Etikett: invandringspolitik

En bref: Myten om integrationens guldålder

 

Samhället förändras kontinuerligt genom integration, det finns inte någon slutpunkt där integration så att säga är slutligen uppnådd – vare sig för en individ eller för ett samhälle. Vissa kanske vill leva annorlunda än jag? Än sen? Det är inte dålig integration om människor har en annan religion eller andra traditioner än jag. För min del är jag intresserad av att skapa ett samhälle där människor kan tänka och tala fritt, håller sig till svensk lag, tar hand om varandra och utvecklar omsorg, respekt och gott omdöme i relation till det gemensamma.

Så skrev jag söndagen den 25 mars i en krönika i Borås tidning om den villfarelse som tycks hemsöka den svenska debatten – att allt var så mycket bättre förr. Nej, integrationen av nya svenskar var inte ”bättre” förr, den var annorlunda och mycket kan vi säkert lära av det. Men vi gör saker idag som är bättre ände vi gjorde då.

I den bästa av världar kan vi ta med oss de bra sakerna från de gamla metoderna och hitta nya smarta lösningar på de nya problemen.

 

Retoriska dimridåer och historielöshet i debatt om svensk invandringspolitik

Dagens asylsystem är inte gjort för de flyktingströmmar som vi har idag i världen, och det (sic) måste anpassas, säger Ulf Kristersson.

Så citeras den nye ledaren för Moderaterna i en intervju med Karin Eriksson i DN, publicerad i papperstidningen i onsdags. Nu skall omedelbart sägas att jag respekterar Kristersson som politiker, jag ser fram emot att följa hans väg och vill därför genast säga att den här texten inte är riktad vare sig mot honom eller mot Moderaterna. Men kanske var det just därför att jag finner Kristersson både sympatiskt och vettig som jag blev så frustrerad – han också! För vi har nu under flera månader hört politiker från alla delar av den politiska solfjädern ifrågasätta såväl ”asylsystem” som ”flyktingpolitik” eller påstå att ”vi skall aldrig tillbaka till hur det var före 2015”.

För mig framstår alla dessa uttalanden dels som historielösa, dels som retoriska grepp.

För det första, de internationella konventioner som styr rätten att söka asyl tillkom efter andra världskriget. Smaka lite på det. Den s k Genèvekonventionen tillkom 1951 efter andra världskriget just för att klargöra hur de hundratusentals människor som blivit hemlösa och förfölja under vår moderna tids inferno 1939-1945 skulle behandlas och tas omhand. För i år femtio år sedan beslutades att konventionen skulle gälla alla flyktingar, inte bara europeiska och de som berörts av andra världskriget. Att då tala om att asylsystemet inte skapats för en tid som vår är hisnande historielöst. Har vi glömt den totala katastrof som rådde i Europa många år efter krigets slut? Tror dagens beslutsfattare att livet återgick till det normala när Hitler tagit sitt liv i Berlin? Inte ens femton år efter kriget slut var flyktinglägren stängda, miljoner människor hade tvingats bort, flytt eller förföljts och skuggorna av dessa flyktingströmmar är inte borta än idag.

Dagens rättigheter kopplade till asyl och flyktingsskap är skapade för att hantera en situation som inte var mindre allvarlig eller omfattande än dagens situation med krig i Syrien och terrorvälde i Afghanistan. Världen har blivit mindre, visst, men den fullständigt överväldigande majoriteten av flyktingar är fortfarande internflyktingar eller söker skydd i angränsande länder, det är en mindre del som söker sig till Europa. Asyllagstiftning och konventioner är inte stiftade för solsken och lata dagar, de finns där för att garantera varje individ sina mänskliga rättigheter trots att ingen statsmakt eller något medborgarskap kan skydda eller ta tillvara individens rättigheter. Asylsystemet, som Kristersson kallar det, behöver inte göras om för att antalet flyktingar är stort, tvärtom, det är då det skall användas.

För det andra, när olika politiska aktörer och debattörer talar om att asylsystem/flyktingpolitik/invandringspolitik måste ändras samt säger att vi kan aldrig ha det som ”före 2015” så är det en dimridå av ord som döljer komplexiteten i frågan. Först och främst så är svensk migrationspolitik sammansatt av en mängd lagar och förordningar som rör olika typer av gränspassager: EU:s inre rörlighet, arbetskraftsinvandring, studenter från EU och studenter utanför EU, kvotflyktingar, asylsökande, migranter som flyter runt inom Europa, krigsflyktingar, återvändare, arbetssökande, turister och ensamkommande barn och ungdomar. Bara för att nämna de jag kommer på. För alla dessa grupper gäller olika regler, en del är internationellt reglerade och en del enbart inrikespolitiskt beslutade. Sedan, hur människor sedan tas emot, alltså hur själva integrationspolitiken (invandrarpolitiken om man så vill) fungerar beror dels på vilken grupp migranten tillhör och dels på var i landet man hamnar. Det finns ingen ”invandring” som sådan.

