en generell sanning att regeringspartier alltid tappar i opinionen (naturligtvis finns det undantag). Det är en lika generell sanning att det alltid är det minsta partiet i en koalition som tar mest stryk i opinionen. Förklaringarna är att regeringens åtgärder alltid är i blickfånget och förväntningarna som finns på dem som inte behöver realisera sin politik (oppositionen) alltid kan jämföras med vad som kommer ut från den tunga process som regerandet är. Och då vinner förväntningarna och förhoppningarna. Att ett litet parti tyngs mer i en koalition beror t ex på att det ofta har en mer nischad väljarkår än det större, att det oftast i förhandlingarna måste kompromissa mer på grund av sitt mindre inflytande och på att partiets resurser blir mer ansträngda eftersom det avkrävs nästan samma kraft som det större partiet.

Men när klimatfrågorna är på allas läppar borde väl ett parti med den frågan högst upp på agendan få vind i seglen? Det beror på hur de andra partierna agerar – klimatfrågorna är breda och kan ägas av många partier. Partiernas roll är inte heller att vara forskare eller opinionsbildare utan att genomföra politik. Och politiken får konsekvenser i termer av t ex resursfördelning. Och då börjar plötsligt ideologiska frågor som jämlikhet, stad och land eller individuell frihet att poppa upp i diskussionen. Det ger övriga partier en möjlighet att profilera sig på en politik som visserligen räddar klimatet men som gör det på ett moderat/socialdemokratiskt/centeristiskt (välj vad som önskas) sätt. Vilket ger Miljöpartiet en mängd politiska motståndare – inte bara en – i sin ambition att gå fram med en långtgående politik för att rädda klimatet.

Vad har då de gröna gjort i andra länder när det gått bra? Delvis har framgången att göra med missnöje med andra partier (Tyskland) men också med att vara ett nytt parti (Norge). Vi ser också att valsystem och partisystemets storlek påverkar möjligheten att få framgång för gröna partier. I Frankrike har t ex de gröna frågorna en starkare ställning än vad som syns i valresultaten eftersom valsystemet gynnar de stora partierna. Att president Macron nu går fram med ett förbud för flygresor inrikes där det finns tåg under 2,5 timmar timmar är ett exempel på ett sätt att mobilisera de gröna krafterna bakom sitt eget parti.

Miljöpartiet riskerar att – som tidigare under 1900-talet de stora liberala partierna – segra ihjäl sig. Innebörden är att de frågor på vilka man mobiliserat blir integrerade i partisystemet och får olika facetter beroende på vilka partier som driver dem.

Miljöpartiets möjlighet är nog att profilera sig ännu hårdare även ifråga om konsekvenserna av de åtgärder som man menar krävs (vilket inte går i koalition med socialdemokraterna) och att samtidigt sträva efter att utgöra en strategisk allianspartner i flera olika konstellationer i den svenska riksdagen. Miljöpartiet tvingades (precis som kristdemokrater och sverigedemokrater) att välja sida i en svensk politik som länge strukturerades enbart i vänster-höger-termer. Den tiden är förbi, med nu åtta partier och minst två tydliga politiska dimensioner i partisystemet är förutsättningarna andra än för några decennier sedan.