Butiksrånen minskar – och ökar, eller?

I kvällens Rapport och Aktuellt meddelades att rånen mot livsmedelsbutiker ökar. Efter ett långt inslag med intervjuer och grafik där ökningen av rånen mot mataffärer är huvudnumret meddelas sist lite kort att det totala antalet butiksrån minskat mellan första halvåret 2013 och första halvåret 2014!

En lite närmare analys av nyheten gör mig inte klokare. Enligt uppgift har Brottsförebyggande rådet (BRÅ) ”sammanställt” statistik över butiksrån men på BRÅ:s sida hittar jag inget meddelande om någon ny publikation eller något pressmeddelande i ärendet. Däremot har Svensk Handel (branschorganisation) lagt ut ett pressmeddelande om att rånen mot livsmedelsbutiker och apotek ökar.

Av detta meddelande kan vi utläsa att ”andelen” rån mot livsmedelsaffärer 2014 är 44 procent (av alla butiksrån) vilket anges vara en ”kraftig ökning”. Men vi får inte veta andelen år 2013. Eftersom det totala antalet butiksrån minskat (med sex procent enligt samma meddelande) mellan 2013 och 2014 är det fullt möjligt att rånen mot livsmedelsbutiker helt enkelt legat still och inte ökat alls. Om övriga rån minskar (vilket anges i meddelandet) så kommer förstås samma absoluta tal för livsmedelsbutiksrån att utgöra en större andel…

Rånen mot apotek sägs också ha ökat (oklart hur mycket och vad som menas då texten är språkligt oklar) och utgör 2014 sex procent av alla butiksrån, om jag förstår rätt. Det är alltså drygt 20 rån under sex månader i hela landet (= sex procent av totalt 372 rån). Samma sak som ovan gäller här, andelen kan ha ökat utan att antalet ökar. Enligt Apoteksföreningen finns det idag ca 1300 apotek i hela landet och sedan avregleringen har antalet ökat med 40 procent och öppettiderna med 70 procent. Det skulle inte heller vara helt oväntat om fler rån riktas mot en ökande mängd butiker som är öppna allt längre.

Även rån mot bensinstationer har ökat (här gäller samma invändning som ovan), men minskat har alla andra råntyper mot butik som anges i pressmeddelandet. Och väpnade rån har minskat med 23 procent.

Mina frågor blir:

1. Varför väljer SvT att fokusera på den brottstyp som anges ha ökat och inte på att den breda bilden är att butiksrånen minskar?

2. Varför går inte SvT längre än till pressmeddelandet från Svensk Handel och efterfrågar t ex underlaget till pressmeddelandet så att vi kan veta om de påstådda ökningarna är ökningar eller bara en ökade andelar på grund av förändrade relationer inom gruppen butiksrån? Och varför sätts inte rånen i relation till ökande/minskade antal butiker?

3. Varför får vi ingen kommentar av BRÅ som sätter statistiken i kontext eller en statistik över tid som visar hur butiksrånen utvecklats i relation till andra brott under t ex de senaste 10-20 åren?

4. Vilket ansvar anser sig Sveriges Television och Sveriges Radio (som också spridit samma budskap) för kunskaps- och opinionsbildningen inom det kriminalpolitiska området?

Sätt ditt finger på varje siffra. Fråga: hur kom den hit?

(”Lärandets lov” 1930, Bertholt Brecht, tysk dramatiker och författare)

 

 

Svenska partier förordar hårdare kriminalpolitik

Svenska politiska partier har varit centrala aktörer i den s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande)  som svensk kriminalpolitik upplevt under de senaste 30 åren. Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte alla partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Idag är det egentligen endast vänsterpartiet och miljöpartiet som fortsätter i dessa gamla banor. Fortfarande är det dock inget parti som anser att straffets syfte är hämnd eller att orsaka lidande för gärningsmannen. Alla partier uppfattar istället att det är rättssystemets övergripande uppgift att få gärningsmannen att återvända till ett laglydigt liv.