Men svensk lagstiftning för migration har också varierat över tid – det finns inget ”före-efter 2015”, det finns bara olika grader av reglering. Sverige har nu infört gränskontroller och tillfälliga uppehållstillstånd (som dock omprövas) men även minskat möjligheten till familjeåterförening. Samtidigt har Sverige genomfört drastiska åtgärder förr, och även öppnat upp möjligheterna att få uppehållstillstånd.

Så vad är det för något som fanns ”före 2015”? Enligt min uppfattning är det bara ett retoriskt grepp för att inkludera alla som är kritiska mot invandring på ett eller annat sätt, oavsett om det betyder att inte en enda invandrare skall komma till Sverige eller t ex att fler papperslösa skall utvisas. Sverige hade många sorters migrationspolitik redan på 1970- och 1980-talen. Och reglerad invandring har varit normen sedan 1970-talet – trots att debatten ibland låter som om det inte vore fallet. Tonen för politiken har generellt satts av Socialdemokrater och Moderater som tillsammans hållit krafter som önskat fri invandring och de som önskat stängda gränser stången. Så låt oss lämna de här dimridåerna och prata om migrations- och integrationspolitik i all sin komplexitet utan hänvisningar till ett före och ett efter. Det blir lite jobbigare så.

Och, slutligen, i mina svarta stunder tror jag att uttrycket ”aldrig som före 2015” är en besvärjelse som syftar till att undvika att världens flyktingströmmar kommer till Europa. Besvärjelser funkar aldrig. Politik funkar.

***

För den som vill läsa mera:

Julia Boguslaw ”Svensk invandringspolitik under 500 år” Studentlitteratur 2012

Carl Dahlström ”Nästan välkomna? Invandrarpolitikens retorik och praktik” Göteborgs universitet 2004

Marie Demker och Cecilia Malmström ”Ingemansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” Studentlitteratur 1999

Christer Lundh och Rolf Ohlsson ”Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring” Studentlitteratur 1999 (andra utökade upplagan)

Rörlighet är normalt, det är vi bofasta som är de konstiga

Just nu tar Sverige emot flyr asylsökande på kort tid än tidigare. Diskussionens vågor går höga kring möjligheterna för integration och våra tillgängliga resurser. Jag kan inte låta bli att påminna om att även om människor kommer längre ifrån idag så har Sverige – liksom andra länder – alltid haft en folklig rörlighet. När jag läste ”Haren med Bärnstensögonen” i somras slogs jag igen av hur oerhört kosmopolitisk perioden före andra världskriget var. Men även inom länder har det pågått en stor omflyttning av människor, sannolikt större än idag, något som vi tenderar att glömma.

När industrialiseringen satte igång på allvar i Sverige kom tusentals människor från landsbygden att flytta till städerna för att arbeta i fabriker. Med stora barnkullar – som äntligen överlevde – och små möjligheter att få sin utkomst genom lantbruket, ökade både emigrationen till Nordamerika och inflyttningen till städerna.

Min mormor gav sig av, direkt efter konfirmationen, till Göteborg från Orust. Inte så långt idag men förstås en oändlig resa för en ensam tonåring. Hon fick jobb i ett bageri och så småningom kom hon att bilda familj i Göteborg. Min mamma flyttade otaliga gånger under sin uppväxt och det var först efter andra världskriget som mormor blev bofast på allvar, om man säger så. Ett flertal av mina släktingar och vänners äldre släktingar, med band till Orust och Tjörn med omnejd, bodde kortare eller längre tid i Masthugget. Naturligt, de sökte sig till varandra. De kände varandra ”hemifrån” eller hade familjemedlemmar som redan flyttat till stan och bodde där.

Ensamma barn som söker sig till städernas arbetsmarknad, människor som tyr sig till varandra och därför flyttar till platser där det redan bor andra från samma plats, ständiga byten av bostad i syfte att få något större eller något med bättre standard och stora förväntningar på att barnen skall få en utbildning och kunna få det bättre ekonomiskt än vad man själv haft. Känns det igen? Precis.

Asylsökande och invandrare som söker sig till Sverige gör precis samma sak som människor gjort genom seklerna. Visst har sammansättningen av grupperna varit olika, ursprungsplatserna är allt längre bort och befolkningen har vuxit till. Men, det är fortfarande samma mönster: människor flyttar därför att de söker sig till platser och förutsättningar som ger dem, och framförallt deras barn, möjligheter till en framtid i fred, frihet och med utvecklingsmöjligheter.

De udda de är vi, vi som inte behöver fly eller resa, vi som lyckats skapa ett samhälle som trots alla brister erbjuder en större grad av jämlikhet, utveckling och välfärd än något i historien tidigare känt samhälle. Skulle vi då inte kunna välkomna ännu fler in i det samhället? Självklart kan vi det.

