Det amerikanska valet är över. Donald Trump håller på att välja ut sina medarbetare och många namn väcker förvåning, och även förskräckelse. Det är nog känslor jag delar med de flesta som har ett professionellt öga på politik, demokrati och samhällsutveckling. Samtidigt får vi vänta och se, installationen av en ny president blir inte förrän den 20 januari 2025. Hur hamnade vi här? Igen?
Jag hade möjligheten att följa de sista dagarnas kampanj och själva valet på plats i USA. Med en lätt distanserad utsiktspunkt från Manhattan följde jag och maken utvecklingen både på gatorna och i medierna. Någon särskilt hög valtemperatur var det inte i New York, däremot alldeles för varmt för årstiden om dagarna. Torkan i Central Park var påtaglig, det hade inte regnat på många veckor och träd och buskar var snarare uttorkade än i höstvila. Klimatförändringarna gör sig synliga på många sätt och på många platser. Men klimatet hade ingen framträdande plats i den amerikanska valkampanjen. Trump är ointresserad av problematiken och Harris vågade inte säga mycket av rädsla för att uppröra de fracking-positiva Pennsylvaniaväljarna.
Kriget i Gaza trängde sig dock fram, både i form av demonstrationer på gatan och väljarflykt från Harris. Många av aktivisterna förordade en röst på Jill Stein, en grön kandidat med en betydligt mer kritisk hållning till Israel än de båda dominerande kandidaterna. Stein har ställs upp i presidentvalen i USA 2012, 2016 och nu 2024. Hon är läkare, uppvuxen i Chicago och tillhörde tidigare det Demokratiska partiet. I valet 2024 fick hon 730 000 röster vilket är en halv procent av väljarna. I debatten i USA var det primärt hennes hållning i Israel-Palestina-frågan som stod i fokus. övriga ståndpunkter i hennes program syntes sällan. Men frågan är hur mycket hon vann bland Israel-kritiska demokratiska väljare? I Minnesota verkar det snarare som om Trump vann över muslimska väljare med en kritisk hållning till Israel. På samma sätt förlorade Harris sannolikt många väljare i en av landets största grupper av väljare med rötter i Mellanöstern, i South Paterson i New Jersey, på sin ovilja att kritisera Israel. Oklart dock om de gick till Stein.
Generellt sätt vann Donald Trump något i de allra flesta grupper av väljare. Men det tycks preliminärt som om väljare i större städer och med högre utbildning inte röstat Trump i större utsträckning i år än 2020. Harris drog istället något ifrån bland väljare med högre utbildning (> college degree) och bland urbana väljare
När Trump installerades förra gången, den 20 januari 2017, stod jag i tvättstugan och lyssnade samtidigt på hans installationstal. Jag var trots allt förvånad över den så explicita nationalistiska och chauvinistiska retoriken. Min tanke gick genast till Charles Lindbergs politiska verksamhet från 1939 och framåt i America First-kommitten. Han som beundrade Hitler, ville skydda den vita rasen mot utländsk invasion och pekade ut britter och judar (vid sidan av president Roosevelt) som de vilka ville dra in USA i kriget. Trump lär inte ha dämpat sina ambitioner denna gång.
Mycket återstår att undersöka, analysera och reflektera över. Inte en faktor, inte en förklaring, finns att dra upp ur trollkarlshatten. En sak att ta med sig är dock att utbildning, kön och urbanitet tycks samverka i en ny kombination, inte bara i USA, som avgörande faktorer för väljarnas val.
VÄNSTRA STRANDEN 
Du glömmer klass. Helt avgörande tror jag. Arbeterklass av båda könen och av olika etniciteter röstade mer än väntat på Trump. En vänster för den utbildade klassen kommer inte vinna val. Allt fler i arbetarklassen litar inte på staten längre.
De båda stora partierna har i mångt och mycket bytt klassbas under de senaste decennierna. Men ”ras” och ”gender” tenderar att motverka/medverka till ett klassbaserat väljarbeteende.
Utbildning har vuxit fram, inte bara i USA, som en allt mer avgörande skiljelinje för att beskriva väljarbeteendet. Om den också är/blir en skiljelinje som analytiskt motsvarar den intressekonflikt som klasskonflikten begreppsliggör vet jag inte än. Det finns olika åsikter om den saken.
Höger-Vänster har alltmer kommit att ersättas av/glida samman med den s k GAL-TAN-motsättningen, vilket sätter utbildningsnivån i fokus. Men, som sagt, mycket finns ännu att reflektera kring och analyser avseende det amerikanska valet.
Den utbildade klassen har dragit iväg i en fragmentiserad identitetspolitik och distanserat sig från tanken om en enad amerikansk dröm byggd på meriter där hårt arbete är det som definierar dig. Även invandrare från Latinamerika vill mer definiera sig utifrån sin ansträngning än medfödda och kulturella särdrag. Även arbetarklassen. Dessutom förfasas även milt konservativa av HBTQIA+ rörelsens excesser. Latinamerikaner är religiösa och lär inte dela den välutbildade elitens nya dogmer. Därför förlorade demokraterna kulturkriget också, och trots Trumps alla utspel såg de på alternativet som sämre. Den intersektionella världsbilden vinner inga val och minskar definitivt inte polariseringen.
Och framför allt har genomsnittsamerikanen förlorat kraftigt på den politik som förts sen ca 1975. Trump vinner på att distansera sig från den. Eftersom han inte har något alternativ i de ekonomiska frågor som betyder mest i ett val kommer stödet förstås att vara tillfälligt.
Till och med i den fråga som dominerade på det republikanska nomineringsmötet – No more wars! – struntar Trump i väljarna och utser idel gamla neo-cons till ledande poster inom utrikesförvaltningen.
Så frågan är vem som ska plocka upp missnöjet nästa gång.