Svensk kriminalpolitik har politiserats. Så var det inte under 1960-talet då partierna överlät kriminalfrågorna i hög utsträckning till experter. Svenska partier producerar numera alltfler program och pamfletter avseende kriminalpolitik. Och brottsofferperspektivet har en framträdande plats i dessa tryckta alster. I stort sett alla partier anser idag att allmänprevention (i motsats till tidigare decenniers individualprevention) är ett gott argument för hur kriminalvården och straffskalorna utformas.

Moderaterna har åtminstone sedan 1969 önskat ändra svensk kriminalpolitik i en hårdare riktning. Då var partiet ensamt om sin syn, idag har de flesta partierna samma uppfattning om behovet av längre straff och allmänprevention. En pusselbit i förändringen är att brottsofferperspektivet blivit alltmera framträdande i diskursen om kriminalitet. Alla partier utom V och Mp har tagit kraftiga kliv från en gärningsmannafokuserad kriminalpolitik till en offerfokuserad dito. Även V och Mp diskuterar brottsoffrets ställning, men då i termer av samhällets ansvar för att stötta och hjälpa offren. I den individualiseringsprocess som Sverige genomgått blir brottsofferperspektivet för övriga partier ett argument för att se brottet i första hand som en enskild individs kränking av en annan istället för ett socialt eller samhälleligt problem.

Även den ökande rädslan för brott kan förstås som en del av denna dubbla utveckling. Alla partierna har gått från en förnuftsbaserad syn på kriminalitet där man tror att samhället har möjligheterna att förhindra brottslighet till den fatalistiska uppfattningen att brott är något nödvändigt ont i varje samhälle.

Kriminalpolitikens förändring bland de svenska partierna kan rimligen också användas för att förstå de ingrepp i personlig integritet som genomförts under senare år. När brott och straff blir en fråga om individers farlighet och ondska trängs också uppfattningen om ett kollektivt och samhälleligt ansvar för kriminalitet, hot, terror och våld bort. Då blir det fritt fram för åtgärder som kan legitimeras med hjälp av den gamla teorin om att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Däremot tenderar den springande punkten, vem som skall ha rätt att definiera vad som är rent mjöl, att skjutas i bakgrunden.

Om svenska partier och kriminalpolitik har jag tillsammans med kollegan Göran Duus-Otterström skrivit artikeln ”Realigning criminal policy. Offender and victim in the Swedish party system över timeInternational Review of Sociology vol 19, no 2, July 2009, s 273-296.

Offren, gärningsmännen och kriminaljournalistiken

Plötsligt har det blivit hett att diskutera önskvärdheten av namn och bild på brottslingar i medierna. Såväl Studio ett i P1 som Debatt i Svt hade detta ämne som tema idag. Det är lätt att glömma att före 1960-talet var det vanligt att publicera mycket mer frikostigt än idag, problemet nu är att konsekvenserna av en publicering är så mycket större, och faktiskt oöverblickbara, genom nätet.

För den dömde blir bild och namn för evigt fastnaglade, för offret blir brottet något som definierar honom/henne under lång tid, kanske hela livet och för de anhöriga bli traumat djupare.

Det skrämmer mig att höra alla människor som anser att gärningsmän skall hängas ut för att de skall straffas, det är ett ociviliserat sätt att hantera normöverträdelser. Det skrämmer mig också att allt fler yrken kräver intyg från polisen att du inte är dömd för brott t ex mot barn, så beter sig ett samhälle som gjort oförsonligheten till sitt signum. Vi borde fundera på bjälken i vårt eget öga först, oavsett trävirket i de andras…

De allra flesta sexualbrott begås av personer som inte kommer att begå dessa brott igen. Den som utsatts för ett sexualbrott – vilket är en vid kategori brott i vårt samhälle – lär inte ha lättare att läka såren för att gärningsmannen ostraciseras på livstid.

I kriminaljournalistiken spelas dramatiken upp, uppammas sympatierna och känslorna och sedan kommer lösningarna, t ex naming and shaming-kampanjer. Niklas Långström sa det i Svt Debatt: det finns inget stöd för att denna typ av agerande förhindrar nya sexbrott. Ester Pollack sa det i Studio Ett: medierna ägnar sig åt känslor men någon analys finns där inte.