Återvunnen borgerlig migrationsdebatt ?

Efter valförlusten för den borgerliga alliansregeringen och framgången för Sverigedemokraterna har nyanserna i migrationspolitiken inom det borgerliga blocket blivit synliga. Ledarskribenter har hävdat att frågan om antalet flyktingar som kommer till Sverige bör diskuteras men också aktiva politiker på olika nivåer har tagit upp frågan.

I två olika radioprogram har jag fått svara på frågan om det är sannolikt att vi kommer att se en förändring av den borgerliga hållningen (särskilt hos moderaterna) avseende svensk asyl- och flyktingpolitik. Jag deltog i veckan ett samtal med Henrik Torehammar, Tomas Ramberg och Fredrik Furtenbach i poddradioprogrammet ”Det politiska spelet” och därefter i ett inslag i Sveriges radios ”Godmorgon, Världen!”. I båda programmen har jag svarat nej, men markerat att det finns utrymme dels för nyanser i debatten, dels för mindre justeringar särskilt hos moderaterna.

De partier som ändrat sin invandringspolitik mest sedan 1970-talet är sannolikt moderaterna och centerpartiet. Moderaterna var länge som parti ganska ensamma om en stramare linje. Men också centerpartiet betonade att de som kom verkligen skulle behöva skydd och att hänsyn till det svenska samhällets behov behövde tas. Socialdemokraterna har också nu – genom accepterandet av en förhållandevis fri arbetskraftsinvandring i överenskommelsen mellan Miljöpartiet och den förra alliansregeringen – förändrat sin uppfattning. Socialdemokraterna hade länge en restriktiv syn på arbetskraftsinvandring. De moderata sympatisörerna är fortfarande, jämfört med alla utom Sverigedemokraternas sympatisörer, mest restriktiva trots att partiets hållning under Fredrik Reinfeldt blivit allt mindre restriktiv.

Med de ledargestalter som nämns som Reinfeldts efterträdare är det tydligt att den liberala delen av moderaterna har ett starkt övertag i den interna diskussionen. Samtidigt förlorade moderaterna onekligen ett stort antal väljare med önskan om bland annat en mer restriktiv invandringspolitik till Sverigedemokraterna, vilket partiets strateger förstås inte missat. Men dessa personer är sannolikt inte heller omedvetna om att de flesta övriga partier i Europa som försökt vinna tillbaka väljare från populistiska och främlingsfientliga partier misslyckats. Istället har partier som UKIP, Front National och Dansk Folkeparti vuxit i takt med att de dominerande partierna försökt gå dem till mötes.

Dock har alla de borgerliga partierna anledning att fråga sig om svensk politisk debatt förtjänar att de olika modeller och nyanser i synen på migrationspolitik och integrationsfrågor som faktiskt har funnits inom det borgerliga blocket försvinner i skuggan av Sverigedemokraternas, jämfört med övrigas,  extrema hållning. Jag bedömer det sannolikt att moderaterna kommer att markera behov av vissa restriktioner med tanke på mottagningssystemet, men framför allt göra ivriga försök att på agendan lyfta upp andra politiska frågor som de flyktade väljarna uppskattar.

***

För den som vill fördjupa sig i partiernas program och beslutsfattarnas hållning inom migrationsområdet som de såg ut under perioden 1960 till slutet av 1990-talet rekommenderas särskilt kapitel fyra i min och Cecilia Malmströms bok ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999 + e-bok 2008).

Fortsatt tolerans avseende invandrare och flyktingar

Svensk flyktingopinion fortsätter att bli allt mer generös. I 2011 års SOM-undersökning anger en lägre andel av befolkningen än någonsin, 41 procent, att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige. På motsvarande sätt är det en högre andel än hittills, 31 procent, som anser det vara ett dåligt förslag att ta emot färre flyktingar. Attityden till flyktingmottagning har visat sig vara en god indikator för att spåra opinionsförändringar och opinionsmönster avseende tolerans för mångkulturs och öppenhet gentemot det som upplevs främmande.*

Attityden till flyktingmottagning har länge varit en partiskiljande fråga. Moderaterna, som alltid varit minst positiva, närmar sig dock numera mittenpartierna. Mittenpartierna närmar sig varandra. Å andra sidan blir de allra mest generösa sympatisörerna (MP och V) allt mer generösa och de minst generösa sympatisörerna (SD) skiljer ut sig som den grupp där flyktingmotståndet är nära nog kompakt.

Det partiskiljande mönstret avseende attityden till flyktingmottagning har inte ruckats i grunden, men sedan mitten av 00-talet har det skett en utjämning mellan partierna i mit-ten på vänster-högerskalan. Sverigedemokraternas sympatisörer utgör en extrempunkt med 94 procent som tycker det är ett mycket eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar. Samtidigt utgör Miljöpartiets och Vänsterpartiets sympatisörer en grupp som skiljer ut sig som allt mer generösa. Ytterpolerna blir tydligare samtidigt som mittfältet blir trängre.

Flyktingpolitiken utgör idag en profilfråga både för dem som önskar en generösare politik (Miljöpartiets och Vänsterpartiets sympatisörer) och de som önskar ökade restriktioner (Sverigedemokraternas sympatisörer).

Motståndet mot flyktinginvandring är inte jämnt fördelat i befolkningen. Sedan länge vet vi att utbildning och flyktingattityd har starkt samband, ju längre utbildning desto mer generös attityd till att ta emot flyktingar.

Men frågan om fler eller färre flyktingar till Sverige är bara ett av många politiska förslag som framförts i den svenska debatten. För att komma åt mer generella attityder till invandrare och invandring behöver vi analysera attityder som handlar om värderingar och referensramar.

Vid ett flertal tillfällen med början 1993 har attityden till invandrares religionsfrihet och attityden till anti-rasistiska rörelser undersökts. År 2011 ändrades dock svarsalternativen så att två var instämmande helt eller delvis medan två var avvisande helt eller delvis. I undersökningen 2011 ser vi en ökning av den grupp som anser sig helt stödja påståendet om religionsfrihet för invandrare i Sverige från 19 till 27 procent. Genom att endast jämföra det svarsalternativ som är helt instämmande kan man minimera risken för felaktiga slutsatser som baseras på den metodologiska förändringen. De som instämmer helt eller delvis i att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige är 63 procent.

En förklaring till det ökade stödet för invandrares religionsfrihet kan vara den debatt som pågått under de senaste åren kring olika religiösa attribut och ceremonier inom judendom och islam. I ljuset av att 63 procent av svenska folket anser att det är helt eller delvis riktigt att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige framstår det folkliga stödet för kraftfulla inskränkningar i religionsfriheten som svagt. Endast 13 procent anser 2011 att påståendet att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige är ”helt felaktigt”, att jämföra med att andelen som tidigare år svarade ”instämmer inte alls” legat på den dubbla andelen.

Religionsfriheten för invandrare har stöd av en majoritet i alla grupper av partisympatisörer utom bland Sverigedemokraternas sympatisörer. Stödet är ungefär lika starkt i alla åldersgrupper, men något starkare bland kvinnor än män. Utbildningsnivån har dock ett starkt samband med stödet för religionsfriheten (precis som i attityden till flyktingmottagning). Andelen som anser det vara helt eller delvis riktigt att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige bland högutbildade är 78 procent medan samma andel är 46 procent bland dem med enbart grundskola.

I 2011 års SOM-undersökning ställdes för första gången några frågor rörande svenskarnas uppfattning om invandring som hot och problem. Resultaten tyder på att det finns en mindre andel svenskar som tydligt uppfattar invandring som ett problem och som hotande samtidigt som man inte heller litar på den svenska mediebilden av invandringens konsekvenser. Av de svarande instämmer 10 procent helt i att invandringen är ett hot mot svensk kultur och svenska värden, 16 procent instämmer helt i att de ”känner många” som tycker att invandringsproblemen är den viktigaste samhällsfrågan och 23 procent instämmer helt i att de inte litar på att svenska medier ger en sanningsenlig bild av invandringens problem.

Oavsett att det är en liten grupp som helt och hållet instämmer i att invandring till Sverige är ett problem, och att sanningen om detta problem inte kommer fram, tycks det vara det en övertygad minoritet. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer anser 90 procent att invandringen utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värden (helt/delvis riktigt).

Av dem som säger det vara helt riktigt att invandringen utgör ett hot anser också 91 pro-cent att det är ett mycket eller ganska bra förslag att minska flyktinginvandringen. Om vi tittar på dem som anser det vara helt eller delvis riktigt att invandring utgör ett hot är det fortfarande 75 procent som anser att flyktinginvandringen skall minska. Dessa andelar skall jämföras med befolkningsgenomsnittet som är 41 procent.

Av dem som instämmer helt i att de känner många som anser invandringen vara den vik-tigaste samhällsfrågan är det också 79 procent som tycker det är ett mycket eller ganska bra förslag att minska flyktinginvandringen. Om vi tittar på dem som instämmer helt eller delvis i att de känner många som anser invandringen vara det största samhällsproblemet är det 63 procent som anser det vara ett mycket eller ganska bra förslag att minska flyktinginvandringen. Även här skall andelarna jämföras med be-folkningsgenomsnittet som i 2011 års undersökning är 41 procent.

Av dem som anser det vara helt riktigt att svenska medier inte berättar sanningen om invandringens problem anser 80 procent att flyktinginvandringen bör minska. Om vi vidgar gruppen till att omfatta dem som också instämmer delvis i att den svenska mediebilden är falsk så anser 60 procent av dem att flyktinginvandringen bör minska. Och även i detta fall skall andelarna jämföras med befolkningsgenomsnittet som är 41 procent.