Det är dåligt, men kommersiellt förstås lyckat. De som förlorar är offren och gärningsmännen.

Allas våra minsta…

I kriminalpolitiken talas ofta numera om personligt ansvar, samtalen kring brott och straff koncentreras alltmer kring individen och individens egen vilja att begå brott eller inte begå brott. I en intressant ny studie av 32 länder har kriminologerna Cesar J Rebellon, Murray A Strauss och Rose Medeiros (EJC vol 5 no 3) undersökt sambanden mellan att begå brott å ena sidan och faktorer som föräldraengagemang, själv-kontroll och kriminellt umgänge. Deras bitvis förvånande resultat pekar på att våra kollektiva ansträngningar kunde hindra många från att begå brott.

Visserligen finns det ett tydligt samband mellan brist på självkontroll och kriminalitet men umgänget med kriminella är oavsett självkontroll en starkare förklaring till såväl våldsbrott som egendomsbrott. Och inte bara det, det visar sig att oavsett bristen på självkontroll så har ungdomar som växer upp i en miljö av starkt föräldraengagemang – även om deras egna föräldrar är oengagerade – lägre sannolikhet för att begå brott. Brist på självkontroll (alltså en individuell faktor) är en viktig förklaring till brott, men det är inte en tillräcklig faktor. Även barn och ungdomar med bristande självkontroll kan hindras från att begå brott genom att samhället skapar miljöer där de inte umgås med kriminella och genom att leva i ett samhälle där föräldraengagemang och föräldrakontroll är en normerande faktor på det kollektiva nivån.

Vi alla är således delaktiga i att skapa en miljö som gynnar eller förhindrar brott. Om du och jag bryr oss om våra barn, om vi inkluderar andras barn i den omsorgen och om vi förhindrar kriminella subgrupper så kan vi aktivt bidra till en lägre brottslighet och framför allt förhindra att enskilda människor faller ned i kriminalitetens träsk. Som kristen vill jag se starkare engagemang i dessa frågor från kyrkor och kristna samfund. Jag vill också påminna om vilken umgängesgrupp Jesus hade, inte var det den lyckade medelklassen som han sökte upp och dinerade med!

Och så vill jag slå ett slag för föräldrautbildning – i en tid när många unga föräldrar inte kan eller vill diskutera uppfostran och familjebildning med sina egna föräldrar skulle det behövas grupper där unga föräldrar kunde få hjälp att hitta en ”lagom” nivå för sitt föräldraengagemang och inte minst få råd och tips om hur man vårdar en kärleksrelation när man jobbar heltid och har småbarn.

Polisen – var god vänta…

Vid flera tillfällen har jag irriterats av den oändliga tid det tar att ringa polisen för påtala ett bilinbrott, träd över vägen eller skadegörelse i grannskapet. Igår natt var det lite mer bråttom då en trafiksituation var på väg att urarta fullständigt. Via 11414 skall man numera nå polisen. Till min alltmer upprörda förvåning får jag ta ställning till om jag vill ha ett nytt pass, anmäla en stulen cykel etc (eller varför inte köpa tågbiljett till Växjö…) innan jag alls placeras i en telefonkö. Efter närmare fem minuter bröts kontakten och jag lyckades aldrig komma fram.

Kanske skulle jag ringt 112. Och blockerat ännu fler döende personer med hjärtstillestånd, punkterade lungor och drunkningsolyckor än vad som redan är fallet.

Hur kan polisen ha frångått ett system som innebär att man når lokal radiocentral på 30 sek, får tala med en person som har lokalkännedom och veta att hjälp är på väg, till förmån för en växelfunktion där ALLA ärenden passerar samma långsamma byråkratiska kvarn – oavsett tid på dygnet? Och hur kan någon undra varför det verkliga nödnumret 112 är överbelastat och människor därför får vänta för länge på ambulans?

Ta fram ett alternativt nödnummer, eller återinför möjligheten att ringa lokal polis, för icke-livshotande situationer!