Uppfattningen att invandringen utgör ett hot, att invandring är förknippad med stora samhällsproblem och att vi inte får veta sanningen om dessa problem har således ett mycket starkt samband med negativ attityd till flyktinginvandring. Sambandet talar för ett koherent attitydmönster där synen på flyktinginvandring är en god indikator på den mer allmänna uppfattningen om invandringens konsekvenser och betydelse.

Vi har tidigare sett att attityden till att ta emot flyktingar inte längre har något starkt samband med ålder. Det visar sig emellertid att uppfattningen om invandringen som hot fortfarande har tydligt samband med ålder. I den äldsta åldersgruppen är det nästan dubbelt så stor andel (51 procent) som instämmer helt eller delvis i att invandringen är ett hot mot svenska värden som i den yngsta gruppen (26 procent). Men det starkaste sambandet finns mellan synen på invandring som hot och utbildningsnivå. Bland de högutbildade instämmer 17 procent helt eller delvis i att invandringen utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värden, medan andelen bland dem med enbart grundskola är 62 procent.

Uppfattningen att invandringen är ett hot följer tidigare mönster avseende attityder rörande invandrare och flyktingar i så måtto att utbildningsnivå är mest avgörande för att förklara attityden. Skillnaden mellan hög- och lågutbildade är härvidlag närmast dramatisk (45 enheter). Att skillnaderna mellan grupper, avseende såväl ålder som utbildning, ökar vid frågor av värderingskaraktär (hot/möjlighet, religionsfrihet m fl) tyder på att referensramarna skiljer sig åt mer i Sverige än bedömningen av konkreta politiska för-slag kanske ger vid handen.

Sveriges befolkning blir alltmer generös i relation till invandring och allt mer tolerant i relation till invandringens konsekvenser. Analysen av årets SOM-undersökning stärker dock uppfattningen att det i Sverige finns grupper av medborgare för vilka den negativa synen på invandring och flyktingmottagning – samt fokus på invandringens problem – utgör den viktigaste politiska referensramen. För dessa individer är Sverigedemokraterna ett politiskt alternativ som svarar mot deras världsbild. Trots mobiliseringen av invandringsmotståndet är det endast en minoritet i den grupp som helst vill stoppa all flyktinginvandring till Sverige som själva är beredda att engagera sig i en organisation som arbetar för att stoppa invandringen (21 procent). Bland de Sverigedemokratiska sympatisörerna är dock den andelen mycket större, 69 procent. Med Sverigedemokraterna tydligt på den politiska kartan har frågorna om invandring och integration genomgått en partipolitisk polarisering som ökat möjligheten för mobilisering av vissa ideologiska segment i det svenska samhället. Samtidigt som befolkningen i gemen blir allt mer generös i synen på invandring till Sverige.

(Detta är ett utdrag ur mitt kapitel ”Positiv attityd till invandring trots mobilisering av invandringsmotstånd” i SOM-rapporten ”I skuggan av framtiden” som presenteras torsdagen den 28 juni i Göteborg. För mer information se SOM-institutets hemsida www.som.gu.se)

* Att säga vad som är ”mycket” eller ”litet” är en bedömningsfråga, det intressanta är förändringen över tid. För den som önskar en jämförelse med andra länder rekommenderas att läsa Eurobarometer 380, en specialundersökning rörande migration och säkerhet. Sverige visar sig på så gott som varje fråga vara det europeiska land i vilken attityden till invandring är mest generös och tolerant.

UPPDATERING 120629: Hela kapitlet in extenso finns att ladda ned här.


Folkpartister går från generositet till genomsnitt avseende flyktingmottagning

Bör man förvänta sig att den som blir medborgare i ett land talar landets huvudspråk (eller ett av dem)? Ja om detta tvista de lärde. Kollegan Andreas Johansson Heinö har i olika sammanhang talat om detta, bloggat om det men också fått mothugg.

Redan i valrörelsen 2002 tog Folkpartiet upp idén om språktest för medborgarskap. I valanalysen efter det valet lyftes språkfrågan fram som något som skapade positiv uppmärksamhet kring folkpartiet.  Min blygsamma kommentar till de anstormande – rätt upprörda – medierna var då att detta krav faktiskt finns i en del länder, en kunskap som inte verkade vara särskilt väl spridd.  Folkpartiet gjorde också ett lysande val 2002, nästan i klass med på Westerbergs tid 1985… Folkpartiet försökte också igen (2008) åter peka på argumenten för språkkrav för medborgarskap. I det senaste Integrationspolitiska programmet (2009) anges också att en bredare medborgarskapskurs skulle vara ett krav för medborgarskap.

Folkpartiet är det parti vars sympatisörer sedan 2002 har ändrat sig mest avseende viljan att ta emot flyktingar i Sverige.* År 2000 var folkpartisympatisörer den sympatisörsgrupp som var klart minst negativ till att ta emot flyktingar. Endast 25 procent ansåg att det var ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar. Tio år senare – 2010 – anser 41 procent av folkpartiets sympatisörer samma sak. Förändringen innebär att folkpartiets sympatisörer 2010 är den näst mest negativa gruppen bland partisympatisörerna (delad andraplats med socialdemokraterna). Från botten till nära toppen alltså.

Inte nog med att folkpartisterna ändrat sig mest (16 procentenheter) det är också det enda parti som mellan dessa två tidpunkter bytt pol – alla övriga partiers sympatisörer har blivit mindre negativa till flyktingmottagning, eller ligger på samma nivå. De partiers sympatisörer som delade folkpartisternas hållning 2000 (vänsterpartiets och miljöpartiets sympatisörer) har båda blivit avsevärt mindre negativa, medan folkpartiets sympatisörer alltså bytt inriktning.

Oavsett vad som är syftet med folkpartiets förslag om språkkrav och medborgarkurs – liksom andra integrationspolitiska förslag – så tycks i alla fall de sympatisörer som partiet vunnit sedan 2002 ha en betydligt mindre generös attityd till flyktingmottagning än tidigare.

* Ytterligare analyser av partiernas sympatisörer redovisas i årets SOM-rapport ”Lycksalighetens ö” som presenteras i  Göteborg den 28 juni.

Politiska skiljelinjer viktiga också för attityd till flyktingar

Klassiska skiljelinjer som land/stad och arbete/kapital har betydelse för attityden till svensk flyktingpolitik. I min analys av svensk flyktingopinion i den kommande SOM-boken ”Lycksalighetens ö” (red. Holmberg, Weibull, Oscarsson) kommer jag att visa hur den subjektiva bedömningen av de klassiska politiska skiljelinjerna faktiskt har samband med viljan att begränsa antalet flyktingar. Som jag tidigare utlovat  återkommer jag här till analysarbetet.

I europeisk politik brukar man tala om fyra klassiska skiljelinjer som underbygger nationsbyggandet. De bägge samhällsvetarna Stein Rokkan och Seymour Martin Lipset lanserade på 1960-talet skiljelinjerna arbete-kapital, land-stad, centrum-periferi och kyrka-stat. De menade att lösningen och balansen kring dessa djupgående samhällskonflikter bestämde inriktningen på de europeiska politiska systemen under lång tid framåt. Skiljelinjerna skapades i sin tur genom de två stora omvälvande samhällsförändringar de kallade för den nationella revolutionen och den industriella revolutionen.

Den skiljelinje som mer eller mindre helt dominerat svensk politik är arbete-kapital, till vardags benämner vid den vänster-höger-dimensionen. Men vi vet att övriga skiljelinjer har betydelse också för svensk politik. För att man skall kunna tala om en skiljelinje bör den uppfylla tre kriterier: den skall ha en social bas, den skall uppvisa en värderingsskillnad och den skall vara mobiliserad.* Rent objektivt kan man fastställa en social bas – t ex arbetarklass och medelklass – och mobiliseringen ser vi i partisystemet, men även i andra organisationer bland medborgarna. Värderingsskillnaden är dock subjektiv och kräver en egen medvetenhet om konflikten.

Vi vet sedan tidigare att det rent objektivt finns skillnader i attityden till flyktingmottagning mellan land och stad liksom mellan arbetarklass och medelklass. Men finns det också en skillnad subjektivt? Är det alltså så att medborgare som menar att den ena eller andra skiljelinjen är viktig för dem i politiska frågor också skiljer sig åt i synen på flyktingpolitiken?

Svaret är ett något osäkert men ändå ja. Osäkerheten beror på svårigheterna att operationalisera skiljelinjerna på ett begripligt sätt, alltså att veta att man undersöker det man tänkt sig undersöka. Men givet att vi lyckats i detta uppsåt så kan vi konstatera att av dem som anser att vänster-höger-ideologi (arbete-kapital-skiljelinjen) är viktig för dem när de tar ställning i politiska frågor så anser 34 procent att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. För dem som anser att den lokala identiteten (centrum-periferi-skiljelinjen) är viktig för dem när de tar ställning i politiska frågor är det 55 procent som önskar ta emot färre flyktingar. Bland dem som tillmäter religion (kyrka-stat-konflikten) störst vikt var det 32 procent och bland dem som tillmätte tradition/livsstil där man bor (land-stad-konflikten) störst betydelse 54 procent som ville ta emot färre flyktingar. (I hela befolkningen ansåg 42 procent att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar.)

Den subjektiva bedömningen av vilka politiska konflikter som är de centrala påverkar således attityden till att ta emot flyktingar i Sverige. Vi kan konstatera att skillnaden i attityden till att ta emot flyktingar varierar beroende på objektiva sociala och ekonomiska skillnader i Sverige, men också att attityden hänger samman med den subjektiva bedömningen av samhällets grundläggande konflikter.

En möjlig förklaring till sambandet mellan flyktingattityd och egen bedömning av vilken konflikt som är av störst vikt för den egna politiska hållningen är att såväl religion som vänster/höger-ideologi är sammanhängande och principiella s k belief systems (mönster av övertygelser). Det är då lättare att foga in enskilda sakfrågor i en övergripande ideologisk struktur. I Sverige finns inte samma tydliga och logiska mönster rörande land/stad och centrum/periferi eftersom dessa konflikter inte varit organiserande och heller inte mobiliserats i samma utsträckning som de övriga två.

Analysarbetet fortsätter. 🙂

* Läs mer om skiljelinjer och debatten kring dem i Rune Stubagers uppsats.

Med en liten dos multikulturalism

Finns det någon annan väg för statlig integrationspolitik än multikulturalism eller krav på assimilering? Ja, den frågan hängde över panelen ”Race, racism and policy” vid International Studies Associations årliga konferens, denna gång i Montréal, Kanada. Panelens ordförande och discussant (ung. kommentator) Brett S Heindl valde att ställa den impertinenta frågan varför stater alls skall ha en integrationspolitik – ”Är integration överhuvudtaget statens ansvar?”

En av paneldeltagarna tog sin utgångspunkt i just Kanadas speciella modell för invandrarpolitik, den multikulturella modellen. I hennes arbete framstod den multikulturella modellen som delvis byggs på rastänkande – som skiljer sig från rasism genom att det inte ger sken av att ha en vetenskaplig grund. I en europeisk kontext skulle jag säga att rastänkande är detsamma som diskussionen om ”kultur”. Hon menade att rastänkandet kom fram genom en bristande logik i multikulturalismen eftersom skillnader upprätthålls – i namn av att man vill motverka homogenisering – vilket leder till att man måste acceptera många nationalismer på samma territorium.

En annan av paneldeltagarna föreslog att begreppet ”xeno-racism” borde användas för alla de former av politik som bygger på att utlänningar/främlingar (foreigners) betraktas som ett hot. Han hävdade att situationen efter 11 september 2001 kännetecknades av xeno-rasismen pånyttfött rastänkandet. Det finns inga belägg för att t ex muslimska grupper är mindre lojala till den stat där de är medborgare, menade han, och stödde sig på undersökningar från Kanadas SCB (Statistics Canada) som visar att kanadensiska muslimer är lika nöjda med sina liv som protestantiska, och att dessa båda grupper är de mest nöjda.

Enligt en av paneldeltagarna har invandrare från s k stateless states (områden som inte erkänns som stater) lättare att assimileras som medborgare i ett nytt land än invandrare från suveräna stater. Om detta är generellt gällande borde staters stöd till nyinvandrade differentieras på ett helt annat sätt än vad som är vanligt idag. Och frågan kan också ställas – vilket också gjordes – vem och vilka som skall stå för det stödet. Är det verkligen statens uppgift att ”integrera” nyanlända presumtiva medborgare? Och hur bör vi se på den offentliga policyn gentemot nyanlända givet att vissa är flyktingar som stater som ger skydd från förföljelse och andra är invandrare som söker ett nytt liv och en framtid?

I diskussionen framstod det mer och mer som om multikulturalismens roll har varit att agera motkraft mot den rasism och det rastänkande som hela västvärlden sedan 1945 distanserat sig ifrån. Frågan är om den motkraften har samma effekt idag som på 1970-talet? Och, bör stater överhuvudtaget ha en policy som berör hur medborgarna skall leva med varandra? Det tentativa svaret i panelen var att det var nog bättre med en dos multikulturalism än inget alls. Varför? Om staten skall ha ansvaret så finns det knappast någon annan väg att gå i ett liberalt och demokratiskt samhälle. Alla andra statliga alternativ blir auktoritära eller diskriminerande. Återstår i så fall den amerikanska modellen, att staten inte lägger sig i alls. Från Kanadas horisont tycktes det inte vara någon bra idé.

Skall det vara så svårt? Om att få utlandsfödda i jobb

Det påstås att svensk integrationspolitik är misslyckad. Jag har ännu inte sett en enda person som systematiskt jämfört liknande länder med Sverige och därefter dragit denna slutsats. Första gången jag åtminstone ser relationen och bedömningen problematiserad är i dagens DN. Tack för det Maria Crofts (ej på nätet). Svensk integrationspolitik är inte särskilt mycket sämre än andra jämförbara länder – och, den viktigaste frågan, vad är måttstocken för en ”lyckad” integration?

Ibland får jag intrycket att en ”lyckad” integration är detsamma som assimilation. Och att varje person med utländsk bakgrund – om så för tre generationer sedan – som inte har jobb är ett tecken på misslyckad integration. Men oavsett tävlingen om vem är bäst och sämst så torde det väl finnas möjlighet att se till att människor som kommer till Sverige lättare får jobb? 

Jan Ekberg, professor i nationalekonomi vid Linnéuniversiteten, är nog den som vet mest om utlandsföddas möjligheter på arbetsmarknaden. I DN redovisas idag hans beräkningar som visar utlandsföddas sysselsättningsgrad. Utomeuropeiskt födda tappade en del på arbetsmarknaden efter 2008 års finanskris men i övrigt är bilden statisk och någon positiv effekt av ”arbetslinjen” kan inte urskiljas. Idag inträder det nya system som innebär att arbetsförmedlingen tar över ansvaret för nyanlända och fler s k coacher skall till. Vi får väl se vart det leder.

I medierna läser jag samtidigt om mannen som var idrottslärare i Irak och nu är frukostvärd på ett hotell, kvinnan som var receptarie i Somalia men genomgår socionomutbildning i Sverige och nu söker arbete (hopplöst) i Stockholm eller om kvinnan från Eritrea som vill utbilda sig till undersköterska men får nej av arbetsförmedlingen med motivet att ”det finns inga pengar”. (Men pengar till a-kassa/försörjningsstöd finns tydligen, för då betalar någon annan…)

Det är utomordentligt trist att ta de av dessa människoöden och för mig är det komplett obegripligt att sakernas tillstånd inte förändrats. Det påminner mig om den berättelse min far förtalde mig för snart 20 år sedan: En man har fått praktik i verkstadens plåtslageri, han var flykting från Balkan (om jag minns rätt) och skulle omskolas till svetsare enligt arbetsförmedlingen. Samtidigt sökte verkstadens mekaniska del folk, fr a svarvare vilket verkade omöjligt att få tag på. Av en slump berättar flyktingen för sin arbetskamrat att han jobbade som svarvare innan kriget kom. Han hade också berättat det för arbetsförmedlingen. När min far fick nys om att en utbildad och yrkeserfaren svarvare jobbade på avdelningen intill dröjde det inte många dagar innan personen ifråga istället hamnade på mekaniska sidan, framför en svarv. Ett jobb han var ytterst skicklig på enligt omdömena på arbetsplatsen. Solskenshistoria? Javisst, så vitt jag vet är han kvar där än. Men tragiken är ju att ingen efterfrågat hans kompetens från början. Istället var det påbudet om svetsare som skulle genomföras.

Jag kan också berätta om engelskläraren från Iran som lärde mig persisk poesi medan jag lärde honom hur man skriver C-uppsats. Hans insatser hade varit så välbehövliga t ex på en skola i Angered, men se, han hade inte svensk utbildning och hade inte undervisat svenska elever. Därför läste han på egen bekostnad in ännu en utbildning…

När jag nu påminns om att situationen fortfarande är likadan blir jag stum. Finns det inte en fruktansvärt enkelt lösning (jag vet, ni tycker jag är populist) på problemet med utlandsföddas sysselsättning: Att varje enskild person som får uppehållstillstånd får en personlig arbetsförmedlare (inte en coach utan en arbetsFÖRMEDLARE) som tar till vara och efterfrågar just den här personens kompetens och slussar ut vederbörande i en kompletterande utbildning, en validering av hans/hennes utbildning och medverkar med statliga subventioner för att vederbörande skall få ett jobb. Kan vi inte börja med att fråga efter vad invandraren själv kan/vill/har erfarenhet av istället för att fråga efter vad omgivningen tycker? Idrottsläraren skall förstås jobba på en skola med barn från olika delar av världen, receptarien skall få en kompletterande utbildning för att sedan slussas ut på apoteken, kvinnan som ville skall få en undersköterskeutbildning och slussas ut på ett arbete på lämpligt äldreboende. Visst kostar det pengar – men hur oändligt mycket pengar kostar det inte att försörja människor när de inte får arbeta? Eller att de blir utslitna i arbeten de inte har utbildning för? Och vilken personlig katastrof är det inte för dem som inte får arbeta? Och hur extremt destruktivt är det inte för familjen (arbetslöhet går i arv, enligt Ekberg) att föräldern inte har jobb? För att inte tala om vilken inhumant samhälle vi skapar?

Just nu går dock samhällsutvecklingen åt helt andra hållet – det är ditt eget ansvar om du inte får ett jobb och skyddsnätens maskor blir allt större.

”Svenskarna blir alltmer positiva till invandrare”

Ja, under den rubriken presenterar jag på DN-debatt de senaste resultaten från SOM-undersökningen som visar att svenskarna i allmänhet blivit mer accepterande och mindre skeptiska till invandring till Sverige av människor från andra länder.

Läs artikeln här.